Filosofisk skälmroman

Jakob fatalisten av Denis Diderot

Jakob Fatalisten (Jaqeues le fataliste) publicerades först i en tidskrift genom vilken den nådde en högst begränsad spridning. Detta torde vara en av orsakerna till frispråkigheten som kanske inte varit möjlig inför en större tänkt publik.

Denis Diderot var en fransk 1700-talsfilosof och hans roman återkommer emellanåt till ett filosofiskt spörsmål, nämligen fatalismen. Spörsmålet är således om ödet styr människan eller vice versa. En som inte anser det ens värt att fråga utan håller som ett faktum att ödet är förutbestämt in i minsta vrå är Jakob.

Jakob är betjänt av låg börd och därtill är han ett slags gycklare, men som vi vet från berättelsernas värld kan allt vändas och gycklarens sammelsurium kan innehålla djupsinnigheter. ”Kan jag låta bli att vara jag?” reflekterar han inför den fria viljans vara eller icke varande och tycks mena att vara den man är blott är en del av tillvarons rävsax. Fast om någon påstod detta sista skulle nämnde Jakob antagligen rygga tillbaka och hävda att han visst bara säger vad han råkar säga för att ödet så vill.

I denna kvicka och lärda roman bildar Jakobs och hans husbondes färd till häst en ramberättelse för de andra historier dem underhåller varandra med. Jakob som oftast är den som berättar blir dock ideligen avbruten av sitt resesällskap samt andra tilldragelser. Dessutom blir författaren emellanåt avbruten av läsaren, hur märkligt det än må låta.

Det har påpekats att Diderot återanvände Laurence Sternes berättarteknik att hela tiden avbryta en historia för att påbörja en ny och på så sätt skjuta upp huvudhistorien. Diderot var heller inte helt självständig utan lånade en del av sitt stoff ifråga om de många inskjutna berättelser som dyker upp i romanen. Men det vore svårt att bestrida särarten hos Diderots roman. Eller som Horace Engdahl skriver i en essä: ”men vad betyder stjäla en eller annan historia när man uppfinner ett nytt tilltal?”

Inget är säkert i denna roman där berättarkonventionerna är satta på undantag. Om någon i persongalleriet i en scen möter döden kan det senare hända att författaren ”hotar” sin läsare att personen ska återupplivas. Och det är ingen idé att fundera över var slutmålet är för färden som bildar ramberättelsen. När romanen närmar sig sitt slut bedyrar författaren att han inte ens själv vet.

Nästa bok i sammanställningen De bästa romanerna: Nummer 55

50 klassiska romaner i världslitteraturen

Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.

Finns som ebok och ljudbok

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2024.02.29

Källor

Engdahl, Horace (2009) ”Konsten att leva på luft” ur Ärret efter drömmen.