Baudelaire och starten på modernismen inom lyriken

Charles Baudelaire (1821-1867) skulle bli en av symbolistdiktarnas stora förgrundsfigurer med diktsamlingen Ondskans blommor (Les Fleurs du mal)1. Samma diktsamling skulle också bli föremål för en sedlighetsprocess som slutade med att några av dikterna fick tas bort ur samlingen och att författaren själv fick böta.

Baudelaire, som i sin ungdom reglerats från skolan och sedan avvikit från den yrkesbana hans styvfader önskade, förkroppsligade en del av diktarmyten genom sitt artistiska liv som han lät poängtera och mystifiera ytterligare med trasiga fickor, narkotiska effekter (om vilket han skildrade i De artificiella paradisen) och det bohemiska Quartier Latin som hemmiljö. Han var inställd på att bli författare och gjorde sig först ett namn som konstkritiker.

Efter att ha förslösat stora delar av sitt fadersarv skulle han under senare delar av livet ofta vara skuldsatt. Hans hälsotillstånd försämrades 1866 då han ådragit sig syfilis och även undergått ett sammanbrott. Charles Baudelaire hamnade på ett sjukhem där han i dåligt skick tillbringade återstoden av sina dagar och gick slutligen ur tiden utan att hans litterära geni hade hunnit upptäckas av samtiden.

Att Baudelaire upplevde disharmoni blir märkbart i hans dikter. Det finns flera dikter i Ondskans blommor med samma titel: ”Spleen”, vilket ungefär betyder livsleda. I citat från dessa dikter kan rader urskiljas i stil med: ”Jag är en kyrkogård där månen aldrig lyser” eller ”Intet är mer långsamt än att se hur dagen går / haltande under flingornas fall i nedsnöade år”2. I exemplen uppvisas det bildspråk som fanns hos Baudelaires dikter och som sällan tidigare skådats.

Ett ytterligare prov på hur Baudelaires dikter kunde vara symboliskt laddade märks i en av de mest berömda dikterna från denna samling som har titeln ”Albatrossen”:

Matroser tar ibland för nöjes skull tillfånga
sydhavens albatrosser, stormfåglar som svävar
tyst över bittra djup och makligt under långa
resor som sällskap följer skeppens akterstävar.

När dessa konungar av högblå rymd man tvingar
på fartygsdäcket ner, de annars oförvägna,
då släpar de erbarmligt sina stora vita vingar
som åror på var sin sida, skrämda och förlägna.

Den stolte flygaren, vad ovig nu och klen!
Vad löjligt ful, och nyss så ståtlig i det blå!
En sätter snuggan i hans näbb, och en på krumma ben
tar efter, haltande, den fångnes sätt att gå.

Poeten liknar molnens furste: skyttars pil,
orkaner ler han åt däruppe i sitt rike;
med jättevingarna på marken, i exil
bland skratt och hånfullt spel, är han en krymplings like.3

Dikten kan tolkas som att diktaren använder Albatrossen som en analogi för poeten, som lever i en annan tankerymd än det vanliga folket och som där är en konung, men då denne tvingas ner i den vanliga världen i stället blir bortkommen.

Vid sidan av sitt lysande bildspråk var dikterna också fyllda av oförtäckta sexuella skildringar av depraverad art – åtminstone ansåg samtiden detta och det låg bakom att Ondskans blommor ledde till ett rättsfall.

Det fanns också en skräckfylld stämning i vissa av dikterna där Edgar Allen Poe ekade bekant – Baudelaire hade också översatt Poe till franska. Detta var dessutom i en tid då kriminalromanen hade blivit på modet.

Det är ofta i storstaden dikterna utspelar sig. Det är en av många anledningar till varför Baudelaire brukar utpekas som starten för en modernism i lyriken. Till formen var det dock inte särskilt nydanande: han begagnade sig ofta av sonetten, med två fyrradiga och två treradiga verser, och likaså slutrim.

Efter Ondskans blommor skrev Charles Baudelaire prosadikter, något han var en av de allra första att göra (en föregångare fanns i Aloysius Bertrand vars erkännande Baudelaire ger i ett brev till sin förläggare4), och den första som lyckades skapa stor konst i formatet. Prosadikterna utgörs ibland av dagboksliknande reflektioner, men i övrigt många scener från Paris. Baudelaires livssyn kommer också tillkänna i det som kan sammanfattas i hans paroll: ”Man måste alltid vara berusad”. Härvidlag syftar Baudelaire inte enbart på vinet, även om det innefattades. Det viktiga var att berusningsmedlet som anropades hjälpte för att undslippa verklighetens tunga ok och vardagens förtunning. Mest direkt når oss denna livssyn genom prosadikten ”Berusa er!”:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt, det är det det gäller.För att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror och tynger er till jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt.
Men med vad? – Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag. Men berusa er!
Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren eller i den dystra ensamheten i ert rum och redan känner ruset fördunsta, fråga då vinden, vågen, fågeln, stjärnan, uret, fråga allt som flyr, allt som suckar – fråga vilken tid det är, och vinden, vågen, fågeln, stjärnan och uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig!”
För att inte bli Tidens förpinade slavar, berusa er, berusa er utan uppehåll! Med vin, men poesi eller dygd, alltefter behag!5

Därutöver fullbordade aldrig Baudelaire något mer diktverk. Han skapade å andra sidan mycket som förblev ofullbordat och hans många skisser kan tas del av i Mitt nakna hjärta som inrymmer två av hans dagböcker, eller snarare ”kladdböcker” som Bengt Holmqvist i förordet hellre vill kalla dem. I dessa texter visar Baudelaire prov på rejäl bitterhet tillika kvinnoförakt.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Rimbaud och Verlaine

Noter

1. Den svenska översättningen av diktsamlingen har ibland titeln Det ondas blommor.
2. Översättning av Ingvar Björkeson.
3. Ibid.
4. Prosadikter, förord Johan Svedjedal (2000).
5. Översättning av Erik Blomberg.