Cervantes och pikareskromanen

Pikareskromanen som den kallas är till formen episodisk och till innehållet i hög grad äventyrsbetonad, vidare har den en del likheter med riddarromanen. Den har blivit ett av Spaniens bidrag till litteraturhistorien och ska ha uppstått i mitten 1500-talet, men det blev Miguel Cervantes (1547-1616) som med sin pikareskroman Don Quijote nådde höjdpunkten för den spanska romankonsten.

Don Quijote eller Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha1 som den fulla översättningen av titeln lyder utkom i två delar 1605 och 1615. Romanens berättelse är en av de mest berömda någonsin där don Quijote drar ut i världen ihop med sin väpnare Sancho Panza. Huvudpersonen don Quijote har förläst sig på riddarromaner och ser sig själv som en riddare, dennes inbillningskraft berövar honom verklighetsförankring nog för att slåss med väderkvarnar.

När romanen först utkom utgjorde den ett brott med sin genre. Tidigare hade riddarromanernas hjältar varit ädla och mystiska, men don Quijote är ingetdera utan snarast en komisk gestalt som blott i sina egna fantasier uppbär en hjältestatus.2

Upphovsmannen bakom verket hade själv varit inblandad i ett slags äventyr av samtida slag då han deltagit i kriget mellan Spanien och det Osmanska riket. I hans senare yrke som spannmålskommissarie skulle han dessutom göra sig bekant med värdshus och lantligt liv, vilket ofta bildar fond i hans berömda roman.3

Cervantes inleder Don Quijote med att låta en berättarröst introducera huvudkaraktären – vi lär så känna dennes levnadssituation och särmärken. Det blir också märkbart att författaren vill frånsäga sig den allvetande berättarens totala kännedom genom att referera till omständigheter för vilka han inte kan svara med fullkomlig visshet – redan i den första meningen heter det ”I en by i la Mancha, vars namn jag inte gitter dra mig till minnes…”4. Några kapitel senare framkommer det mer detaljerat vilka förhållanden som råder mellan författaren och den historia han berättar.

Även om det finns en linjär utveckling i Don Quijote, så kännetecknas den pikareska romanen av att kapitlen ofta är av episodisk karaktär. I många romaner är de personer som framträder i berättelsen predestinerade att återkomma, men i Don Quijote däremot är karaktärerna åtskilliga och de flestas närvaro är avskilda till ett kapitel. Berättelsens konflikter behöver inga långa upptrappningen förrän de kulminerar. Vid flertalet tillfällen tycks hjälten vara helt uträknad, för att sedan resa sig upp och strax därpå rida mot den totala triumfen – enligt honom själv i alla fall.

Genom hjältens alternativa bild av verkligheten kontra omgivningens samstämmighet inför en annan version utmynnar komiska effekter. Författaren gör ibland själv ironiska kommenterar till don Quijotes inbillningar samt i andra fall låter han personer som dyker upp i berättelsen komma med lustiga iakttagelser över dennes inbillningar.

Don Quijotes utmärkande drag är således hans oförmåga att läsa av verkligheten fritt från sina fantasier. Men frånsett de komiska förvecklingar som detta för med sig ger don Quijotes sätt att handla och tolka världen också rika associationer långt bortom de omedelbara skeenden som äger rum i romanen. Det går ana en metaforisk nivå där don Quijotes dragning åt fantasins värld skapar en idealistisk världssyn. En världssyn som snarast leder till att idealisten hamnar i trubbel och förhånas. I sådan bemärkelse går det till exempel att jämföra Cervantes don Quijote med huvudkaraktären i Fjodor Dostojevskijs Idioten.

Cervantes var inte den enda stora spanska författaren under 1600-talet, en annan stor roman i  form av Pablos från Segovia (Historia de la vida del Buscón), skrevs några år senare av Francisco de Quevedo (1580-1645).

Källor

1. Den spanska originaltiteln lyder El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha.
2. Classicspanishbooks.com, http://www.classicspanishbooks.com/16th-cent-baroque-literature.html
3. Staffan Björk, inledning i Don Quijote av la Mancha.
4. Don Quijote av la Mancha i översättning av Edvard Lidforss.