Dante och Den gudomliga komedin

Ett av de största bidragen till litteraturhistorien under medeltiden skedde med Dantes Den gudomliga komedin (Divina commedia).

Dante Alighieri (1265-1321) föddes i Florens son till en bankir. Han skulle senare ägna sig åt politik … och litteratur förstås. Med Vita nouva skrev han sitt ungdomsverk där han i dikter skildrar sin kärlek till en kvinna vid namn Beatrice.

Det är dock främst för eposet Den gudomliga komedin som Dante räknas till litteraturhistoriens stora namn. Den gudomliga komedin består av tre delar: Inferno, Purgatorio och Paradiso. I dessa skildrar han sin vandring från det underjordiska helvetet, där syndarna har förvisats, via skärselden, där rening och frälsning sker, till paradiset. Hans ledsagare är den romerska diktaren Vergilius vars stora verk Aeneiden Dante dessutom lånat ur.

Den mest kommenterade av delarna i Den gudomliga komedin är första delen, Inferno. Långt ner i Dantes helvetesvärld delar fångarna celler av eld och när de talar uppfattas endast flammor som rör sig i stället för deras läppar. Trots dessa otroliga förhållanden finns en hel del realism i skildrandet där miljön beskrivs utförligt:

Och knagglig klippans öde stig sig tedde,
och på dess vassa stenar tå och häl
ej utan hjälp av händerna sig redde.

Dessutom skildras Dantes tankeliv inte bara gentemot de ting hans sinne vederfars utan även hur han på ett djupare plan, i medvetandet, reagerar på sina upplevelser: ”Jag sörjde då och sörjer nu jämväl, / när jag på vad här jag såg jag nödgas tänka.”

Det finns gott om poetiskt bildspråk och ett fint exempel på detta är skildringen av det sjunkande skeppet:

Tre varv drevs skeppet runt i virvelns sköt,
men vid det fjärde höjdes akternas tilja,
och fören sjönk, och havets yta slöt
sig över oss

Den gudomliga komedin är skriven på bunden vers och Dante uppfann här en ny versform vars treradiga strofer fått namnet terziner (se Versmått och versfötter). Vad som också brukar tillmätas betydelse är Dantes användande av folkspråket i skrift då detta annars varit förbehållet latinet. Andra italienska renässansdiktare som Petrarca och Boccaccio skulle följa hans exempel.

Nästa avsnitt ur Medeltiden: Den isländska ättesagan