Den isländska ättesagan

De isländska ättesagorna skrevs någon gång under perioden 1100-1400-talen. Åsikterna går isär ifall sagorna skrevs vid denna tid som nya litterära verk eller om det var ett nedtecknande av äldre existerande berättelser som dittills bevarats muntligt. Den vanligaste teorin som numera framförs är att tillkomsten skett som en kombination där författares diktande har skett i symbios med influenser av äldre sagor. Huruvida sagorna är uppdiktade eller baserade på historiska händelser har också varit en fråga där litteraturforskningen varit oenig. Förmodligen är svaret även här en kombination då det vid denna tid inte fanns en strikt uppdelning mellan fiktion och verklighetsdokument och att det därför skedde en instinktiv blandning av fakta och fiktion. Det finns också exempel där personer från ättesagor finns omnämnda i tidigare källor.1

Njáls saga och Egil Skallagrimssons saga som brukar räknas bland de främsta av ättesagorna påminner båda om släktkrönikor. Det märks i det digra persongalleriet och även i berättartekniken som inte har en samlad struktur med en utdragen stegring som slutligen når sin upplösning. I stället kan det urskiljas upprepade mönster i sagorna med ständigt nya intriger som för det mesta får utlopp i blodig kamp.

Hjälten i Njáls saga är Gunnar, även om han inte finns med i stora delar av berättelsen. Om honom sägs det att: ”I sitt uppträdande var han ytterst hövisk, stabil på alla vis, givmild och stillfärdig, vänfast…”2 och så vidare. Även bokens andra mest framträdande person, Njál, beskrivs i enkom positiva ordalag.

Stilen är lakonisk och renons på all tänklig utbrodering – skeenden får sällan större utrymme än korta redogörelser: ”När de drabbade samman stötte Asolf sitt spjut genom Hruts sköld, men Hrut högg honom hårt med svärdet så han dog”. Nya inslag i berättelsen avverkas raskt och kortfattat: ”Vid den tiden fick Gunnar höra att hans svärfar Höskuld hade avlidit. Ett fåtal dagar senare förlöstes Torgerd på Grytå, Tråens hustru, och hon födde ett gossebarn.”

De isländska sagorna har fått en viktig plats i litteraturhistorien och det beror bland annat på att de introducerade den objektiva berättarkonsten. Med detta menas att det inte fanns någon subjektiv berättarröst utan att skeenden var framställda i tredje-person samt att mycket utgjordes av dialog.

Den korthuggna stilen har stor del i dessa fornisländska sagors berömmelse och de har jämförts med Ernest Hemingways lakoniska prosa där bara en del av skeendet förklaras uttömmande. Ett exempel på detta i Njáls saga är då en grupp män tänker angripa Gunnar på nattens och en man skickas iväg för att ta reda på om denna sover. När han återvänder till de andra männen följer denna ordväxling:

”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

Ättesagorna utgör en märklig plats i litteraturhistorien med tanke på att de skapades av anonyma författare på en perifer plats som Island. De saknar dock inte influenser från annan medeltida litteratur och delar bland annat berättartekniskt gemensamma drag med utländska riddarromaner.3

Isländsk skaldekonst

Vid sidan av de episka ättesagorna förekom också andra former såsom eddadikten Hávamál och Völuspá, vilka består av lärodikter respektive mytologiska teman. Vid denna tid var det vanligt med yrkesskalder som hade till uppgift att skriva lovprisande dikter till kungar eller stormän.4

Berömd är också den handbok i skaldekonst som författades av Snorre Sturlasson, oftast kallad Snorres Edda (vad ordet edda betydde är osäkert, men det har ibland härletts till det romerska edo som kan översättas med ”jag komponerar”).5 I denna förklarar han de många invecklade versregler och konsten med kenningar, som var ett slags omskrivningar som påminner om de stående epitet som användes av Homeros, men baserade på mytologiska motiv.

Nästa avsnitt ur Medeltiden: Petrarca – humanist och diktare

Noter

1. Njals saga (2006), Lars Lönnroth, s 12.
2. Översättning Lars Lönnroth, vilket gäller samtliga citerade utdrag i artikeln.
3. Njals saga (2006), Lars Lönnroth, s 10.
4. Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter (2004), Lars Magnar Enoksen, s. 17 f.
5. Fornnordisk religion (2005), Gro Steinsland, s. 45.