Den moderna romanen

Den roman som började dyka upp på 1700-talet hade nya drag, den behandlade nutiden som sitt ämne och dess realism märktes bland annat i att hjältar allt oftare ersattes av vardagsmänniskor. Tre av de stora förnyarna kom från Storbritannien och hette Daniel Defoe, Jonathan Swift och Henry Fielding.

Robinson Crusoe – äventyr i upplysningens tid

Robinson Crusoe1 som gavs ut 1719 är typisk för vad som hände med romanen under 1700-talet: den baserades på nutiden och avspeglar likaså ett intresse för vetenskap och upptäckter. Robinson Crusoe är ett äventyr i upplysningens tidevarv med långt avstånd till klassiska epoker och i stället för sådana återblickar möter läsaren exotiska kulturer långt från den västerländska civilisationen.

Daniel Defoe (ca 1660-1731) påbörjade sin litterära bana som journalist. Han fick tidigt känna på farorna med att skriva om politik då han dömdes till fängelse efter skrivit en pamflett som med ironisk ton fördömde dissidenter. Medan han tillbringade sin tid i fängelse påbörjade han utgivningen av en egen tidning med namnet The Review.

Men det är på romanen Robinson Crusoe som Defoes stora berömmelse vilar. Handlingen är välkänd för det flesta: efter flera strapatser till sjöss befinner sig huvudpersonen Robinson på ett skepp som förliser och han spolas upp på en öde ö; då han efter hand inser att han troligen kommer få stanna på ön en längre tid börjar han inrätta sig genom att bygga ett fäste på ön och utforskar dess omgivningar. Han kommer få stanna 28 år på ön och hinner under tiden stöta på ett exotiskt djurliv, kannibaler och infödingen ”Fredag” som blir hans vän.

Robinsons öde och förehavanden på ön berättas i jag-form via huvudpersonens dagboksanteckningar. De detaljerade beskrivningarna om varjehanda ting efter skeppsbrottet bidrar till att ge berättelsen en naturtrogen realism. Trots att berättelsen vilar på fiktion fanns det en bakomliggande tanke hos författaren att boken skulle upplevas som memoarer baserade på verkliga händelser från exotiska och farofyllda miljöer.

Jonathan Swift och satiren

Jonathan Swift (1667-1745) föddes i Irland och levde den största delen av sitt liv där, men bodde även i England under ett antal år där han bland annat ägnade sig åt teologistudier vid universitetet i Oxford. Han flyttade efteråt tillbaka till Irland där han till sin död innehavde en tjänst vid Saint Patrick’s Cathedral i Dublin.

Swift var en enastående vass satiriker. Hans mest kända pamflett var A Modest Proposal där han i ironiska ordalag bidrar med idén att de fattigas barn skulle kunna användas som föda åt de rika.

Satirisk var han också i sina romaner och huvudverket är Gullivers resor2 som utgavs 1726 och är precis som Robinson Crusoe ett bidrag till den nya moderna romanen. Den delar en del drag med Robinson Crusoe i det att den är framlagd som en memoar och skildrar en fjärran värld med realistiska återgivningar samt är skriven i jag-form. Innehållet som sådant är dock inte av realistisk art då vi får bekanta oss med fantastiska världar bebodda av högst besynnerliga varelser, men det hindrar inte att själva framställningen är realistiskt utförd då den återger många detaljer och miljöbeskrivningar.

Swifts 1700-talsverk är annars lika mycket satiriska kåserier med skiftande skådeplatser som en sammanhållen roman. Gullivers resor ska också läsas som en allegori – de världar befolkade med fantasivarelser som läsaren möter har nämligen också alternativa styrelseskick, vilket författaren noggrant redogör för och samtidigt blir ett slags kommenterande av hur hans eget land styrs. Det hela bildar en satir genom hur de påhittade invånarna och de styrande kontrasteras mot den värld bokens läsare var hemmastadda i. I en av de påhittade världarna framdriver invånarna konflikter över småsaker i vars tillspetsade irrationalitet Swift vill återspegla de dumheter som pågick i hans egen samtid. På en annan av Gullivers resor erfar denne en värld där hästliknande varelser är härskare över människoliknande och där de varelser som liknar människor och i boken kallas yahooer är allt annat än sympatiska.

Swift är satirisk, men inte på samma parodiska vis som Voltaire. Om Voltaire är i direkt konfrontation med det befintliga har Swift dragit sig bort från detta och låter sin satir utdelas desto mer indirekt. Många av de de satiriska inslagen i Swifts roman har dock hänsyftningar till dennes samtid och av mer specifik art, framför allt politiska förhållanden, och går dagens läsare förbi. Gullivers resor som består av fyra delar kan också jämföras med Thomas Mores Utopia och Francis Bacons Det nya Atlantis från 1500- respektive 1600-talen som precis som Swift framställde märkliga världar för att ställa dem i kontrast med vår egen.

Henry Fieldings romankonst

Efter Robinson Crusoe och Gullivers resor äventyrliga och fantastiska skildringar skulle fokus förflyttas till vardagligheten då brevromanen stod för nästa stora trend. Förgrundsgestalten hette Samuel Richardson (1689-1761) vars Pamela ibland har kallats den första kärleksromanen. Historien om den dygdiga tjänsteflickan Pamela har dock inte överlevt sin samtid bortom dess litteraturhistoriska betydelse, avsevärt högre litterärt värde skapade dock Henry Fielding (1707-1754) med en annan kärleksdriven roman: Tom Jones som gavs ut 1749.

Tom Jones är något av en tegelsten till roman och berättar historien om ett hittebarn, Tom Jones, som tas om hand av en viss herr Allworthy. Berättelsen skildrar hittebarnets uppväxt tills att det blir en ung man. Denne unge man växer upp på landsbygden, men blir måltavla för illvilligt förtal och därpå förvisad av sin välgörare Allworthy och tvingas ut på en osäker resa där han visiterar en rad värdshus innan han slutligen når London och kommer i kontakt med storstadens seder och miljöer. Förutom hjälten Tom Jones, hans protektor Allworthy och Sofie Western som är målet för Jones kärlek är människornas förtjänster ringa i Fieldings värld. Vi möter mången oförbätterlig missdådare som nästan alltid styrs av egenintresse.

I grunden är detta en kärleksroman, men Fielding vet att det krävs mer än denna ingrediens för att bereda glädje åt en bred läsarkrets – han gör bland annat detta genom att förse boken med ett rikt persongalleri och att kasta sig in mängder sidohistorier med aldrig sinande berättarglädje och uppfinningsrikedom.

Fielding agerar allvetande berättare och skiljer sig därmed från både Defoe och Swift som framställde sig som ställföreträdare. Fielding är dock bara nästan allvetande då han ibland använder sig av formuleringar som ”såvitt jag vet” och dylikt om romanvärldens innehåll.

Kapitlen är indelade i nio delar, eller ”böcker”, som inleds med en prolog som antar essäformen. Här kommunicerar Fielding direkt till sina läsare och presumtiva kritiker i diverse utvikningar. Det kommunicerande tilltalet av denna art återkommer dessutom även i de övriga kapitlen då Fielding inflikar kortare meddelande till läsaren i form av kommentarer till handlingens utveckling och författarens tillvägagångssätt. Detta kungörs i typisk ton från Fieding i början av boken:

Käre läsare, innan vi går vidare tillsammans, tror jag det är bäst att du får veta att hela denna berättelse igenom, så ofta jag får tillfälle, tänker göra utvikningar i texten, vilket jag själv anser mig kunna bedöma bättre än vilken stackars kritiker som helst.3

Det är fascinerande att i vissa av dessa utvikningar möta författarens, en smula ostentativa, tillit och förhoppning kring sin romans förmåga att överleva till långt senare generationer. Fast dennes önskan att ”läsas med beundran av dem som aldrig sett och känt mig” är fullt förståelig då Tom Jones står ut bland 1700-talets litteratur och definitivt är en av århundradets främsta romaner.

Nästa avsnitt ur 1700-tal: Upplysande och lidande – Voltaire och Rousseau

Noter

1. Den långa engelska originaltiteln lyder The life and strange surprising adventures of Robinson Crusoe.
2. Den långa engelska originaltiteln lyder Travels into Several Remote Nations of the World by Lemuel Gulliver. Lemuel Gulliver var alltså den påstådda upphovsmannen, vilket förmodligen var ett sätt från Swifts sida att skapa autenticitet över innehållet samt kanske undandra sig uppmärksamhet för den satir som i boken riktades bland annat mot det egna landets politiker.
3. Samtliga citat ur Tom Jones är från Gun och Nils A Bengtssons översättning.