Den ryska litteraturen – början på en storhetstid

Särskilt stor utomlands skulle Alexander Pusjkin (1799-1837) aldrig bli, hans versrader var svåra att återge på andra språk. Denne är likväl den stora ryska litteratören, flankerad av fabeldiktaren Ivan Krylov (1786-1844), dramatikern Alexander Gribojedov (1795-1829) och diktaren Jevgenij Baratynskij (1800-1844) under tidigt 1800-tal. För utvecklingen mot den berömda realistiska ryska romanen blev Pusjkins versberättelse Eugen Onegin särskilt betydande. Som personlig vän skulle Pusjkin också på fler sätt påverka en författare som snart skulle nå högt både på hemmaplan och i Europa.

Gogol

Nikolaj Gogol (1809-1852) är en av de stora portalgestalterna inom rysk prosa. Han föddes i Ukraina, men skulle i tjugoårsåldern flytta till den dåvarande ryska huvudstaden Sankt Petersburg. Där skulle han på egen bekostnad publicera ett poem, men efter det förlöjligats av kritiker köpte han själv upp de exemplar han kunde komma över och brände dem.1

Man brukar beskriva Gogol som en romantisk realist, hur märkligt det än låter. Medan hans berättelser bars fram av fantasier och gav uttryck för höga ideal var de också detaljerade i sina återgivningar av miljöer och karaktärer.2

Han gjorde sig ett namn med kortare berättelser där miljöerna var hämtade från den ukrainska landsbygden. Han skulle därefter förflytta miljön till Sankt Petersburg och en av hans mest kända noveller, Kappan, skrivs i detta skede.

I novellen Kappan framträder Gogol som både romantiker och realist. Det finns ett realistiskt huvudspår i de sociala ojämlikheter som ligger till grund för intrigen där huvudpersonen Akakij Akakijevitj får hela sitt liv ödelagt på grund av en kappa. I slutet av novellen inträder övernaturliga effekter, vilket snarare hör romantiken till.

Den nya kappan som Akakij skaffar bildar ett motiv i det dess relativa obetydlighet kontrasteras mot dess dramatiska utslag, vilket i förlängningen även visar på det högst obetydliga liv Akakij för. När Akakij sedan blir bestulen sin kappa ingriper inte ordningsmakten till hans räddning. Konstapeln som bevittnat förloppet kan inte slå fast ifall ett brott verkligen ägt rum, vilket blir ännu ett bevis på det patetiska i Akakijs gester som förblir otillräckliga att tillkalla omvärlden. Genom Akakijs bistra öde framgår därtill samhällets otacksamhet till den flitige ämbetsmannen.

”Ingen kan skriva utan att lidelsefullt ta parti”, hävdade litteraturteoretikern Roland Barthes och även om Gogol inte uttalat tar parti lyser ändå ett patos igenom. IGogols novell finns ett medlidande med den lilla människan som ofta paras med samhällskritik. Karaktäristiskt för Gogol är dock att samhällskritiken inte får dominera över fantasi, poesi och komik. Särskilt komiken som yttras i en besynnerlig grotesk humor utmärker Gogols egenart. Trots det realistiska anslaget kan Gogol aldrig hålla sig allvarlig en längre tid och bryter ofta av från strikt återgivning till mer eller mindre befängda inskott och avvikelser.

Akakij är således ingen hjälte och precis som i andra länder under 1800-talet blev det blev det även i rysk litteratur mindre självklart med en hjälte i handlingen. Detta är minst lika tydligt i Gogols roman Döda själar där huvudpersonen är en vinningslysten arrivist som dessutom äger en tämligen stor kroppshydda. Tjitjikov som denne huvudperson heter företar sig något högst underligt i det han besöker godsägare och ber om att få köpa döda själar. Döda själar är i detta sammanhang livegna som avlidit, fast ännu inte strukits är mantalslängderna. Eftersom godsägaren är skyldig att betala skatt för dessa gör Tjitjikov dem en tjänst, fast sin egentliga agenda som är att belåna dessa håller han dold.

Den groteska humorn är minst lika framträdande i Döda själar som i Kappan. Ett exempel på hur denna kan komma till uttryck visar detta exempel då Tjitjikov gjort ännu ett besök hos en godsägare och de är just i färd med en husesyn:

– För all del, inget besvär för min skull, sade Tjitjikov. Stig på bara!
– Nej, Pavel Ivanovitj, ni är gäst i huset! Invände Manilov och gjorde en gest mot dörren.
– Seså, inget krus för mej, gå före ni.
– Det kan det aldrig bli tal om att jag skulle visa mig oartig mot en sådan älskvärd och belevad gäst!
– Varför just belevad …? Var nu så vänlig och stig på!
– Nej, ni måste ovillkorligen gå före!
– Men varför då?
– Jo därför att det ska vara så! genmälde Manilov med ett glatt leende.
Omsider beslöt de båda herrarna att samtidigt passera över tröskeln, varvid de vände sig sidledes och ändå måste trycka sig tätt intill varandra.3

Som framgår i replikskiftet tilltalas Tjitjikov med Pavel Ivanovitj. Detta är vanligt i ryska romaner då alla ryssar även bär sin fars förnamn med maskulin eller feminin ändelse. I dagligt tal brukade för- och fadersnamnet användas då en person tilltalas.

Döda själar utkom 1942. Planen var att romanen skulle förlängas i ytterligare två delar. Fast Nikolaj Gogol skulle aldrig fullborda de sista två delarna. De sista åren hans liv präglades av en religiös kris och svårigheter med skrivandet, vilket pågick till i mars 1852 då han dog av utbrändhet.

Gogol var också en framstående pjäsförfattare och förvaltade tillsammans med Alexsandr Ostrovskij (1823-1886) arvet från den store ryska dramatikern Alexander Gribojedov. Bland hans pjäser är Revisorn från 1836 den mest berömda och är fortfarande spelad.

Precis som Alexander Pusjkin skulle Nikolaj Gogol bli berömd i hemlandet, men mindre känd utomlands under sin levnadstid. Rysk litteraturexport skulle i stället blomstra tack vare Ivan Turgenjev (1818-1883). Hans romandebut skedde med Rudin som har en huvudperson full av ideal, fast som visar sig oförmögen att uträtta något i realiteten. Karaktären i form av den överflödige var ett inslag som upprepades i rysk skönlitteratur och överflödigast av dem alla var den oftast sängliggande Oblomov i en roman med samma namn av Ivan Gontjarov (1812-1891). Fler var det ändå som läste Turgenjevs roman Fäder och söner (1861) om motsättning mellan två generationer. Konfrontationen mellan far och son var ett annat återkommande tema som funnits ett par hundra år i den ryska litteraturen och bland annat i skådespelet Förnuft skapar kval (1824) av Gribojedov.4

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Lev Tolstoj – världsberömd rysk författare

Noter

1. Den slaviska litteraturen, Carl Stief.
2. Carl Stief.
3. Översättning av Sören Rydström.
4. Carl Stief.