Det grekiska dramat

Även om skådespel hade ägt rum innan anses teaterkonsten som vi känner den härstamma från antikens dagar. Den antika teatern ägde rum utomhus och ibland inför tusentals människor. För att skådespelarna skulle synas och deras repliker höras hade de masker på sig försedda med en tratt vid munöppningen.

Teaterspelet utvecklades ur dithyramben som var en lovsång till den grekiske vinguden Dionysos och som framfördes av en manlig grupp som var utklädda till satyrer. Det fanns olika roller sinsemellan de som framförde sången och med tiden tillkom mimiska rörelser och dialoger.1

Under antiken var det även vanligt att pjäsförfattare tävlade med sina skådespel under större festivaler. Det uppfördes ofta flera skådespel under ett par dagar och publiken fick bestämma vilka som vann.

Aischylos, Euripides och Sofokles: de stora tragöderna

Aischylos (525-456 f.Kr.) tillhör de främsta bland de tidiga tragediförfattarna under Antiken och räknas som en av de mest betydande dramatikerna över huvud. Han ska ha varit den som införde en andra skådespelare på scen, tidigare fanns bara sångaren, protagonisten, och kören. Aischylos lade till en motspelare, antagonisten. Hans mest kända verk är trilogin Orestien där Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna ingår.

Aischylos dramer är uppbyggda genom att en kör förser publiken med bakgrund till historien som berättas och att karaktärerna fyller ut med monologer och dialoger.

Kören blir också kompletterande under berättelsens gång och den kan representera ett tema som i Agamemnon med åldrandet då kören är bestående av åldringar. I Agamemnon förutspår kören också kommande händelser, vilket en modern publik ibland kan tycka förstör spänningen. Till saken hör dock att då dessa tragedier framfördes var det inför en publik som väl kände till de mytiska huvudpersonerna öden.

I Medea som är en berömd tragedi av Euripides (480-406 f.Kr.) finns det i stället en kvinnlig kör, som under dramats gång är på den kvinnliga protagonistens sida och även fungerar som en nykter röst mellan två vredgade läger (vid uppförandet var dock deltagarna i kören samt skådespelarna män, något som alltid gällde i de antika skådespelen). I Euripides dramer är annars kören mindre framträdande än hos Aischylos, något som även gäller hos Sofokles som nämns nedan.

Gemensamt för de antika tragöderna är att handlingen har inslag från mytologin. Euripides blev kontroversiell då han i sina tragedier framställde gudarna i negativt mönster med deras grymma sidor betonade. Exempel kan hittas i Backanterna där guden Dionysos inte nöjer sig med annat än att döden drabbar Thebes kung Pentheus som skymfat honom. När en karaktär ifrågasätter hårdheten i Dionysos straff (som antagit mänsklig skepnad), svarar han: ”Ja det är klart. Jag är en gud, och ni har kränkt mig”.2 Och i Herakles där den grekiska hjälten som bär dramats namn blir offer för gudinnan Heras påhitt, vilket resulterar i att hans hustru och barn mördas.

Vid sidan av Aischylos och Euripides räknas Sofokles (497-406 f.Kr.) till de största tragediförfattarna från denna tid. Sofokles införde en tredje skådespelare, tritagonisten, vilket bland annat kunde ses i hans mest berömda verk Kung Oidipus. Det skulle sedan finnas en regel som angav att inte mer än tre skådespelare fick användas, därmed kunde samma skådespelare få spela flera roller.

Kung Oidipus fascinerar än idag på grund av sin tidlösa tematik. När Oidipus föds har det förutspåtts av ett orakel att han en dag kommer mörda sin far och gifta sig med sin mor. Hans föräldrar lämnar barnet ute i vildmarken rädda för att det fasansfulla scenariot ska besannas, men den fortsatta historien visar att det inte går att undkomma sitt öde.

Komedin

Den andra dramatiska genren under antiken var komedin som inte värderades lika högt som tragedin. I Om diktkonsten beskriver Aristoteles tragedin som ett drama med människor som är bättre än oss själva medan komedin framställer människor som är sämre i avseendet att de är löjliga.3

Av den grekiska antika komedin finns mindre bevarat och ofta är Aristofanes (445-385 f.Kr.) den enda som brukar nämnas i sammanhanget. Aristofanes drog ner en del skratt på grund av sina aggressiva nidporträtt av samtida – av samma anledning kommer inte dagens publik alltid förstå sammanhanget. Känd för dagens publik är dock filosofen Sokrates och denne attackerades i komedin Molnen.

Det idag annars mest kända och populära av Aristofanes verk är Lysistrate som beskriver hur kvinnorna gör ett ”myteri [för att] göra världen klok”, genom att strejka från älskog tills deras män håller upp med sitt krigande. I dramat är det framför allt männen som lider störst kval under strejken, men kvinnorna är inte oberörda och måste förhindra varandra från att bli strejkbrytare. Språket är ekivokt med kvinnor som för mycket öppenhjärtiga samtal kring sexuella ting. Men det är också en skildring om hur männens fysiska överlägsenhet innebar incitament för hot mot den alltför ”olydiga” kvinnan.

Nästa avsnitt ur Antiken: Vergilius

Noter

1. Grekisk mytologi & kult (1998), Maria Mavromataki, s 106.
2. Översättning av Göran O Eriksson och Jan Stolpe.
3. Aristotelses, Om diktkonsten, s 25 ff. Översättning av Jan Stolpe.