Följetongsromanen – Jane Austen och Charles Dickens

Den ökade läskunnighet under 1800-talet innebar att det fanns underlag för dagstidningar och andra löpande publikationer. En konsekvens var att litterära berättelser hittade ny publik som kunde ta del av vad som ofta var följetonger. Följetongsromaner publicerades bitvis i avsnitt, vilka tenderar sluta i ett spännande skede och därmed hade förmågan att få läsarna att ivrigt invänta nästa del.

Kvinnliga hjältar i litteraturen blev allt vanligare och en av dem som införde dem var Jane Austen (1775-1817). Jane Austen skrev romaner som lästes av många i sin samtid, fast hon skrev dock inte under sitt riktiga namn – läsekretsarna fick själva spekulera i vem som doldes bakom pseudonymen ”A Lady”. Det är därför hon först senare blivit en berömd författare och idag är hon kanske mer uppskattad än någonsin, inte minst tack vare en mängd spelfilmer som baserats på romanerna.

De fyra romaner som utgavs under hennes livstid – Förnuft och känsla (Sense and Sensibility, 1811), Stolthet och fördom (Pride and Prejudice, 1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1816) utspelar sig alla på den engelska landsbygden och inom adliga kretsar. Återkommande är också intriger som kretsar kring manliga och kvinnliga relationer och där äkta kärlek möter hård konkurrens från traditionens krav på klasstillhörighet och förmögenhet när det blir fråga om giftermål. Austens romaner har dock en förmåga att sluta lyckligt för de flesta inblandade.

Den engelska författare som antagligen allra mest förknippas med följetongsromanen är Charles Dickens (1812-1870) som först nådde ut till massorna med Pickwickklubben (The Pickwick Papers1), som publicerades som följetong i ett månadshäfte i form av både text och teckningar under åren 1836 och 1837.

Därefter följde publiceringen av nästa tidningsföljetong med Oliver Twist (1837-1839). Oliver Twist förtäljer historien om en fattig, ensamstående pojke som först hamnar på fattighuset, men senare i händerna på Mr. Fagin som leder en liga av barntjuvar. Precis som för Tom Jones i Henry Fieldings roman (se Den nya romanen) ordnar allt slutligen upp sig till det bästa och Oliver dras upp av hjälpande händer till ett tryggare samhällsskikt – publikens (och därmed förläggarens) krav på ett lyckligt slut ställer sig här över Dickens ambition som samhällsskildrare.

Dickens egen uppväxt var lika hård som den han skildrar i Oliver Twist. Hans föräldrar var fattiga och när de blev oförmögna att betala sina skulder hamnade hans far som brukligt var i gäldstugan. Charles blev då tvungen att ägna sig åt barnarbete. Dickens använde således sina egna erfarenheter och till skillnad från Jane Austens aristokratiska miljöer fick nu de engelska läsarna ta del av de lägre trappstegen på den sociala skalan. Precis som Balzac var Dickens en samhällsskildrare och är känd för sin förmåga att skapa odödliga karaktärer. Karaktärerna är förvisso grova karikatyrer, likaså är intrigernas uppbyggnad ofta orimlig, men Dickens storhet ligger i hans närgående beskrivningar av miljöer och personer.

Vid sidan av Oliver Twist är det antagligen David Copperfield (1850) och Lysande utsikter (Great Expectations, 1860-61) som fortfarande läses. Precis som med Oliver Twist har också filmatiseringar bidragit till att hålla titlarna i det allmänna medvetandet.

Från franskt håll gjorde Alexandre Dumas d.ä. (1802-1870) och Eugène Sue (1804-1857) succé under 1840-talet med följetongsromaner. Från Dumas kom bland annat äventyrsromanerna De tre musketörerna (Les Trois Mousquetaires, 1844) och Greven av Monte Cristo (Le Comte de Monte-Cristo, 1845-1846), båda inspirerade av Walter Scott. Allra mest läst av Sue blev Parismysterier (Les mystères de Paris, 1842-1843). Precis som några av Dumas romaner publicerades denna i den litterära och politiska Journal des débats.2

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Realism i romanform

Noter

1. Den långa engelska originaltiteln lyder The Posthumous Papers of the Pickwick Club.
2. Bonniers författarlexicon över utländsk litteratur, ”Sue, Eugéne”, red. Knud Michelsen (2002).