François de la Rochefoucauld

Frankrikes kultur blomstrade under 1600-talet och belevade i de högre samhällsklasserna livnärde sin sällskapslust i salonger där spirituella formuleringar prisades. François de la Rochefoucauld (1613-1680) var en mästare på dessa formuleringar vilka han koncentrerade i aforismer. La Rochefoucauld tillhörde en släkt med förnäma anor och var själv innehavare av titeln hertig. Han hade under ett par år en nära förbindelse med Madame del La Fayette (1634-1693), en av tidens mest berömda kvinnliga författare. Olika historieskrivning har tillskrivit deras relation olika grad av intimitet, men troligt är att dem båda påverkade varandras författarskap i någon utsträckning.

År 1664 utgavs La Rochefoucaulds Maximer1, vilket följdes av flera utökade utgåvor. I dessa maximer framkommer en oerhört pessimistisk livssyn som inte hade kunnat vara så till den grad dominerande utan stora besvikelser i författarens eget liv. Även om han levde ett liv utan nämnvärda materialistiska försakningar lyckades han aldrig komma upp sig på det vis han tänkt sig i det politiska livet och hans tillgångar minskade dessutom under senare delen av hans liv. Men det var förstås otur i kärlek som frambringade den verkliga svartsynen som ger sig till känna i maximerna. Det går att tillfoga en ytterligare orsak till den bittra tonen, nämligen omständigheten att La Rochefoucauld från fyrtio års ålder och under resten av livet plågades av gikt.2

”Högmod” och ”egennytta” tillhör de mest återkommande orden i Maximer där människosynen är allt annat än smickrande. Egennyttan som förklaring till mänsklig handling dyker upp frekvent, två exempel är:

Vad människorna kallar vänskap är ingenting annat än en sammanslutning, ett ömsesidigt tillvaratagande av egna fördelar och ett ackorderande med väntjänster; den är, kort sagt, endast en byteshandel där egennyttan alltid föresätter sig att vinna ett syfte.

Dygden likaväl som lasterna kan låna sitt namn åt egennyttan.

En annat tydligt drag som hans maximer uppvisar är skenbara motsägelser, några exempel på detta är:

Man föredrar att tala illa om sig själv framför att inte alls tala om sig själv.

Man är aldrig så lycklig som man tror, men heller aldrig så olycklig.

Vi tycker alltid om dem som beundrar oss, men vi tycker inte alltid om dem vi beundrar.

Det motsägelsefulla märks särskilt där författaren målar upp människans lystnad och eviga brist på genuin medkänsla. Den aldrig sinande cynismen märks i aforismer som denna:

Det som förefaller vara givmildhet är ofta endast dold ärelystnad, som föraktar små fördelar för att vinna större.

François de la Rochefoucauld fick efterföljare i andra aforistiker som landsmannen Sébastien Roch Nicolas Chamfort (1741-1794).

Noter

1. Den längre franska originaltiteln lyder Réflexions ou sentences et maximes morales.
2. Hannes Sköld i förordet till Maximer (1968).