François Villon – brottsling och poet

Balladen hade sin storhetstid under sena medeltiden. Balladformen bestod typiskt av tre åttaradiga strofer med tillhörande refränger innan den avslutades med en fyrradig summering, en så kallad envoi. En av de mest kända företrädarna för balladen var François Villon (född ca 1431, död efter 1463).¹ Den franska poeten Villon har en särskild position i litteraturhistorien som både aktningsvärd poet och på samma gång tjuv och mördare.

Villon levde i rännstenen och hade mycket på sitt samvete när han vid runt 30 år satt i ett fängelse och väntade på sin egen hängning. Av en slump blev han emellertid frigiven – den franska kungen Ludvig XI passerade på sin kröningsfärd staden där Villon satt fängslad och som traditionen föreskrev kunde då fångar få amnesti.

Mycket hade följaktligen hänt i François Villons liv innan detta, även om det mesta i dennes biografi är dunkelt ... Han överlämnades av sina fattiga föräldrar till en släkting där François blev tjänare och fick hjälp med undervisning. Han skrevs senare in på universitet i Paris och tog där examen och blev filosofie licentiat. Då studierna inte ledde till någon anställning spenderade Villon i stället sin tid på stadens tavernor och för att råda bot på dålig ekonomi ägnade han sig åt stölder.

Berömt är inbrottet han företog sig med två kumpaner hos den teologiska fakulteten i Sorbonne. Inbrottet genererade ett stort byte, stort nog för att Villon skulle anse det säkrast att lämna staden för en tid. För att ge en naturlig motivering till den hastiga flytten skrev han en dikt där han förklarar att beslutet grundar sig på olycklig kärlek och svåra livsförhållanden. Dikten har kallats Lais eller Lilla testamentet och är ett av de två verk Villons berömmelse vilar på.²

Betydligt mer omfattande var hans andra verk, Testament, vilket passande kallas Stora testamentet och tillkom sex år senare. Här möter vi en diktare vars ungdom passerat och som utgjuter dessa sorgsna rader därom:

I unga år jag intet skydde.
På varje buskrog var jag gäst
tills så en dag min ungdom flydde,
den flydde från sin egen fest,
fast ej till fots och ej till häst.
Nej, plötsligt som en sky försvann den
när jag behövde den som bäst
och intet har jag kvar i handen.³

I Stora testamentet samlas en långdikt tillsammans med ballader – åsikterna huruvida det hela formades som en helhet går isär. Balladerna är realistiska och jämfört med tidigare verk från medeltiden betydligt mer fyllda av kött och blod. Att Villon var en rumlare som uppsökte glädjeflickor märks i dikterna som oförblommerat skildrar sådana kretsar: ”De tog emot envar sin man, / vad mer om nöjet sen blev fleras?”.

Villon tycks skriva självbiografiskt, fastän då litet är känt om hans liv finns det inga belägg för vad som är faktiska återgivningar och vad som är uppdiktat skapat. Att en fängelsevistelse ligger nära i tiden står klart när man läser Stora testamentet och detta fängelsestraff finns också dokumenterat. Villons liv kantades som redan framgått med brottsliga episoder och det är i samband med rättsmål och dylikt de flesta dokument om hans existens härstammar.

Ett par år tidigare ska Villon ha hamnat i ett bråk och råkade då med sin kniv dödligt såra en präst, vilket tvingade honom bort från Paris tills han omsider blev benådad för brottet. Vad som senare ledde till att Villon hamnade i fängelse med straff till döden är inte känt. Per Meurling föreslår i en essä att Villon kan ha ingått i en ”tjuv- och falskspelarliga” som kallades Snäckans bröder.⁴

Efter denna fängelsetid som slutade med benådning är ingenting känt om Villons fortsatta levnad. Därmed blir också Stora testamentet precis som han tänkt sig då han skrev det ett slags testamente:

För det jag leder mycket brist
på mynt och hälsa här i världen
men ännu ej förståndet mist
– det lilla jag fick med på färden
igenom dårskapen och flärden –
i testamentet präntar jag
min sista vilja, och här är den.
Den kan ej ändras genom lag.

Nästa avsnitt ur Litteraturhistorien: Petrarca - humanist och diktare

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Anders Cullhed, ”Världens vidgning och litteraturens spridning: 400–1400", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 210.
2. Per Meurling, Det stora testamentet och andra ballader, s 11 f.
3. Översättning Axel Österberg, vilket gäller samtliga citat i texten.
4. Per Meurling, ibid. s 13.