Franskklassicismen

Franskklassicismen fick sitt namn dels efter den geografiska platsen – det var den franska litteraturen strömningen utgick från, dels efter idealet som härrörde till klassiska föregångare. Det som oftast refereras till det franskklassicistiska dramat är de ”tre enheterna” som skulle gälla för dramat: tiden, rummet och handlingen. Men det fanns även andra inslag i regelverket som framgår nedan.

Kravet på tid, rum och handling

Det fanns strikta krav på hur dramat skulle vara gestaltat utifrån dessa tre enheter. En pjäs skulle utspela sig under ett dygn och inte mer. Likaså skulle den utspela sig på en avgränsad plats, till exempel i ett hus eller slott. Slutligen skulle handlingen vara koncentrerad kring ett begränsat händelseförlopp.

Kravet på dramats uppbyggnad

Inom ramen för detta regelverk fanns också bestämmelser för dramats uppbyggnad, viket skulle bestå av fem delar eller akter som är en mer gällande term härvidlag. Dessa var exposition (introduktion), stegring, höjdpunkt, peripeti (vändpunkt) och katastrof.

Kravet på dekorum

Det fanns även specifika smakregler som ställdes upp för det franskklassicistiska dramat. Allt ifrån ordval (dialogerna skulle undvika det låga och triviala), till att våldsscener inte fick förekomma – något som skiljde sig från bland annat Shakespeares dramer. När det gäller versmått påbjöds särskilt att alexandrinen (se Versmått) skulle tillämpas.

Det ska tilläggas att kraven som redogjorts för främst gällde tragedin som ansågs vara den högsta av dramats genrer, men det hindrar inte att reglerna ofta åtföljdes även för exempelvis komedier.

En av de stora portalgestalterna till det franskklassicistiska dramat var Pierre Corneille (1606–1684) vars mest kända verk bar titeln Le Cid och hade premiär 1637. Som brukligt var utgjordes dramat av fem akter och alexandrinen användes som versmått. Det hindrade inte att skådespelet blev hett omdebatterat då det inte ansågs anamma alla de klassicistiska principerna till fullo, bland annat ansågs det ha brutit mot reglerna om dekorum och sannolikhet i och med att passionen getts företräde framför hedern. Debatten som följde skulle medföra en inskärpning av de tre enheterna. ¹

Corneille har inte förblivit alls lika mycket läst eller spelad av eftertiden som två andra franska dramatiker från denna tid: Molière och Racine.

Nästa avsnitt ur 1600-tal: Molière

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Carin Franzén, ”En ny tids början: 1600-talet", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 401.