Goethe – tysk nationalskald

Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) räknas som en av de största tyska författarna. Han skulle tillsammans med Friedrich von Schiller förkroppsliga det som gett denna litterära epok i Tyskland namnet Sturm und Drang (”storm och längtan”, begreppet är taget efter en dikt av Friedrich Maximilliam von Klinger).

Med en betoning på naturens skönhet blir Den unge Werthers lidanden som Goethe författade 1774 karaktäristisk för romantiken och dess ideal. Werthers karaktär personifierar individen som är genomsyrad av det romantiska, vars antiintellektualistiska normer gör att hjärtat får bestämma då regler enbart är i vägen. Han är en svärmare, med ”krafter som slumra inom” sig och han reagerar starkt mot det som hjärtat vet att reagera inför.

Den unge Werthers lidanden är ett verk vars efterdyningar kan liknas vid Romeo och Julia om man betraktar antalet fällda tårar över en berättelse om kärlek. I båda fallen slutar historien således olyckligt, men den kompromisslösa kärleken lever vidare som ideal. Den unge Werther är den kärlekstörstande gestalt som Goethe gjorde odödlig, han förälskar sig i en förlovad flicka och hans omöjliga kärlek leder till slitsamma våndor, vilka slutligen leder till att han begår självmord.

Även om Den unge Werthers lidande är Goethes mest berömda verk håller de flesta kritikerna hans drama Faust högre. Det är nu inte längre den unge Goethe som skriver om uppflammande kärlek utan den åldrade författaren som besvärjer en yngre ålder att återkomma med sina njutningar. Verket är via Christopher Marlowes dramatisering baserat på Faust-gestalten som ingår ett avtal med djävulen där han för priset av sin själ får uppleva världens njutningar.

Vid sidan av detta drama tillhör också lyriken höjdpunkterna i Goethes författarskap. Naturens skönhet och dess affekt på diktjaget är förekommande precis som i Den unge Werthers lidanden. Likaså framgår stundom en självmedvetenhet kanaliserad i bilden av den geniala diktaren: ”och jag svävar vid er ringdans / över vattnet, över jorden / gudalik”1 heter det i dikten ”Vandrarens stormsång”.

Även det lidelsefulla svärmeriet finns närvarande i flera av dikterna. Ett känt exempel är ”Den älskades närhet”:

Jag minns dig, när solens första skimmer
når havets strand;
Jag minns dig än, när månen strör sitt glimmer
vid källans rand.

Jag ser dig än, när vägens dammoln flyger,
en sky så tät;
I nattens djup, när stigens skräcksyn smyger
i vandrarns fjät.

Jag hör dig än, när böljans svall förklingar,
med dämpat brus;
i stilla lund, när vinden sakta bringar
ett sista sus.

Jag är hos dig, hur fjärran du än må vara,
du är mig när!
Se, solen flyr, o att med stjärnornas skara
du vore här!

Noter

1 Översättning av Nils Johansson, vilket gäller samtliga citerade utdrag i artikeln.