Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman (1883-1931) skapade under intryck av Selma Lagerlöfs sagoberättande och Hjalmar Söderbergs psykologiska stil en egenartad berättarkonst i ett flertal romaner. Bergman skrev även dramer varav egentligen bara Swedenhielms har gjort bestående avtryck.1

Genombrottsromanen är Hans nåds testamente utkommen 1910, vars form ligger nära dramat med många utdragna scener och där tiden för handlingen är avgränsad. Hjalmar Bergman uppvisar i denna roman ett språk som är långt mindre klart än till exempel Söderbergs och framställningen sker genom en inre monolog som samtidigt som den är fyndig och ekonomisk kan sätta läsaren på det hala genom sin komprimerade form.

Det finns en lätt ironisk ton, och beträffande bokens huvudperson Baron Roger närmar sig det ibland det groteska – om denne heter det ”rödnäst och nerkladdad”, vidare omnämns den ”fyrkantiga överkroppen” samt att ”ögonen vore gnistrande livliga som en råttas”. Denne Baron Roger nedtecknar på ålderns höst sitt testamente vars innehåll upprör omgivningen när det står klart att en oäkta son ska göras till universalarvinge. Det är dock förenat med villkoret att denne ska gifta sig med Blenda, Rogers systerdotter.

Roger som besitter makt och ställning är på samma gång smått löjeväckande i sin framtoning. Detta är något som går igen i Markurells i Wadköping (1919), där en liknande gestalt märks i herr Markurell. Ett annat återkommande tema i Markurells i Wadköping och även i senare verk av Bergman är en son eller dotter med oäkta börd kopplat till huvudpersonen. Markurells Johan visar sig inte vara hans äkta son, vilket drabbar honom grymt och hans tycks straffas av samma slags övermod som Johan Baron, ett motiv Bergman eventuellt kan ha överfört från det grekiska dramat.

Markurells i Wadköping som är en av Bergmans främsta romaner har lånat sin form av dramat och den utspelar sig dessutom på en dag. Wadköping var en påhittad stad som lånat drag av Örebro (staden där Bergman växte upp) och Västerås.2 Staden och även dess fiktiva personer återkommer i flera av Bergmans verk. Bergman lyckas väl med att skildra småstadslivet och några familjer där under sommartid – romanen har både blivit dramatiserad och filmatiserad. Bergman som under lång tid fick mestadels dålig kritik i den samtida pressen bröt trenden genom denna roman.

Andra betydande romaner av Bergman som föregick och följde Markurells i Wadköping är Mor i Sutre (1917), En döds memoarer (1918), Herr von Hancken (1920) och Farmor och vår herre (1921).

Bergmans senare liv kantades av drogmissbruk och dålig ekonomi. Detta märks i hans produktion då romanerna ibland tillkom i penningnöd.3 En roman som Chefen fru Ingeborg (1924) belyser väl ojämnheten: den inleds strålande, men innehåller sedan svagare partier. Medan Bergmans effektiva berättande ibland kommer till sin rätt och han visar prov på sin förmåga att skapa inträngande kvinnoporträtt här i form av en kvinna som genomgår en ominös ålderskris, blir själva berättelsen efter ett tag desorienterad med sviktande trovärdighet.

Efter några mindre framgångsrika romanen avslutar Bergman sitt författarskap med Clownen Jac. Berättelsen har inslag av självbiografi, men kan också haft Charlie Chaplin som förebild för huvudpersonen. Den utspelar sig i USA, där Bergman bott några månader under 1924. Clownen Jac skrevs som följetong för Sveriges Radio under hösten 1931 och sändes samma höst; Bergman läser själv några av delarna.4

Clownen Jac är utmärkande för Hjalmar Bergman i det den blandar komik och tragedi på ett ovanligt sätt. Huvudpersonen Jac låts säga: ”Jag är av naturen komisk, en riktig lustigkurre och rogdocka. Det är blott omständigheterna som givit mig ett stänk av tragik.”

Den är annars precis som mycket annat i den senare produktionen ojämn och det som Bergman ibland kritiserades för, nämligen bipersoner som var karikatyrer, kan här skönjas.

Hjalmar Bergmans förtidiga död vid 47 års ålder inträffade i Berlin efter svårt alkohol- och drogmissbruk.  Bergmans status som en klassisk svensk romanförfattare är sedan länge vitt etablerad.

Noter

1. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg s. 432 ff
2. Markurells i Wadköping (1982) Förord av Hans Levander s. 7
3. Hägg, ibid
4. Clownen Jac (2002) förord Kerstin Dahlbäck s. 6 f