Homeros och hjälteeposet

Den tidiga perioden under Antiken brukar kallas arkaisk tid och Grekland är bestående av ett antal stadsstater som oftast styrdes av kungar. Bland de första litterära alstren från antikens Grekland finner vi hjältedikter eller epos. Ett grekiskt epos var skrivet på vers och för det mesta användes versmåttet hexameter. Det är till skillnad från det grekiska dramat längre och berättelsen utspelar sig också under längre tid. De mest berömda hjältedikterna är Illiaden och Odysséen, vilka brukar tillskrivas en viss Homeros som ska ha levt på 700-talet f.Kr.

Huruvida Homeros var en historisk person och ifall han var den verklige upphovsmannen till dessa två epos har dock ifrågasatts – troligtvis hade hans skildringar tidigare förebilder i någon form. En fråga som också har rests är hur texternas originalskick kunnat bevarats intakta inför faktumet att mängder av ”sångare” framfört dessa – av naturliga skäl lästes inte dessa epos utan de återgavs av sångare eller rapsoder.

Dagens människor ställer sig säkert också undrande till den minnesförmåga som måste ha krävts för att komma ihåg långa berättelser. En del av svaret ligger i att sångarna hade minnesstöd, till exempel i olika stående epitet för karaktärerna och upprepade formler. Exempel på en sådan upprepad formel innehållandes epitet från Odysséen kunde vara: ”Honom svarade då den mångförslagne Odysseus”. Dessutom var inslag av improvisation tillåtet. Den andra delen av svaret är helt enkelt att dåtidens människor läts utveckla en annan minnesförmåga då deras vardag inte underlättades av möjligheten att lagra information på samma sätt som vår.

Illiaden och Odysséen

Illiaden utspelar sig under det mytiska Trojanska kriget där mytiska hjältar som Akilles, Agamemnon och Hektor strider. I Odysséen berättas episodiskt om Odysseus och dennes äventyr under hemfärden till sin maka Penelope. För nutida läsare torde Odysséen var mer lättillgängligt och här känns typiska berättarmotiv igen som hjältens hämnd, den återvändande hjälten och likaså hjältens utbrytning och framgångsrika flykt.

Relationerna mellan människor och gudar är centrala i Illiaden och Odysséen och det är givetvis en återspegling av hur antikens människor uppfattade världen. Grekerna såg upp till en mängd gudar (vilka enligt myten sades hålla till på berget Olympos), och inte en enda. Som så mycket annat från denna period finns inga exakta fakta och desto mer antaganden. Säkert är att gudarna ansågs viktiga och uppfattningen var att deras välvilja eller ovilja kunde påverka ens vardagliga liv till det bättre eller sämre.

Att mänskliga bemödanden är i händerna på gudarna märks tydligt i Odysséen där ett felsteg från den mänskliga parten kan förarga en av de mäktiga uppe på Olympos, vilket i regel leder till en olycka. Tillika kan påverkan ske från människornas håll, som då Odysseus hörsammas av gudarna och får se sin bön uppfyllas när havet han kämpat med mojnar.

Gudarna i Odysséen griper oftast in i händelseförloppet på jorden indirekt: i stället för att styra skeenden kan en egenskap ges till en människa som får användning för denna i något specifikt ändamål. Ett mer direkt sätt en gud kan beblanda sig med människor är genom att anta mänsklig skepnad. Människorna har inte liknande makt, de kan bara be och hoppas finna en gud som står dem bi i någon sak.

Nästa avsnitt ur Antiken: Dikten under den grekiska antiken