Ibsen

Henrik Ibsen (1828-1906) räknas till en av Norges största författare och flera av hans pjäser tillhör världsdramatiken. Ibsen slog på allvar igenom 1865 med pjäsen Brand som sedan följdes upp med det lyriska verket Peer Gynt (1867), ett drama skrivet på vers.

Ibsen gick därefter över till mer realistiska samtidsdramer varav några av de mest ansedda är Ett dockhem (Et Dukkehjem, 1879), Gengångare (Gengangere, 1881) och Vildanden (1884).

I Vildanden återkommer en del av den idealistiska individualismen som märktes i Brand. Det finns också en självbiografisk parallell i karaktären Gamle Ekdal som likt Ibsens egen far har varit med om en personlig konkurs. Precis som i Gengångare är det genomgående temat livslögn. Hjalmar lever ett mestadels harmoniskt familjeliv med hustrun Gina och dottern Hedvig. Hans liv är dock baserat på en lögn, vilket främst utgår från faktumet att Hedwig inte är hans riktiga dotter. Hans barndomsvän Gregers vill dock upplysa honom, vilket han anser är för Hjalmars eget bästa.

Enligt Gregers måste livet renas från alla lögner om det skall bli värdigt och helt. Blinda fläckar skall belysas och sålunda ska en högre livskänsla uppnås för den som tidigare levt i en lögn. Alla individer bör emellertid inte rubbas ur sin livslögn, men en sådan osedvanlig man som Hjalmar vinner på det enligt Gregers. Mycket av Hjalmars liv är uppbyggt på lögner och Gregers ansätter dessa som en sanningens kurir.

Relling som också känner sanningen har i stället hållit inne med den i övertygelsen att det varit bäst för Hjalmar. För Relling är Hjalmar inte någon osedvanlig man och mår bäst av att livslögnen hålls vid liv. Gregers är enligt honom en ”kvacksalvare” medan han själv är läkare och vet att livslögn ibland är den rätta principen. Centrala i dramat är hans ord: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni lyckan från honom på samma gång”.

Gregers och Rellings karaktärer utgör ett motsatspar och bistår dramats stora frågor. När stycket är läst till slut framstår Relling som den som klarast såg konsekvenserna av sanningen och förstod den medan Gregers ville sanningen, fast förstod den sämre. Sett till rollfunktionerna är Hjalmar den mottaglige i sin förvirrade och självupptagna karaktär. Dottern Hedvig är offret – i form av den största av Hjalmars livslögner dör hon följdriktigt strax efter avslöjandet.

Att Ibsen låter livslögnen framstå som något att föredra kastar en mörk livssyn, eller åtminstone pragmatisk sådan, där idealen ibland måste överges.

Ibsens teknik framkommer också tydligt i pjäserna Gengångare och Vildanden där det i båda fallet skalas bort lager för lager av tillvarons ytterskikt med vilket hemligheter hos karaktärerna avtäcks tills slutligen katastrofen infinner sig.