Lorca – surrealist och folkdiktare

Federico García Lorca (1898-1936) är en av de stora spanska diktarna under 1900-talet och har även rönt stor uppmärksamhet för sina dramer.

Lorca ingick i vad som kallades Generationen 27, en samlingsbeteckning på ett antal framstående poeter som debuterade under åren 1923-1927. Förutom Lorca fanns där poeter som Rafael Alberti och Vincente Aleixandre och gemensamt för dessa var en traditionell folkdiktning med modernistiska inslag. Lorca hade tillägnat sig intryck från surrealism efter en vistelse i Paris och skulle låta drag av surrealism blandas med andalusisk folkdiktning.1

Lorcas dikter flödar av metaforiska bilder där ordleden förskönas av säregna kombinationer:

”Små persiska hästar sov / på din pannas månbelysta torg”.2

Det surrealistiska kan vidare märkas i bildrika beskrivningar som innehåller delar som ”grönt regn” eller ”svart kaktus”. Bortom det surrealistiska uppstår också fördjupade insikter och stämningsprotokoll som i följande strof:

Många gånger har jag gått vilse
när jag sökt brännsåret som håller tingen vakna
och jag har bara funnit matroser slängda över bröstvärnen
och himlens små varelser begravda under snön.
Men den sanna smärtan fanns på andra ställen
där kristalliserade fiskar låg döende inuti trädstammar,
ställen med främmande himmel för de oskadade antika statyerna
och för vulkanernas ljumma förtrolighet. 3

García Lorca aktade sig heller inte för att blanda in politik i sina dikter och gjorde det dessutom i en orolig tid. I inledningsskedet av det spanska inbördeskriget skulle han mördas av nationalisterna som styrdes av Francisco Franco och hade den katolska kyrkan i ryggen.

Noter

1. Göran Palm, Tack, modernismen för den tid som varit s 74, (2007)
2. Tolkning av Artur Lundkvist
3. Ibid