Louis-Ferdinand Céline – svartsynt realism med inslag av surrealism

Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) är en av de mest uppmärksammade franska författarna under 1900-talet. Céline skapade en nydanande prosa, men också stora kontroverser genom sina politiska ställningstaganden.

Resa till nattens ände

Ett enormt genombrott skedde med romanen Resa till nattens ände (Voyage au bout de la nuit, 1932) vars storskaliga berättelse hade inslag av talspråkighet. Talspråkigheten är förstås ett medvetet drag och precis som Célines språk överlag rytmiskt sammanfogat. Det låga språket är en del av Célines sätt att berätta där fula ord och sexuell frispråkighet ingår.

Célines berättarstil inrymmer också humor, även om det inte är en humor som kanske är uppenbar för varje läsare utan blir en del av den surrealistiska ådra som finns hos hans romaner. Det är dessa kvaliteter och säregenhet som skulle göra honom till förebild åt senare författare som Henry Miller och Sture Dahlström.

I Resa till nattens ände följer vi Ferdinand Bardamu – en delvis självbiografisk gestalt – från första världskrigets Västeuropa via det koloniala Afrika och fabrikslandskap i USA till slutligen ett Paris där han blir läkare (vilket också bokens författare var). Resa till nattens ände har jämförts med Voltaires Candide i det att båda är bildningsromaner förklädda till pikaresker i vilka huvudpersonerna slutligen når en insiktsfull mognad som får dem att ta världens gång med jämnmod.1

Död på krita

Célines andra roman Död på krita (Mort à credit, 1936) har även den självbiografiska drag och utspelar sig före tiden för händelserna i Resa till nattens ände. Huvudpersonen heter på nytt Ferdinand och hans barndom och uppväxt skildras. Skådeplatsen är huvudsakligen ett fattigt kvarter i Paris där Ferdinand växer upp med sina föräldrar. Berättandet görs i samma stil som i debuten och det finns en bottenlös fantasi som gestaltas med en svada som aldrig tycks sina. Verklighetsbeskrivningar är detaljerade och eskalerar ibland till det surrealistiska.

Berättelsen som sådan lyckas också gripa tag i läsaren med den unga Ferdinand i centrum som är något av en belastning för sina föräldrar. Livsvillkoren för familjen är ohygglig och faderns frustration går över i aggressioner mot modern och barnet. Att Céline är en ovanlig författare märks här i hur han lyckas använda det fasansfulla som material för humor och inte bara som en närgående och dyster återgivning. Inte minst blir historien extra mustig genom uppdykandet av karaktärer som är tillräckligt udda och burleska nog för att tankarna ska gå till Gogol.

Det finns dock en utmärkande svartsynthet som är så brutal att få kan mäta sig med Céline i detta avseende. Céline har blivit kallad misantrop och när hans föräldrar bråkar tycks utgången för honom vara i det närmaste likgiltigt:

Mamma kommer att få ett rejält kok stryk, det är säkert. Jag för min del har inga preferangser [sic!], jag tycker att så som dom skränar och åbäkar sej, kommer dem på ett ut … Hon slåss inte så hårt, men oftare. Vilken skulle jag välja om jag fick bestämma den som skulle bli ihjälslagen?2

Sedan brakar det hela loss och Céline gör bruk av sin speciella gestaltningsförmåga där detaljerad realism blandas med fantasitillägg i vilket Ferdinand observerar:

Han råmar, han störtar fram med sänkt huvud, han springer i småbitar, han kastar hela köksbatteriet omkring sej. Det hänger ingenting kvar på krokarna. Hela plåteländet förvandlas till projektiler … det visslar … det skvätter … det skallrar … Min mor ligger på knä och anropar himlen om förlåtelse … Bordet vräker han omkull med en enda spark … Det ramlar över henne …3

Efter dessa två stora romaner skulle Céline fortsätta med den litterära produktionen, men det var också saker vid sidan om bokskörden som alstrade uppmärksamhet. Louis-Ferdinand Céline som blivit en hjälte under första världskriget gjorde sig i slutet av 1930-talet ökänd för antisemitiska åsikter och efter andra världskrigets slut fick han fly till Danmark för att undvika lynchning. Han tog senare avstånd från sina antisemitiska åsikter och återvände till Frankrike.

Noter

1. Resa till nattens ände, förord, Kristoffer Leander (2013).
2. Död på krita, översättning av C. G. Bjurström (1977).
3. Ibid.