Medeltida diktepos

Den så kallade folkdiktningen utgick inte från latin som nästan alltid var fallet i skriftspråket under medeltiden. Första exempel i denna genomgång är Beowulf som diktats på fornengelska någon gång mellan 700- och 1000-talen av en okänd upphovsman. I Beowulf skildras på vers övernaturliga äventyr, men i centrum är moralen hos de karaktärer som tillhör jordelivet. Eposet tycks ha uppkommit i en hövisk tradition som exempelvis utmärks av karaktärernas höga börd. Det finns också paralleller till den traderade dikten då det mesta tyder på att historien länge existerat i någon form innan den nedtecknades.

Beowulf kallas ibland för Englands nationalepos och därifrån kan en övergång göras till Nibelungensången (Nibelungenlied), som blivit ett tyskt nationalepos. Nibelungensången som är skriven på vers placerar sig också denna i den höviska diktartraditionen med ridderliga ideal och slottsmiljöer. Karaktärerna beskrivs bara på ytan där makt och rang ofta utgör viktiga inslag. Precis som i Beowulf innehåller Nibelungensången också övernaturliga inslag.

I Nibelungenlied tas för givet att den ogifta kvinnan är en mö och det är över huvud en idealiserad bild av både mannen och kvinnan. Detta är också något som uppfattas i deras metoder att nalkas varandra: mannens uppvaktning är ritualiserad och fylld av formella inslag, kvinnan i sin tur kräver att mannen visar sig värdig genom prov på mod och stridsduglighet.

I Rolandssången (La Chanson de Roland) är det långt till sagolika äventyr med övernaturliga inslag, i stället gäller det historiska händelser som utspelas runt år 800 då frankerna kämpade mot araber på spansk mark. Den nationalistiska prägeln i denna berättelse märks bland annat genom de människor som offrar sig för sitt land och där äran är långt viktigare än att ha livet i behåll.

När det gäller tillkomsten har meningarna gått isär och än en gång möts två teorier där den ena gäller för att verket bygger på äldre existerande berättelser som nedskrivits på vers medan den andra gör gällande att en person själv ska ha skapat berättelsen. Den förra teorin är idag mer accepterad och det mesta tyder på att det som blivit ett franskt nationalepos i själva verket nedtecknades i England (där det äldsta kända manuskriptet hittats), av en anglonormandisk skriftställare. Tiden för Rolandssången tillkomst är heller inte säkerhetsställd, men den brukar dateras antingen till slutet av 1000-talet eller under 1100-talet.

Vad som skiljer sig en del mot ovan nämnda verk är Romanen om Rosen (Roman de la Rose), vilket egentligen inte kan kallas för ett epos, men har ändå medtagits i detta avsnitt. Romanen om rosen är ett allegorisk (se termer) diktverk om hövisk kärlek. Verket som består av två disparata delar är författade av två olika personer: Guillaume de Lorris som ska ha levt under första halvan av 1200-talet samt Jean de Meun vars livstid mestadel ska ha varit under andra delen av samma århundrade.

I första delen skildras hur en ung manlig skald får syn på en ros som han sedan kommer att dyrka och som symboliserar en åtrådd kvinna. Det är sannerligen gott om gudomliga väsen i denna berättelse i form av allegoriska gestalter på liknande sätt som i Ovidius Metamorfoser. Andra delen av denna berättelse är således skriven av en annan författare och det finns en radikal skillnad gentemot första delen. Mot den idealistiska kärleken där mannen är ridderlig och kvinnan jungfrulig är andra delen snarare ett sedelärande av strängt kristet mått.

Nästa avsnitt ur Medeltiden: Dante och Den gudomliga komedin