Mellan realism och naturalism – Flaubert och Maupassant

Gustave Flaubert (1821-1880) var inte en brödskrivare likt Balzac utan rentier, vilket också blir en märkbar skillnad mellan de bådas oeuvre. Berömt är att Flaubert kunde nöja sig med en mening om dagen.

I en jämförelse mellan de bägge författarna hittar man i Balzacs romaner betydligt mer rörelse och tvära kast än i Flauberts böcker. Hos Flauberts skrivkonst är det formuleringarna och förmågan att uttrycka tankar som är den stora tilldragelsen och inte rörelserna i det breda persongalleriet. Medan Balzac tycks utflöda en aldrig sinade fantasikraft, är Flaubert mer knapp och analyserar främst det inre livet hos sina huvudpersoner.

I Madame Bovary (1957), Gustave Flauberts mästerverk, analyseras huvudpersonen Emma inträngande. Romanen utspelar sig kring det nyblivna äktenskapet mellan Emma och Charles och belyser på samma gång romantik kontra vardaglighet. Vad som händer efter giftermålet är att Emmas illusioner om äktenskapet och kärleken brister. En del av detta är direkt påverkat av besvikelser beträffande Charles: hon finner honom alltför simpel:

Charles konversation var platt som en trottoar, och hela världens tankar vandrade där fram i sin vardagskostym utan att väcka en sinnesrörelse, reta en skrattmuskel eller framkalla några drömmerier.1

Emma å andra sidan slukar kärleksromaner som Don Quijote slukade riddarromaner och drömmer om lidelsefull kärlek och baler medan hon lever ändlösa dagar i en för henne torftig lantlig miljö.

I de beskrivningar av parets samliv som läsaren får till dels dominerar Emmas självsvåldiga impulsivitet och för att tillgodose Emmas viljor tvingas Charles till eftergifter. Fast samtidigt kanske läsaren ändå inte uppfattar Charles kval som lika besvärliga: han älskar trots allt, medan Emma inte älskar och står därmed övergiven. Det är en styrka i romanen att läsaren inte alltid vet vems sida författaren står på. Emma bedrar förvisso Charles, men Emma har också blivit bedragen – på romantik som hennes naiva hjärta trodde var en självklarhet i äktenskapet.

Flaubert skiftar mellan att direkt och indirekt framställa reaktioner hos sina karaktärer. Vid ett ställe i romanen utbrister Charles med eftertryck: ”Vad det är skönt att var hemma!”. Emma kommenterar ej detta, men läsaren vet ändå att hon inte håller med. Det lugna hemmet står här i kontrast mot uteblivna upplevelser.

Flauberts forskande psykologi befann sig i en övergång mellan realism och naturalism. Émile Zola, som skulle bli något av naturalismens centralgestalt hyllade Madame Bowary för dess totala avsaknad av romantiska inslag. Fastän Emma är högst romantisk till sinnet är hennes skapare högst realistisk. Alla hennes romantiska gester och storvulna tankar bemöts av en författare som aldrig prisar utan blott redogör. Oavsett om läsaren sympatiserar med Emma eller hennes man Charles finns inga underlag för hjältar i romanen.

En annan som befann någonstans i gränsen mellan realism och naturalism var Guy de Maupassant (1850-1893).

Maupassant skrev förvisso romaner, den mest kända är Bel-Ami, men det är främst som en novellens mästare han alltjämt tillhör den levande världslitteraturen. Likt Flaubert är Maupassant en enastående stilist och hans sätt att teckna skeenden med små medel kom att imponera på Anton Tjechov som i sin tur skulle teckna med än mindre penseldrag.

Av Maupassants många noveller är ”Fettpärlan” från 1880 en av de mest prominenta. I fonden för skeendena för denna långa novell finns det tysk-franska kriget som anger flera av premisserna. I en diligens färdas några franska invånare med olika klasstillhörigheter inklusive två nunnor och en glädjeflicka. På vägen dit accepteras glädjeflickan, Fettpärlan kallad på grund av sin runda kroppshydda, som en i sällskapet efter hon delat med sig av sin matsäck. En omkastning i roller kommer dock ske efter att skaran i den kyliga vintern tvingats ta in på ett värdshus där också preussiska soldater är inkvarterade. En preussisk officer tillåter sedan inte deras avresa förrän Fettpärlan har erbjudit honom ”sina tjänster”, fast hennes nationalistiska känslor får henne att vägra.

I det nya läge som infunnit sig försöker de övriga i skaran förmå Fettpärlan att ge med sig för officerens begäran. De åberopar sig på skäl som att hennes uppoffring skulle vara de flestas bästa och slutligen ger hon med sig. När diligensen dagen därpå ska avgå gäller inte bara en total avsaknad av tacksamhet för Fettpärlans offer utan de vill inte ens kännas vid henne.

Novellens upplägg bereder en rannsakan av mänsklig moral och att döma av utgången har inte Maupassant mycket till övers för denna. I naturalistisk anda gestaltas karaktärernas handlingar på ett undersökande vis och utan att författaren själv uttryckligen tar ställning.

Guy de Maupassant led av syfilis från 20 års ålder och med tiden utvecklades detta till sinnessjukdom. Hur mycket som märktes av detta i hans litterära verk och i hur stor omfattning är omdiskuterat, men särskilt i den senare delen av hans produktion finns tecken därpå. Efter ett självmordsförsök blev Maupassant intagen på mentalsjukhus och dog där året därpå endast 42 år.2

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Naturalism

Noter

1. Översättning av J. Gunnarson.
2. Bonniers författarlexicon över utländsk litteratur, ”Mauppasant, Guy de”, red. Knud Michelsen (2002).