Naturalism

Naturalismen är inspirerad av naturvetenskapen då den på samma sätt vill vara objektiv i ett betraktande av människan som en produkt av arv och miljö. Denna litterära riktning som uppstår under 1860-talet i Frankrike kan något förenklat ses som en fortsättning och tillspetsning av realismen. Ordet naturalism är hämtat ur viljan att djupare intränga i människans natur. Förutom att vara en vidareutveckling av realismen var den också en reaktion på en tendens inom samtidskonstens  som förespråkade ”konsten för konstens egen skull”, vilket uteslöt den moraliska delen i konsten. Naturalismen vände sig emot detta och tog på sig uppdraget att visa upp samhällets brister – skildringen av detta är ”naturalistisk”, i bemärkelsen sanningen utan försköning.

Själva termen myntades av Émile Zola, men redan innan hade Edmond (1822-1896) och Jules de Goncourt (1830-1870) hängett sig åt naturalistiska skildringar och deras roman Germine Lacerteux har ett företal som kan ses som programförklaring. Här framförs bland annat ett dokumentärt anspråk: ”Allmänheten föredrar uppdiktade romaner, denna är sann”.1 Detta är inte att förväxla med en biografi utan vi befinner oss i romanens fiktionsvärld, fast där författarna – Edmond och Jules som var bröder skrev ihop – hade för avsikt att gestalta situationer precis som de var i verkliga livet utan utbroderingar, lyckliga slut och så vidare. Att de kallar den föreliggande romanen för en ”studie” skvallrar ytterligare om intentionerna.

Det skulle dock bli Émile Zola (1840-1902) som blev den största av naturalismens anförare med verk som Thérèse Raquin (1867) och Germinal: den stora gruvstrejken (1885). Det var i förordet av andra upplagan av Thérèse Raquin, utgiven ett år efter den första, som Zola i ett förord nämnde naturalisme för första gången och sammanfattade dess innebörder i att författaren bör vara lika objektiv och ställa lika höga sanningskrav som en vetenskapsman.

I Thérèse Raquin demonstrerar Zola intresset för den noggranna psykologiska gestaltningen. Replikskiftena är få medan huvudpersonernas tankar beskrivs närgående. Den huvudsakliga vikten i det psykologiska gestaltandet ligger på hur två personer påverkas av ett genomfört mord. De båda är Thérèse och Laurent som träffas bakom ryggen på Thérèse make Camille. Hon är utled på sitt äktenskap och Laurent hyser stark åtrå för henne. Småningom infinner sig tanken gemensamt hos de båda att bringa maken om livet. Laurent beskrivs som en håglös person, han är egentligen ingen mördare, men ”ett nytt skrymsle av hans omedvetna natur” blottas när han i ”äktenskapsbrottets hetta börjar drömma om mord”.2

Zola skildrar i Thérèse Raquin vart passion och lustar kan driva två människor och när sedan brottet är begått inträder samvetet som släcker den förut rådande glöden. Thérèse och Laurent får nya ögon efter att mordet blivit verkställt med vilka de ser på både sig själva och varandra. Zola försöker följaktligen visa på komplexiteten i mänskliga psykologiska föreställningar och hur yttre omständigheter påverkar känslolivet i en riktning de inblandade inte varit förberedda på.

Det naturalistiska märks också i hur älskogen skildras utifrån begäret och kanaliseras i det fysiska. Romanen vill inte försköna utan bara återge realiteter. När Laurents tankar återges efter ett av de första mötena med Thérèse är han högst pragmatisk: han tycker hon är ful, men ”hon skulle ju i det stora hela icke kosta honom något” och jämför med kvinnor han brukade köpa, det vill säga prostituerade. Thérèse Raquin klarade sig något förvånande från rättsliga följder och historien om hur två förälskade styrda av sina passioner tar livet av den äkta mannen har skildras många gånger senare, inklusive filmatiseringar.

När Èmile Zola dog den 29 september 1902 var han en av Europas mest lästa författare.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Baudelaire och starten på modernismen inom lyriken

Noter

1. Ur förordet till Germine Lacerteux, översättning av Anna Bagge.
2. Ur Thérèse Raquin, samtliga citat översättning av Göte Bjurman.