Realism i romanform

Romanerna blev alltmer realistiska under 1800-talet och samlingsbeteckningen realism dök upp småningom. Till skillnad mot klassicismen och romantiken som närmade sig en konstnärlig idealism, ville realismens utövare avstämma med verkligheten och skildra världen som den verkligen såg ut, det vill säga utan försköning. Detta skulle senare tas ett steg längre med naturalismen.

Realismen varar under ett par decennier, cirka 1830-1860. Självfallet har det funnits realistiska drag i romaner och noveller såväl före som efter – tidsperioden är främst att betrakta som då denna ”-ism” gjorde sig gällande som en avvikelse mot den tidigare utbredda romantiken.

Flera av de stora realistiska författarna skrev på franska (den ryska litteraturen under 1800-talet hittas i en separat artikel). Att omnämna är Victor Hugo (1802-1885) som bland annat skrev Samhällets olycksbarn och skulle vara en del av den franska litteraturen under stora delar av seklet.

En annan av de franska författarna under 1800-talet var Stendahl (1783-1842), vars egentliga namn var Marie Henri Beyle. Mästerverket är Rött och svart (Le Rouge et le Noir) från 1831. Här märks Stendahl som en lysande samhälls- och personskildrare. Särskilt anmärkningsvärd är den ingående psykologiska skildringen som ibland tycks innefatta varje känslorörelse hos bokens huvudpersoner. Stendahl lästes av ett fåtal av sin samtid, en av dem som uppskattade honom var Honoré de Balzac.

Honoré de Balzac (1799-1850) väcker med stor fantasikraft liv i ett myller av gestalter och hans skildringar innefattar också samhället på ett vidare sätt än vad som varit vanligt i romanen innan. Scenerna är spridda från lantlivet till huvudstaden och vi får stifta bekantskap med bönder, präster, läkare, advokater, journalister, politiker med flera yrkesgrupper. Precis som i romaner av landsmännen Victor Hugo och Eugéne Sue finns personer från de lägsta samhällsskikten närvarande.1 Vad som skiljde Balzac från dessa var hans författarmetod: han skildrade oerhört detaljerat och sökte sig alltid mot det objektiva. Balzac har kommit att räknas som den store utvecklaren av den riktning som går under namnet realism.

Bilden av människan Balzac som skuldsatt, överproduktiv brödskrivare med kaffe som doping är vida berömd. Stressen från ackumulerande skulder och ett ohälsosamt leverne skulle leda till en förtidig död.

Hans ambitiösa plan var att inordna samtliga verk i ett enda under namnet Den mänskliga komedin (La Comédie humaine) med Dantes Den gudomliga komedin som förebild. Eftersom planen inte förelegat från början krävdes omredigering av en mängd böcker. Målet med Den mänskliga komedin var att ge en bild över hela samhället. Det gigantiska projektet landade i 91 romaner som befolkas av över 2000 karaktärer där samma personer förekommer i flera romaner.2

Den mänskliga komedin är lika litet som förebilden en komedi. I Balzacs stora projekt och rundmålning av samhället befolkas i hög grad av äregiriga, egoistiska; de ärligaste och godaste tycks samtidigt inte klara sig väl i ”den stora världen”. De romantiska mötena omges ofta med ett cyniskt affärstänkande som tycks framdrivet av stadslivets konkurrerande miljö.

I Pappa Goirot (La Père Goirot, 1835) får karaktären Vautrin bistå författarens syn på den allmänna moralen:

De som blir nedstänkta när de sitter i vagn är hedervärda människor, men de som stänker ned sig när de går till fots är skälmar. Om ni har oturen att plocka upp något ur den där dypölen, visas ni upp utanför Palais-de-Justice som en kuriositet. Stjäl en miljon så kommer man peka ut er som ett dygdemönster i salongerna.3

Balzacs romaner tilldrar sig ofta i Paris och staden är inte bara en kuliss utan ett föremål författaren närgånget söker granska. Pengarna och lustarna är vad det hela handlar om, moralen är det däremot inte mycket med. Bra exempel på detta är Förlorade Illusioner (Les Illusions perdues, 1837-43) om en ung uppåtsträvare i drömmar om storstaden, pengar och framgång samt en inblick i tidnings- och förlagsbranschen. Liknande teman och miljöer återkommer sedan i Kurtisanernas liv (Splendeurs etmisères des courtisanes, 1838-1857).

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Mellan realism och naturalism – Flaubert och Maupassant

Noter

1. Dominique Rincé, Fransk litteratur under 1800-talet (2003), s 44.
2. Göran Hägg, Världens litteraturhistoria (2000), s 454.
3. Ur Pappa Goriot, s. 53.