Romersk dikt och prosa

Även om Vergilius använde skrivdon tyder mycket på att dikter fortfarande ofta framfördes muntligen eller som sång. Catullus (ca 84-54 f.Kr.) är en av de mest berömda diktarna från denna tid. Catullus var helt ointresserad av att vilja efterlikna dem grekiska diktarna och vände ryggen åt svunna tiders mytiska hjältedåd för att skildra vardagen. Han blandade sorgsna kärleksvåndor med ekivoka angrepp i sina dikter, vars direkta tilltal och tidslösa psykologi får dem alltjämt att framstå som levande.

Hos Catullus behandlas flera av kärlekens teman och han framför splittrade bilder där önskan om evig kärlek ibland avlöses i slutsatsen att inget beständigt förblir i kärlekens uppflammande:

Ingen ville hon hellre än mig till älskling och make,
sade hon – om så rätt Jupiter själv henne bad.
Sade hon – men vad som sagts av en kvinna till eldige älskarn,
slikt bör man skriva i snabbt vatten och flygande vind.1

En annan av de främsta romerska diktarna var Horatius (65-8 f.Kr.). Flera av hans verk är bevarade inklusive lärodikten Ars Poetica där han ger praktiska rekommendationer i poesins konst. Härifrån härstammar bland annat begreppet in media res som syftar till en berättarteknik där historien börjar mitt i ett skeende.

Horatius lever också kvar i eftertiden tack vare ett antal uttryck som blivit bevingade: carpe diem (”fånga dagen”), nuda veritas (”den nakna sanningen”) och aurea mediocritas (”den gyllene medelvägen”).

Ovidius (43 f.Kr.-17 e.Kr.) skrev ett av den romerska tidens stora diktverk i Metamorfoser (Metamorphoses) vars berättelser utgick från den grekisk-romerska mytologin. I verket som är skrivet på hexameter upptar de vid denna tid vanliga historierna om det trojanska kriget och om hur Rom grundlades en del av de totalt 15 böcker2 som Metamorfoser består av. I övrigt ingår en mängd gestalter såsom Narcissus, Orfeus, Eurydike, Apollo och Jupiter i det mytiska persongalleriet där berättelserna har förvandlingar som tema och inte sällan sexuella motiv.

I berättelsen om Apollo och Daphne skildrar han med både frivolitet och elegant stil hur Apollo stungen av kärlekens pil drabbas av häftig trängtan till Daphne:

Skön i sin flykt jämväl hon förskönas av flygande vinden:
Dräkten fladdrar och far och de härliga formerna blottas,
Lätt över lockarnas svall en vindfläkt smekande leker,
Aldrig hon skönare synts. Nu mister han varje besinning
Ynglingen-guden, ej mer med bevekande böner han lockar,
Vild av sin längtan störtar han hän efter flyende nymfen.
Som på ett öppet fält en jakthund jagar en hare

Under sin samtid hade Ovidius ett något skamfilat rykte efter att ha skrivit verket Ars amatoria som kan översättas till ”kärlekskonsten” och var av pornografisk natur. Detta tillsammans med att Ovidius blev inblandad i en kärleksskandal med kejsarens Augustinus dotterdotter anses vara troliga skäl till att Ovidius år 8 e.Kr. blev landsförvisad till Tomis vid Svarta havet. Ovidius vantrivdes i den lilla staden som led brist på kulturellt liv och behagligt klimat. Han sammanställde där en samling dikter med den kongeniala titeln Tristia (Klagosånger).

Värre än Ovidius när det kommer till frivola sexualskildringar är Petronius (20-66 e.Kr.) i sitt verk Satyricon som finns bevarat i fragment. I denna prosaberättelse möter vi bland andra Trimalchios som lever ett överdådigt liv där mången tvivelaktig njutning ingår och som bokens hjälte har hamnat på middag hos. Figuren Trimalchios borgar för många upptåg och yttranden av det komiska slaget. Det anmärkningsvärda med Satyricon är det moderna i berättartekniken där till exempel Trimalchios först framträder i direkt gestaltning för att sedan tillfogas en bakgrund. Satyricon har också i karaktären Encolpius en fiktiv berättare.

Noter

1. Översättning Ebbe Linde, 1978.
2. Dessa ”böcker” kan snarare betraktas som kapitel då dessa är samlade i en eller två volymer beroende på utgåva.