Ryska romanförfattare under 1900-talet

Efter Oktoberrevolutionen 1917 och det kommunistiska övertagandet premierades litteratur som på ett positivt sätt återspeglade den nya politiken och genom tillsättandet av ett enhetligt statligt författarförbund genomdrevs ett unisont litterärt program. Det var detta den socialistiska realismen vilade på, vilken skulle återknyta till marxistiska idéer. 1

På 1950-talet efter Joseph Stalins död tycktes det ges mer utrymme för en vidgning av åsiktsfältet. Det skulle dock visa sig att fria kulturyttringar fortfarande bara var ett önsketänkande och ännu på 1970-talet var klimatet hårt och så kallade samizadat(”självförlags”)-litteratur stod för spridningen av förbjudna åsikter.2

Till de största ryska romanförfattarna under ryskt 1900-tal räknas bland annat Michail Sjolochov vars roman Stilla flyter Don var ett av de främsta verken som kunde inordnas i den socialistiska realismen.

De idag allra mest ansedda utgörs dock av personer som antog en betydligt mer trotsig hållning gentemot det kommunistiska styret. Bland dessa återfinns Boris Pasternak fick ett stort publikt genomslag med den episka romanen Doktor Zjivago som utkom 1957; Michail Bulgakov som först efter sin död blev vida berömd med romanen Mästaren och Margarita; Solsjenitsyn som anlade stora episka romansviter och fick Nobelpriset samtidigt som han var censurerad i hemlandet.

Alexander Solsjenitsyn – dissident och episk berättare

Alexander Solsjenitsyn (1918-2008) är en av de uppburna ryska prosaförfattarna under 1900-talet och har också fått stor medial uppmärksamhet som politisk dissident och i hemlandet kontroversiell mottagare av Nobelpriset.

Som kritisk till den ryske ledaren Josef Stalin hamnade Solsjenitsyn i fångläger och därom ges vittnesbörd i debuten och kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv. Boken var när den utkom 1963 den första som skildrade tiden i Stalintidens fångläger. Även om Stalin var död sedan nära tio år var det långt ifrån ett ofarligt ämne att skriva om i Sovjet vid denna tid och Solsjenitsyns verk skulle snart vara omöjliga att trycka i hemlandet, men fanns att tillgå i väst.

I boken får läsaren från morgon till kväll följa livet i ett fångläger där en stor del av tiden upptas av arbete. Solsjenitsyns skildring visar hur det för lägerfångarna i hög grad handlar om att överleva och hur dessa anpassas till förhållandena – att få en skål med soppa på kvällen ”var dem dyrare än friheten, dyrare än det förflutna och framtiden”.3 Det basala som att ha skor som skyddar mot kylan, att få några timmars sömn och att få sig något att äta blir huvudsaken. Om det fanns något liv efter strafftiden gått ut visste man inte då denna oftast förlängdes med ytterligare tio eller tjugofem år.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är trots förhållandena som beskrivs renons på sentimentalitet eller mässande i råheter för effektens skull. Detta tillsammans med verklighetsanknytningen som uppstår ur det hos författaren självupplevda skapar en högst levande skildring med autentisk känsla.

Solsjenitsyn själv slapp ut från fånglägret, men skulle på grund av det stora romanprojektet Gulagarkipelagen arresteras och utvisas från hemlandet. Han skulle dock återvända hem 1994, ett par år efter Sovjetunionens upplösning.

Förutom Gulagarkipelagen skulle Solsjenitsyn också skriva ett annat mastodontverk i form av de fyra banden som utgör Augusti fjorton, Oktober 16, Mars 17 och April 17 och bildar romansviten Det röda hjulet. Romanerna inhyser ett stort persongalleri á la Tolstoj, men en lika viktig huvudperson är Rysslands historia och författaren har använt sig av bland annat tidningstexter för hopblandningen av sitt stoff. Det blir ett tidsdokument som ibland kan bestå av lösrykta episoder där personerna som befolkar romanen egentligen är fler än det går hålla reda på – Solsjenitsyn nämner själv i förordet till Augusti fjorton att hans roman inte gör anspråk på ”tillräcklig utveckling av personerna”. Och precis som Solsjenitsyn höll för sannolikt i samma förord skulle han heller inte hinna fullborda verket.

Boris Pasternak

Boris Pasternak (1890-1960) som var sonen till en målare och pianist skulle börja skriva dikter medan han genomgick en personlig kris. Som hans främsta diktsamling brukar Livet, min syster (1922) framhållas vars musikaliska och bildrika lyrik befann sig ute i naturen.

Den större publiken förknippar dock Pasternak främst med den episkt anlagda romanen Doktor Zjivago som på grund av de politiska förhållandena i Sovjet fick smugglas ut och tryckas i Italien 1957.4

Michail Bulgakov

Michail Bulgakov (1891-1940) heter en annan av de stora ryska författarna under 1900-talet. Bulgakov som först arbetade som läkare innan han skiftade yrke till författare skrev både dramer och romaner, men idag vilar hans berömmelse på endast ett verk, Mästaren och Margarita som utkom 1971.

Även om det går att dra paralleller till Gogol i det groteskt satiriska och ibland övernaturliga står Mästaren och Margarita ut i den ryska 1900-talslitteraturen med flera nya ingredienser. Förutom att Bulgakovs förkärlek för bruket av satir, som tidigare försvårat uppförandet av några av hans pjäser, märks har stilen liknats vid en sorts magisk realism, även om denna term först senare skulle förknippas med litteratur.

Noter

1. Litteraturhandboken (1984) Nils Åke Nilsson och Lars Erik Blomqvist, s. 208.
2. Ibid s. 209ff.
3. Solsjenitsyn, Alexander En dag i Ivan Denisovitjs liv (1963), övers. Hans Björkegren (1970).
4. Göran Hägg, Världens litteraturhistoria (2000), s 645.