Shakespeare och det elisabetanska dramat

William Shakespeare (1564-1616) räknas av många som den störste författaren på det engelska språket, det hindrar dock inte att även denne gigant i litteraturhistorien hade föregångare. I den elisabetanska teatern (termen är uppkallad efter drottning Elisabet I som vid denna tid regerade i England) fanns andra stora namn som Thomas Kyd (1558-1994) och kanske främst Christopher Marlove (1564-1593) som skrev tragedier på blankvers (se versmått) – precis som Shakespeare skulle göra – och två av hans främsta verk är The Jew of Malta och Doctor Faustus. Shakespeare skulle dock förnya teatern med flera innovationer såsom parallella historier och monologer som representerade personers tankar. Utöver detta förändrade han det engelska språket genom att uppfinna över 1700 nya ord.1

Shakespeare är också en omtvistad historisk person då det inte finns en erkänd bild av hans liv och verk. Det finns de som menar att Shakespeare inte ensam skrev samtliga dramer som idag har honom som upphovsman. En del menar rentav att William Shakespeare aldrig existerat! De flesta är dock ense om att han är en verklig person och åtminstone upphovsman till de flesta av verken som attribuerats honom. Enligt den gällande biografin föddes han i engelska Stratford-upon-Avon där han växte upp i en borgerlig miljö. Han gifte sig och fick tre barn, men skulle ett par år därefter lämna familjen för att bli skådespelare. De bakomliggande orsakerna till det plötsliga uppbrottet är oklart, men mycket av det som händer därefter har blivit litteraturhistoria.

Även om Shakespeare har skrivit fantastiska sonetter är dramat hans primära genre. Och det var inte sällan på Globe Theartre som många av hans pjäser uppfördes första gången. Men sällan för sista: Shakespeares pjäser spelas än idag på världens teatrar och ibland har texterna omstöpts för filmmediet. Bland de främsta verken inryms bland annat historiska dramer som Richard III och Julius Ceasar; komedier som En midsommarnattsdröm (A Midsummer Night’s Dream) och Trettondagsafton (Twelfth Night); tragedier som Hamlet, Kung Lear (King Lear) och Macbeth.

Historiska dramer

Historiska dramer utgjorde en stor del av Shakespeares tidiga produktion. De var ofta baserade på krönikor över medeltida kungar, till exempel den berömda pjäsen om Richard III där denne kung i en känd replik utbrister: ”Mitt kungarike för en häst”, med innebörden att han i sin kniviga situation föredrar att överge hela sitt kungarike i utbyte mot en häst, vilken kan hjälpa honom fly slagfältet.

I ett av de bästa dramerna med historisk förlaga, Julius Caesar, befinner sig Shakespeare längre tillbaks i historiens lopp och skildrar sammansvärjningen mot den romerska kejsaren.

Komedier

På den teater Shakespeare ofta verkade fanns ståplatser mitt framför scenen där de lägre klasserna befann sig – ofta förfriskade av dithörande ölförsäljning – medan dyrare sittplatser fanns på sidorna som utgjordes av läktare eller balkonger. Hos publiken fanns därmed en bred efterfrågan efter olika slags inslag och komedin En midsommarnattsdröm är typisk för Shakespeare i det att han blandar högt och lågt. Något som inte minst märks i växlingar mellan högstämd poesi och grova skämt.

En midsommarnattsdröm (tillkom 1595-1596) utgörs av både tragedi och av komedi, även om det senare förvisso är mer framträdande i dramat. Det går att märka en skillnad beroende på vilka av de tre grupper med karaktärer som är verksamma: hantverkarnas agerande är ofta fyllt av mer komik än det som utspelas mellan personerna av högre börd. Hantverkarnas lägre status framkommer i lustigheter, fast de har också förmåga att skämta uppåt och därmed inveckla adelsfolket i komiken. Dessutom utgör alfer en tredje grupp vilka framkallar förvecklingar med situationskomiska inslag som följd.

Den romantiska grundtonen till trots ges det ändå plats för utsagor som långt ifrån besjunger evig kärlek, utan där den betraktas på ett icke-romantiskt plan. i En midsommarnattsdröm finns det kära paret, förkroppsligat av Hermia och Lysander, som inte tillåts leva ihop då en högre makt framtvingar deras splittring och olycka. Här finns också Helenas stora kärlekskval. Men deras trassel upplöses till slut till det mest ideala för alla parter, en utveckling som har sin plats i komedin.

Tragedier

Bland tragedierna hittar vi flera av Shakespeares huvudverk, vilka tillkom ungefär åren 1600-1606. Romeo och Julia som skrevs något tidigare, 1595-1596, har utan att tillhöra författarens allra mest framstående dramer ändå gått till efterhistorien för sin gestaltning av den unga kärleken som inte viker sig för några påtryckningar av yttre verklighet. Det unga älskande paret visar sig ha valt sin kärlek på en farlig grund då deras respektive familjer är involverade i en bitter fejd. När deras band ser ut att slitas väljer de hellre att ta sina liv än att skiljas åt i jordelivet – att deras tilltag också delvis sker av ett misstag gör det hela till en än större tragedi.

Hamlet är berättelsen om den danske prinsen Hamlet som är sjuk av tvivel och vars grubbel leder fram till världslitteraturens mest kända monolog, vars inledning lyder ”Att vara eller icke vara…”2. Monologen handlar primärt om självmördandet. Hamlet som rids av plågor vill få ”sova”, men denna nåd skrämmer samtidigt då den också innebär de helvetets plågor som väntar en självmördare.

Vilka är då orsakerna bakom dessa mörka tankar hos Hamlet? Den danske prinsen har en tungsint läggning och är otillfreds med en tillvaro där han får ”alltför mycket sol”. Det går att skönja ett missnöje över världens förhållanden, även om det likaså är tydligt att mycket av förbittringen grundas på förhållanden som råder just inpå honom: faderns död under dunkla omständigheter och moderns snabba omgifte med den hatade farbrodern.

Det hela får ett slags komprimerat perspektiv i formuleringen att ”Ingenting är gott eller ont i sig självt – det kommer an på hur man uppfattar det” senare i dramat. Som behärskad ståndpunkt ligger det nära den som görs av Kung Lear i en annan tragedi av Shakespeare: ”Vi måste tåla / vår utgång som vår ingång här i världen. / Komma till mognad det är allt.”3

Handlingen i Hamlet kretsar kring prinsens hämndtankar och hans försök att finna ut ifall hans misstankar om faderns död verkligen stämmer. Han vill slutligen kunna leverera en dödlig hämnd, men då motståndarsidan också vill röja Hamlet växer intrigens spänning. Hamlet blir en blodig pjäs där Shakespeare offrar mångfalt i slutscenerna, men det är mer än en välplanerad intrig som gör Hamlet till en sådan given klassiker. Inte minst är det Hamlets karaktär som ger dramatexten extra glöd. Den unga huvudpersonens manifestationer består av sententiös rikedom genererad av en romantisk världssyn som desillusionerats och övergått i skeptiska insikter.

Kung Lear skrevs någon gång kring 1605-1606. Handlingens tema är fäders förlorade lojalitet och respekt av sina söner och döttrar. Kung Lear misstar sig på var lojaliteten finns hos sina döttrar och får betala ett dyrt pris för sitt misstag. Han går miste om sin makt och blir dessutom vansinnig på kuppen. Likaså en annan fader, greven av Gloster, gör misstaget att lita till fel arvinge. Även detta leder till stor förtvivlan inför misstaget och sammanfattas i orden: ”Jag har ej väg, behöver inga ögon; / Jag föll, då jag såg bäst”.

De som blivit åsidosatta visar sig dock fortfarande lojala med Kung Lear. I berättelsen har både greven av Kent och Edgar som är son till Gloster tagit sig an förklädnader för att kunna operera utan röja sin identitet. Just karaktärer som använder förklädningar är vanliga i Shakespeares dramer. I flertalet dramer är det dessutom ofta en kvinna som klär ut sig som man och vice versa. Det finns också en praktisk omständighet som bör varit en orsak därtill: i teatersällskap på denna tid ingick nämligen endast män då kvinnor inte tilläts stå på teaterns scen (en omständighet som för övrigt turneras i filmen Shakespeare In Love från 1998 då den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Gwyneth Paltrow klär ut sig till man bara för att kunna få delta i en teateruppsättning).

Macbeth skrevs 1606 och i dramat finns en mörk stämning som introduceras redan från början genom några häxor med olycksbådande tal. Efter miljön bestyckats med sådana kusliga varelser börjar huvudpersonen Macbeth uppfyllas av hemska tankar. Han planerar ett mord för att bli kung av Skottland. Även hans fru är belägrad av mordiska tankar och ber om att ondskan ska styra henne: om bara blodet blev tjockt nog att ”spärra vägen för barmhärtighet”. Macbeth är ett av de mest psykologiskt komplexa av Shakespeares dramer, vilket märks bland annat på sättet mordtankar uppkommer som idé och övergår till handling samt den rädsla för skuld som följer utfört brott.

Som förmodat grips Macbeth efter dådet genast av förskräckelse och ruelse. Inte ens ”oceaner [kan] skölja blodet” från honom och då han i nästa andetag menar att blodet i stället skulle färga vattenmassorna i rött är det som Macbeth betraktar hela världen på ett nytt sätt.

Macbeth blir tack vare sina bedrifter i slagfält belönad med titeln jarl av Cawdor och ihop med den redan innehavda titeln blir han en presumtiv efterträdare av kungatronen. Macbeth reagerar emellertid med förvåning emedan jarlen av Cawdor ännu lever och varför då ”klä [sig] i lånad mantel?”. Motivet med en opassande kostym som tilldelats Macbeth är genomgående i dramat och belyser det oberättigade i dennes uppgång – redan i tredje scenen liknar Banquo Macbeths nya värdighet med illasittande kläder. Det återkommer sedan flera gånger, till exempel aktualiseras det ånyo då Macbeth är hotad av Englands här som approcherar hans borg och i denna stund utbrister en av hans tveksamma försvarare, Angus: ”Nu känner han sin storhet hänga löst / som jättens stulna kappa på en dvärg”.

Shakespeare hör tidsperiodiskt till renässansen, fast avviker en del stilmässigt. När det gäller tid, rum och handling rättar sig hans teaterstycken heller inte efter den klassicistiska skolan utan breder ut sig långt mer än vad Franskklassicismens normer föreskrev. När William Shakespeares dog 52 år gammal var han ingen särdeles hyllad författare, den främste rivalen Ben Jonson (1574-1637) var betydligt mer berömd vid denna tid. Men framtiden tillhörde Shakespeare … under 1700-talet började hans verk uppmärksammas alltmer och hans rykte har sedan dess bara fortsatt växa.

Varför har då William Shakespeare skänkts en sådan ojämförbara aktning inom litteraturen? Bland annat är det för hans språkliga nyskapelser och dess långverkande betydelse: ord och formuleringar från hans texter har haft avsevärd inverkan på den engelska som talas idag. Därtill tillskrivs karaktärerna i hans dramer ett psykologiskt djup och en komplexitet som vida överträffar det mesta i genren.

Nästa avsnitt ur Renässansen: Cervantes och pikareskromanen

Källor

1. http://www.shakespeare-online.com/biography/wordsinvented.html
2. Samtliga citat ifrån Hamlet är från översättningen av Britt G. Hallqvist.
3. Samtliga citat ifrån Kung Lear är från översättningen av Carl A. Hagberg.