Shelley, Keats och Byron – förkroppsliganden av det unga geniet

Myten om geniet uppstår på 1800-talet och poesin läses i högre grad som en återreflektion av diktarens inre. Inte blev det sämre för mytbildningen att flera av de största under perioden – Shelley, Keats och Byron – alla dog unga.

Percy Bysshe Shelley (1792-1822) var ännu en engelsk poet under 1800-talet som levde under romantiska förtecken. Han blev relegerad från universitetet i Oxford efter att ha spridit sina ateistiska tankar i skrift. Förutom relegeringen förstörde skälen därtill också hans relation med familjen.

Hans liv tog en ny vändning 1811 då han ingick äktenskap (trots att han hyste en aversion mot denna konventionens inrättning). Shelley rättade dock till sitt ”misstag” genom att förälska sig i en 16-årig flicka när hans hustru dessutom var havande. Denna flicka hade berömda föräldrar i form av feministen Mary Wollstonecraft och filosofen William Godwin. Modern var dock inte längre vid livet, men fadern försökte förhindra att hans dotter påbörjade en allvarlig relation med en gift man – Shelleys motdrag blev då att enlevera Mary från föräldrahemmet och rymde samtidigt själv från sitt eget äktenskap. Mary skulle bli hans andra hustru och ta namnet Mary Shelley – hennes namn skulle också bli berömt som författaren till skräckromanen Frankenstein (se Skräckromantik hos Hoffmann, Shelley och Poe).

Bland P.B. Shelleys berömda dikter märks bland annat ”Ode to the West Wind” och ”The Cloud”. Han är också ihågkommen för det berömda citatet: ”The One remains, the many change and pass” vars ord var tillägnade John Keats som dött bara 26 år gammal.

Shelley skulle också dö ung, 30 år gammal, efter att ha drunknat. Shelleys kropp flöt iland i närheten av italienska Viaggio och man fann i en av hans fickor en volym med dikter av Keats.

John Keats (1795-1821) är idag ansedd som en av de främsta engelska poeterna under 1800-talet. Han föddes i London, skulle studera medicin innan han övergick till att ägna sin uppmärksamhet åt poesin.

Den mest kända dikten har titeln ”Ode till en grekisk urna”. Det är en längre dikt som beskriver intrycken från en vasmålning som funnits ”ur seklers jord” och vilka ”överglänsa diktens ord”. I betraktandet av vasens bilder flödar intryck och närvarande är den idealiska kärleken som förblir oföränderlig och orubblig i sin frånskildhet från prosaisk utnötning:

Hörd sång är ljuv, men ljuvare ändå
är ohörd sång, och därför, milda rör,
om sinnets öron ej ert spel förstå,
stäm upp för anden som i tjusning hör!
Du, unge spelman, håller tonen kvar,
du, stolte älskare, din kyss ej får,
men gräm dig ej, ty vet: din älskling är
beständigt ung, beständigt ogripbar,
och under samma friska lövverk går
hon alltid skön, du alltid lika kär!1

Detta tycks förenas med de sista raderna som dikten utmynnar i och konklusionen att ”Skönhet är sanning” och ”Sanning Skönhet”, vilket är allt som tycks vara behövligt att veta för diktjaget.

Efter att Keats insjuknat i tuberkulos bjöd P.B. Shelley, som imponerades stort av dennes penna, honom ner till Italien. Keats skulle dö i sin sjukdom inte alltför lång tid efter ankomsten till Rom. I Rom vistades också en viss George Gordon Byron som kände Keats och umgicks förtroligt med Shelley, inte utan en viss rivalitet dock. Byron skulle också dö ung som de andra två, vilket inträffade ett par år senare i Grekland efter han seglat dit för att slåss mot turkarna.

Mer känd som Lord Byron (1788-1824) skulle han uppnå större berömmelse under sin livstid än både Shelley och Keats. Hans diktargärning har dock hunnit nedvärderats en del, men hans långdikt om Don Juan fascinerar fortfarande och kanske än mer då författaren bakom, som både var fager och berömd, själv levde ett utsvävande liv där de amorösa förbindelserna också innefattade en incestuös relation med halvsystern.

Han har också få ge namn åt en mansgestalt inom litteraturen som kallas ”den byronska hjälten”. Denna gestalt som grundades på de mystiska attributen hos Byron blandar egenskaper som trotsighet, cynism och hjärtesorg med en förmåga till djupa och starka känslor.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Skräckromantik hos Hoffmann, Shelley och Poe

Noter

1. Översättning av Anders Österling.