Mordfall och spionage i litteraturen

Spänningsromaner utgör idag några en av de mest kommersiella genrerna på bokmarknaden. Det är svårt att peka på tidpunkten då deckaren uppstod, men ett stort författarnamn som dyker upp då dess rötter spåras är Edgar Allen Poe som beskrev mordfall och byggde intriger kring dessa i bland annat i novellen Morden på Rue Morgue som utkom 1841. Spionromanen är en besläktad genre och en startpunkt anges ibland som The Spy från 1821 av James Fenimore Cooper.1

Puzzeldeckaren

England var hemlandet framför andra för deckaren under tidigt 1900-tal. Agatha Christie (1890-1976) verkade med arv från författare som Arthur Conan Boyle och skapade en egen institution i det som blivit kallat pusseldeckare. Typiskt för hennes romaner var att ett mord begås och därpå uppstår misstankar riktade mot ett flertal personer som alla med fog tycks kunna vara den skyldige. Läsare kunde roa sig åt gissningslekar under läsningens gång, men det var relativt få som gissade rätt då det i de flesta fall visade sig vara den minst troliga som i själva verket var skyldig. För att föra läsarna bakom ljuset på detta vis krävdes ett intrikat bakomliggande orsakssammanhang, men som samtidigt kunde rubba berättelsens trovärdighet. Trots brist på trovärdighet räddades ofta av läsupplevelsen av det underhållningsvärde Christie skänkte sina historier.

Det gjordes filmer baserade på flera av hennes romaner, bland annat Mordet på Orientexpressen och …och sen var ingen kvar som bidragit till att en plats i populärkulturen bevarats åt henne.

Hårdkokt stil i en ny amerikansk deckare

Medan pusseldeckare rosade den engelska bokmarknaden uppstod en annan variant i USA. Den ”hårdkokta” deckaren som den sedermera skulle kallas började först publiceras i så kallade pulp magazines. Två av de mest tongivande författarna hette Dashiell Hammett och Raymond Chandler.

Dashiell Hammett (1894-1961) var den tidigaste och skulle publicera böcker som Malteserfalken (The Maltese Falcon), Glasnyckeln (The Glass Key) och Den gäckande skuggan (The Thin Man) under första halvan av 1930-talet.

I samma fåra verkade Raymond Chandler (1888-1959) och ur hans produktion har romanen Långt farväl (The Long Goodbye, 1953) förblivit en klassiker i deckarlitteraturen.

I huvudrollen fanns en viss Philip Marlove som introducerades redan i debuten Den stora sömnen (The Big Sleep) från 1939. I Långt farväl märks bland annat den sedvanliga hårdkokta stilen i dialogen:

– Vi far hem till mig i stället och hämtar lyxväskan ni har där, sa jag. Den började gå mig på nerverna.
Han skakade på huvudet.
– Det vore vänligt om ni ville förvara den åt mig.
– Varför det?
– Jag känner det så bara. Har ni nåt emot det? Den är en sorts länk med den tid då jag inte var en sån här penningstinn odåga.
– Snack, sa jag. Men det är er sak.
– Om ni är orolig för att ni tror att den kan bli stulen…
– Det är också er sak. Nu går vi och tar den där drinken.2

Deckarna blev inte sällan filmer och särskilt i den genre eller stil som skulle gå under namnet film noir, vilket förutom de visuella dragen också återspeglade den mörka och cyniska stämning som frodades i de hårdkokta deckarna.

Den politiska spionthrillern

John le Carré (född 1931) införde i Spionen som kom in från kylan (The Spy Who Came in From the Cold, 1964) en ny komplexitet i spionromanen som bland annat skiljde sig från Ian Flemmings romaner i samma fack. Le Carré som själv arbetat för den brittiska underrättelsetjänsten skriver initierat om agenter och dubbelagenter där det kalla kriget ofta utgör fonden. John Le Carré var en pseudonym för David Cornwell – att agera med riktigt namn i hans fall var förmodligen en omöjlighet och Cornwell behövde dessutom få sina manus godkända av underrättelsetjänsten M16 innan de publicerades.3

Graham Greene (1904-1991) var en annan engelsman och också han hade varit hemlig brittisk agent. Graham Greene var en mångsidig författare som förutom romaner skrev noveller, dramer och filmmanuskript. Flera av hans mest kända titlar är spänningsromaner där personer i underrättelsen skildras och vars öden ofta är styrda av politiska intriger.

Hos både Carré och Greene märks en strävan att blottlägga bristen på moraliska skrupler hos de gärningar agenterna utförde, vare sig de arbetade för väst eller öst. Agenterna är inte några regelrätta hjältar utan tvingas ofta utföra moraliskt tvivelaktiga uppdrag och de är för det mesta bara brickor i spelet medan deras egen handlingskraft ibland inte tar sig större uttryck än som reflektioner över deras arbetsgivares cynism.

Precis som de amerikanska deckarförfattarnas kriminalhistorier blev också John le Carrés och Graham Greenes romaner ibland adapterade för filmmediet. För att inte tala om nämnde Ian Flemming och dennes hjälte James Bond.

Noter

1. Wikipedia.org, https://sv.wikipedia.org/wiki/Spionroman
2. Långt farväl (1955), Raymond Chandler (övers. Mårten Edlund)
3. Svd.se, http://www.svd.se/spionen-som-skrev-sig-in-fran-kylan/om/kultur:under-strecket av Torgny Nordin