Tjechov och Gorkij – slutet av ryskt 1800-tal

Att det inte var helt enkelt för en rysk litteratör med aspirationer i ett land som fött mästare som Turgenev, Tolstoy och Dostojevskij fick bland annat Anton Tjechov och Maxim Gorkij erfara även om de skulle åtnjuta stora berömmelser för sina böcker.

Anton Tjechov (1860-1904) utbildade sig till läkare, men skrev vid sidan om och en del av detta kom snart att publiceras i tidningar. Tjechov skulle aldrig komma att praktisera sitt yrke då han snart hunnit bli en berömd författare.

Till en början bestod Tjechovs alster av enklare humoresker med en komisk poäng i slutet på liknande sätt som den franska författaren Guy de Maupassant ofta hade för vana att göra. Efter uppmuntran av författaren D.W. Grigorovitj började Tjechov se allvarligare på sitt skrivande och det resulterade i den långa novellen Stäppen (1888).1

Anton Tjechovs mogna noveller karaktäriseras av knapp handling, ibland utan tydlig början och slut, där det mesta försiggår på det psykologiska planet. Detta är idag inget ovanligt för en novell, men desto ovanligare vid denna tid.

Stämningen är inte sällan fylld av ett vemod och ackompanjerad av en lyrisk ton i språket där fokus ofta ligger på känslosvängningar. Han klandrades ibland av dåtidens kritiker för att utelämna samhällsfrågor, men Tjechov var mer intresserad av att skildra stämningar än att utmåla detaljerat med realistiska och moraliska beskaffenheter. Inte desto mindre förmedlades ofta ett budskap, fast då mestadels i det outtalade där läsaren själv fick förstå vad som befann sig under det som var berättelsens översta lager.

Förutom den stora produktionen av noveller som uppgick till över 600, skrev Tjechov en rad dramer varav flera återkommer på dagens teatrar. Dramerna färgas av svårmod och de utspelas ofta i lantliga miljöer där tristessen ofta mer än anas – ”Det är hett och stilla, ingen gör någonting, alla bara filosoferar”, heter det på ett ställe i Måsen.2 Tjechov själv hade köpt ett gods en bit utanför Moskva och där vistades vänner, släktingar och beundrarinnor. Dramernas yttre händelser är knapphändiga, precis som i novellerna, där det ofta finns konflikter kretsande kring obesvarad kärlek eller kärleksrelationer med liten andningsluft. Det finns också naturalistiska inslag som till exempel kan märkas i dialoger med pauser, angivelser av tonfall och där personer ibland talar förbi varandra.

Anton Tjechov dog bara 44 år gammal.

Maksim Gorkij (1868-1936) växte upp under fattiga förhållanden, oförglömligt återgivet i biografin Min barndom (1913), men skulle senare i livet nå en hög position i det ryska kulturlivet efter revolutionen 1917.

Maksim Gorkij var inte nydanade som författare likt Gogol eller Dostojevskij, men kunde konsten att berätta med stor inlevelse och ofta i en poetisk stil:

Samovaren sjunger sakta, men stör inte. Genom de båda små fönstrens kvadrater stirra höstmörkret in, ibland slår något mjukt mot rutorna. På bordet fladdrar två talgljuslågor, vassa som spjut.3

I Min barndom berättar Maksim Gorkij (som egentligen är en pseudonym för Aleksej Maksimovitj Pesjkov) om sina första år som faderlös och där modern lämnat bort honom till sin morfar och mormor. Berättelsen återger många svåra umbäranden, men också ett nyfiket barns livslust. Biografin skulle få en fortsättning i Ute i världen (1915) och Mina universitet (1923). De fattiga miljöerna han vistades i skulle också återspegla hans fortsatta liv och verk. En höjdpunkt är dramat Natthärbärget (1902)4 där några trashankar spelar huvudrollerna och likt Tjechovs dramer blandas här det triviala med lyriska stämningar.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Whitman och annan amerikansk litteratur

Noter

1. Den ryska litteraturen av Nils Åke Nilsson.
2. Översättning av Staffan Skott.
3. Översättning ur Min barndom av E. Weer.
4. Dramat har På samhällets botten som alternativ titel i översättningen.