Upplysning och lidande – Voltaire och Rousseau

I två stora franska 1700-talsförfattare möts upplysning och romantik. Voltaire var den stora upplysaren medan Rousseau blev en centralgestalt inom den strömning som kallats förromantik.

Voltaire

Fransmannen Voltaire (1694-1778) är sin tids kanske främsta samhällsdebattör och skrev både litterära och filosofiska verk. Idag framstår antagligen romanen Candide som det mest levande i hans litterära produktion. Romanens härskande motiv är Candides möte med den stora världen. Candide ”som föga kände till denna världen” tvingas i mötet med det innan okända tvivla på sina sanningar.

Candide är en satir med parodisk karaktär som gavs ut 1759. Voltaires grepp var att ställa orimliga samhälleliga ordningar mot människans sunda förnuft. Men det är mer än så som kritiseras: vetenskapens överdrifter och människornas usla moral missaktas. Och den stora sandsäcken som Voltaire riktar sina satiriska svingar mot är den kända filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz och dennes optimistiska ståndpunkt att vi lever i den bästa av världar. Vad som präglar Voltaires mer pessimistiska syn är också härledd till en specifik händelse som inträffade några år innan romanen kom till – den fruktansvärda jordbävningen i Lissabon med tiotusentals dödsoffer (30 000 enligt Voltaires roman).

Precis som Jonathan Swift låter Gulliver finna sin utopi i landet som är befolkat av hästar får Candide uppleva en motsvarighet i Eldorado där religioner, fängelser och fattigdom alla lyser med sin frånvaro. Kanske var båda inspirerade av det Utopia och det Atlantis som Thomas More respektive Francis Bacon beskrivit under föregående sekel? Candide väljer trots allt att lämna Eldorado och i bokens sista rader summeras en mer realistisk livsfilosofi i det berömda uttrycket ”odla sin trädgård”.

Även om Voltaire hör till upplysningen kunde hans ofta citerade: ”Lyckan är en dröm och lidandet verklighet”, tillerkännas de romantiska tongångar som delvis var en reaktion mot upplysningen. Och Voltaire skulle även väcka passionen för det skrivna ordet hos en annan landsman som skrev att ”Så stort behag fann jag i dessa lektyrer, att en önskan vaknade hos mig att själv i min ordning lära mig skriva elegant och söka efterlikna den glänsande framställningskonsten”.1

Rousseau

Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) stod för passioner och lidande och skulle bli en förgrundsgestalt inom Romantiken med dekret såsom ”mitt hjärta utbildade mitt förstånd” och ”naturen är vår källa”.

Han delade sin produktion mellan filosofi, skönlitteratur och biografiska verk. Idag är hans namn mest aktuellt inom den idéhistoriska diskursen. Han stora brevroman Julie eller Den nya Héloïse från 1761 är numera alltför omodern för att kunna läsas med större behållning.

Däremot äger hans självbiografiska Bekännelser fortfarande fräschör och det går inte att komma människan Rousseau närmare än genom denna biografi. Han anger själv föresatsen för boken i dess inledning: ”jag har visat mig sådan jag varit: föraktlig och lumpen, när jag var det, god, högsint, sublim, när jag var sådan”.2

Vid denna tid hade kanske ingen rannsakat sig lika ingående och medtagit lika mycket ifråga om privata detaljer som Rousseau gör i sina bekännelser. Han skriver boken i äldre år där sorgerna över förfluten tid som inte aldrig ska återvända är tydliga och uttalat så. I ohöljda ordalag framkommer hans stora lidelser till naturen, musiken, kvinnor samt de misslyckade kärleksaffärerna uppenbarade tillsammans med historien om hans väg från musiker till skriftställare.

Särskilt hans förkärlek till naturen som han föredrog framför stadslivet skulle få stort inflytande på andra författare och diktare som införlivade naturens kraft och skönhet i sina verk.

Nästa avsnitt ur 1700-tal: Blake – visionär målare och diktare

Noter

1. Jean-Jacques Rousseau, Bekännelser (2012) översättning David Sprengel.
2. Ibid.