Whitman och annan amerikansk litteratur

Även om amerikansk litteratur existerat före 1800-talet brukar detta århundrade ses som starten på den amerikanska litteraturhistorien. Det är också någon gång vid detta århundrades mitt som begreppet Den stora amerikanska romanen (”the Great American Novel”) uppkommer.1 Det är ett begrepp som sedan bestått och då man talar om Den stora amerikanska romanen brukar man gå tillbaka till verk som Den eldröda bokstaven (The Scarlet Letter, 1850) av Nathaniel Hawthorne, Moby Dick (1959) av Herman Melville och Huckleberry Finns äventyr (Adventures of Huckleberry Finn, 1884) av Mark Twain.

Idén bakom begreppet ligger bland annat i att den amerikanska kulturen på området ännu var rudimentär samt att landet saknade en bestämd identitet. Ett litterärt verk ansågs vid denna tid kunna råda bot på detta och skulle visa på att den nya nationen i väst egenhändigt kunde skapa stor konst.2

Idag är det få utanför USA som läser Hawthorne, fler läser Melville och Twain, fast de två största namnen från Nordamerika under detta århundrade är antagligen båda poeter.

Walt Whitman – förnyaren

Walt Whitman (1819-1892) skulle bli en av de stora engelskspråkiga poeterna. Han skulle förändra diktens formspråk genom att bland annat utesluta den bundna formen med meter och rim.

Som ung försökte sig Whitman på journalistyrket och startade också egna tidningar varav ingen blev långvarig. Som person beskrevs han av iakttagare som lat och arbetsskygg – en känd vittnesbild ingår i personlighetsbilden med Walt liggande på rygg i gräset, under ett träd drömsk blickande uppåt. Även han omgavs av en romantisk diktarmyt.

Hans stora litterära projekt skulle bli Strån av Gräs (Leaves of Grass). Den första upplagan – det skulle följa flera utökade sådana – tryckte han på egen hand och gav ut 1855. Whitman själv hade stora pretentioner med sitt verk, fast uppmärksamheten blev minimal. Ett undantag fanns dock och det var författaren Ralph Waldo Emerson, som inte hört talas om Whitman, men efter läst boken skickade stora lovord till honom. Endast Emerson hade insett att det var frågan om en stor händelse i den inhemska litteraturen.

Strån av gräs är Whitmans enda egentliga verk, men det utvidgades alltså i samband med nya utgåvor. Här ryms bland annat den storvulna dikten ”Sång om mig själv” (”Song of Mylself”).

”Sång om mig själv” är en långdikt som aldrig tycks sina, ett flöde som blandar livsfilosofi och självhävdelse; den bejakar en antiintellektuell inställning och besjunger världen som ljuvt mysterium där det småskaliga inte står efter det storskaliga i värde. Alla inklusive indianen, skökan och de som har misslyckats innefattas: ”Detta är den måltid som framdukas lika för lika, detta är köttet för naturlig hunger”.3

Som diktens titel anger står jaget i centrum och Whitman målar upp ett kraftfullt jag: ”Avskilt från allt som rycker och sliter står det som är jag”. Det som framsägs är medvetet motsägelsefullt och diktjaget vill inte tvista med de lärda, men avlägsnar sig genom att framhäva det anspråkslösas överlägsenhet där hans ”sinnelags flagga” är gräset. Något som återkommer är diktjagets tilltal direkt till läsaren och en uttalad vilja till ett slags symbios:

Jag känner fullkomligt väl min egen själviskhet,
Känner mina allslukande rader och måste skriva dem alla,
Och ville berusa dig med mig själv, vem du än är.

Till formen saknas meter och rim, men i stället utgör upprepningar i början av diktrader en viktig del i stilen och bidrar ibland till en predikande ton.

Emily Dickinson – diktens koncentration

Emily Dickinson (1830-1886) blev aldrig utgiven i bokform under sin livstid. Hennes omgivning visste om att hon skrev dikter emedan hon brukade medsända dessa i sina brev, fast det var först efter Emilys död omfånget av hennes skrivande uppdagades och det dröjde sedan ytterligare en tid tills hon fick sitt erkännande. Idag räknas hon som en av de största 1800-talspoeterna i USA.

Medan hon levde, vilket skedde tillbakadraget på andra våningen i familjehemmet på landsbygden i Massachusetts, önskade hon uppmärksamhet för sina alster. Hon bad därför den till henne bekante skribenten Thomas Higginson att bedöma hennes verk. Denne hade dock inte lovord att ge Emily, vars dikter skiljde sig avsevärt från vad som var vedertaget vid tiden och det är således svårt att lasta Higginson för förbiseendet. Higginsson skulle dock efter Dickinsons död få en ny roll då han ansvarade för utgivningen av ett urval från Dickinsons kvarlämnade dikter. De första utgåvorna förvanskade emellertid originalen genom att redigeras efter tidens anspråk och det skulle dröja till mitten av nästkommande sekel innan de utgavs i sin ursprungliga form.

Emily Dickinson levde i en välbärgad familj och hade utbildat sig på egen hand i faderns bibliotek. Hon själv skulle dock aldrig bilda en egen familj och höll sig också borta från kyrkan på söndagarna. I hennes dikter spelar ofullgången kärlek, livets mysterium och tankar om döden stora roller.

Hennes dikter är alltid korta, ofta två eller tre strofer, och utmärks stilmässigt av ett rikligt bruk av tankestreck – ibland tre på en diktrad. De korta dikterna är högst koncentrerade och säger mycket utan att någonsin ödsla på orden:

Hjärta! Vi skall glömma honom
Du och jag – i natt.
Du får glömma värmen som han gav –
Jag skall glömma ljuset

Tala om för mig när du är klar
Så jag får mod att börja.
Skynda dig – så länge som du dröjer
Vill jag bara sörja.4

Emily Dickinson dog 55 år gammal i njurinflammation. Hennes sista vilja hade varit att hennes kvarlämnade dikter skulle brännas, så blev alltså inte fallet.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Ibsen

Noter

1. Sofie Grankvist, ”The Great American Novel” s 4, (kandidatuppsats, 2008).
2. Ibid. s 5 ff.
3. Översättning av K.A. Svensson, vilket gäller samtliga citat av Walt Whitman.
4. Översättning Patrik Reuterswärd.