August Strindberg

August Strindberg (1849-1912), räknas allmänt som Sveriges störste författare. Även om Strindberg inte i varje avseende är den störste stilisten, finns en bred motivvärld och ett filosofiskt och psykologiskt djup i hans verk som aldrig sinar. Än idag är många av porträtten i berättelserna levande, många av livsfrågor aktuella och de avslöjanden av lögner som världen fylls av eviga sanningar.

Som författare var han produktiv och rask (från originalmanusskript framgår att han skrev med få ändringar och strykningar). Han var också en mångsysslare: utöver skönlitterärt författande i många genrer ägnade han sig även åt målning och naturvetenskap.  Mångsyssleriet var även av ekonomiska orsaker . Inte ens Strindberg kunde försörja sig genom skönlitteratur, vilket vid denna tid inte förekom såsom idag. Ofta skuldsatt var Strindberg också en ”brödskrivare”.

Strindberg är intresserad av politik och dagsaktuella frågor, vilket kan utmynna i samhällskritik. Han stoff innehöll ofta en halt av det självbiografiska och han skonade inte alltid kolleger eller sina hustrur när han skrev. Av samtiden ibland benämnd som ”skandalskrivare”, av vissa ansedd som sinnesrubbad (vilken han under tider själv fruktade och i skrift kommer som mest till uttryck i många av de så kallade kristiderna, inklusive Inferno), blev en del av hans skrifter högst kontroversiell. Idag har han betraktad som svensk nationalskald och geniförklarad.

Kort biografi, följt av genomgång av skönlitterära verk

August Strindberg föddes på Riddarholmen i Stockholm där han växte upp i en borgerlig miljö. Hans mor som kom från enklare förhållanden än fadern (Strindberg skulle senare sätta ”tjänstekvinnans son” som titel på sin självbiografi), och genom henne kände sig befryndad med underklassen. Hon dog i Tuberkulos då August var 13 år.1 Med fadern var relationen aldrig särskilt nära och senare efter att fadern gjort August arvlös skedde en total brytning.

August skulle senare studera på universitet i Uppsala och under denna tid även under kortare tid agerar som folkskolelärare och informator.2  Han underkändes i examen för kemi i ambition bli läkare och sadlade om för att skådespelarbana, vilket snart rann ut i sanden men resulterade i egna försök att skriva dramer.3 Han fick dramat Fritänkaren utgivet och fortsatte därefter efter med fler dramer och4 återupptog studierna för att fördjupa sig i litteratur- och konsthistoria.5

Efter universitet sökte hans sig tillbaka till Stockholm där han bosatte sig i stadens utkant i en vindslya med ambitioner riktade mot journalism och författarskap.6 Göran Söderström i  sin biografi skriver att huset var ”ett typexempel på stockholmsk fattigdom och trångboddhet” och  ”skärpte den unge Strindbergs ståndpunkt från idealistisk nyliberal till radikal arbetarvän”.7

Strindberg var kluven när det gällde klasstillhörighet. I självbiografin Tjänstekvinnans son skriver han: ”Han vördar av instinkt överklassen, vördar den för mycket för att våga hoppas komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör inte till slavarna heller. Detta blir en av slitningarna i hans liv.”8

Han hyser också motstridiga känslor mellan kultur och natur. Han kan inte trivas i en stad (uttryck för kultur) utan trivs på landet. Under Parisvistelsen bodde han i utkanten av staden och allra bäst trivdes han på Kymmendö. Även om han under många dagar var nedgrävd i böcker vid det Kungliga Biblioteket var han misstrogen mot professorerna ”som satt på stolar och såg icke landskapet för glasögonens skull, deras blickar var riktade inåt, och deras känslor syntes aldrig. Deras tal gick fram som syllogismer, efter formler, deras skratt var bittert, och med all sin lärdom tycktes de vara marionetter.”9

I Stockholm lyckas den unge Strindberg snart skaffa sig en anställning som litteratör på en tidning, vilket till en börjar innebar en idealisk tillvaro, men avbröts tvärt efter en konflikt som uppstått då han inte velat underkasta sig kompromiss. En svåruthärdlig social tillvaro tar vid under en period tills han formligen räddas av en anställning på det Kungliga Biblioteket som sekter. Detta ger honom också ypperliga möjligheter till studier och på kort tid lär han sig kinesiska, blir en sinolog och skriver uppsatser som får utmärkelser.

Som privatperson beskrivs Strindberg som skygg, men också oppositionell, vilket framkommer genom pennan. Han visade prov på ytterst känsliga sidor som kunde övergå i hysteri. Han bar starka idealistiska sidor, som romantiserade kärleken och ibland familjen som institution. Men i relationer märks en lättväckt svartsjuka som kan övergå i sjuklig misstänksamhet – något som i med eftertryck framkommer i den i delvis självbiografiska romanen En dåres försvarstal.

Samtidigt hon han är han oförmögen att leva utan en kvinnlig partner utslungas okvädesord om kvinnan i skrifterna. Strindberg negativa kvinnosyn är omtalad. Den är dock komplex: han hyser som bland annat framgår i En dåres försvarstal en fallenhet att dyrka och älska en kvinna. Han är romantiker med en idealistisk syn på kärleken mellan man och kvinna, vilket problematiserar den vardagliga samvaron när passionen lagt sig och än mer då kvinnan vid hans sida uppvisar sidor som inte överensstämmer med idealbilden. När detta aktualiseras övergår hans kvinnodyrkan i missaktning. Vidare var han strikt syn monogam medan den första hustrun Siri tycktes vara mer frisinnad på området och hennes kontakter med andra män – platoniska eller ej – gjorde Strindberg rasande. Även om Strindberg idealiserade familjen var äktenskapet inte lika problemfritt, han liknar det i En dåres försvarstal med en ”tvekamp”.10 Senare i Svarta fanor tycks bilden av äktenskapet mörknat ytterligare då makarna ”endast levde som apor i bur”.11

Det kvinnoföraktet som ibland kan skymtas hos Strindberg baseras på att mannen är den ”som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap”, den som ”delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn”. Emancipationen som var aktuell i tiden framstår av samma skäl för Strindberg som en oförrätt mot mannen.12 Strindbergs kvinnosyn bör också ses som en del av en kritik riktad mot samhället och hur könens dynamiska relationer ter sig i samhället sådant det är uppbyggt och i synnerhet i den institution som kallas äktenskap. Det är dock ingen ensidig positiv syn på mannen som framställs hos Strindberg. Som exempel kan tas kaptenen i dramat Dödsdansen som delvis är byggd som självbiografisk avbild av författaren själv, fast ges högst osympatiska drag som förenas i ömklighet och högmod.

Att Strindberg valde att lämna Sverige vid 33 års ålder hade mycket att göra med att han ansåg sig förföljd i hemlandet. Han bosatte sig först en period i Frankrike där han bland annat fick umgicks på plats med en av de då ledande norska författarna Bjørnstjerne Bjørnson samt senare Carl Larsson och andra konstnären i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Han bodde även perioder i Schweiz där han umgicks med Werner von Heidenstam som förblev en av hans närmaste vänner innan relationen slog om till rivalitet.

Efter att ha bott utomlands i sex år återvänder Strindberg 1889 till Sverige. Där väntar en bitter skilsmässa med Siri. Omsorgen om barnen blev en rättssak, men efter att Strindberg till slut upphör att göra anspråk i saken tillfaller vårdnaden Siri.13

Vid denna tid håller den naturalistiska rörelsen som Strindberg är främsta representant för på att avlösas av en nationalromantisk. Även om Strindbergs naturskildringar och i synnerhet skildringar av Skärgården står som förebild.14 Strindberg intresserar sig nu själv för Sveriges natur och kultur i extra grad. Hans verk blir inte längre lika uppmärksammande och delar av den inhemska hyllningskören har börjat tystna medan ledande positionen i svensk litteratur tycks övergått till Heidenstam. 15

I takt med att Strindberg anseende dalar i hemlandet försöker andra svenska författare bosatta i Berlin locka honom till Tyskland. Strindberg är först tveksam, men bestämmer sig till sist för att på nytt lämna fäderneslandet. Hösten 1892 anländer han till Berlin där det finns ett mycket stort intresse för hans verk och författarkollegerna ser där upp till honom som mästaren under de fyra år han tillbringar i staden. Särskilt mycket tid tillbringas på en vinstuga, ”Svarta Ferkeln”, som är beläget nära hemmet och där en konstnärskrets med bland annat norska målaren Edward Munch ansluter sig. 16

Det är i Tyskland han träffar österrikiskan Frida Uhl som blir hans andra hustru. Deras äktenskap skulle vara fyra år och tycks ha varit än mer olyckligt än det första.17

Under perioden då äktenskapet håller på att stranda flyttar Strindberg på nytt till Paris där han finner umgänge i en konstnärskrets som bland annat målaren Paul Gauguin ingår i. Hans rykte som författare är stigande i Frankrike, men samtidigt utspelar sig något av en personlig misär. Denna stegras till den så kallade Infernokrisen 1895-1996 med Strindberg som alltmer isolerad. Han hamnar i depression och uppvisar tecken på förföljelse- och självmordsmani (bl.a. får han för sig att den Edward Munch är ute efter att mörda honom i samband med kvävningsanfall). Han kommer under denna tid i kontakt med ockultismen (en mystisk-religiös lära) som är ett led i ett religiöst sökande Strindberg genomgår. Detta skildras i boken Inferno.18

Efter en tids varierade mellan Lund och Paris återvänder Strindberg till Stockholm 1899. I Lund togs han emot hjärtligt av bland annat en rad författarkollegor, men efter utgivning av romaner som Svarta fanor där han spyr galla över diverse kulturpersonligheter vänder sig många emot honom.

Den 53-årige Strindberg träffar Harriet Bosse, en 23-årig skådespelare som deltar i uppsättningen av hans pjäs Till Damaskus. De både blir snabbt förälskade och giftermål sker 1901. I likhet med föregående äktenskap blir det snart nötningar och även om ömsesidiga känslor emellan de båda kvarstår blir det skilsmässa inom ett par år.

Efter de känslodrabbande slitningarna med Harriet och bristfällig kontakt med barnen från samtliga äktenskap kantas slutskedet av livet för Strindberg av mycket ensamhet och disharmoni.  Han får dock sitt slutgiltiga erkännande i hemlandet som dess största författare och även om han aldrig fick Nobelpriset gavs förslag att han skulle delas ett ”Anti-Nobelpris”, vilket också utgjorde en markering mot Nobelkommittén för dess konservativa val av pristagare.19 August Strindberg blev också efter ett liv i nästan ständig penningbrist slutligen förmögen på sitt skrivande – när Bonnier köpte ensamrättigheterna till hans samlade verk handlade det om närmare tio miljoner kronor i dagens penningvärde.20

August Strindberg bodde de sista åren i den lägenhet i Stockholm som kallades Blå tornet där han avled 63 år gammal.

Mäster Olof och Röda Rummet

Strindberg fick som ung anställning som skribent på Aftonbladet och arbetade under denna tid med sitt första mogna verk, dramat Mäster Olof vars huvudperson går tillbaka på reformatorn Olaus Petri. Verket blev till en början refuserat bland annat på grund av att det inte ansågs historiskt korrekt och skulle efter omarbetningar (vilket ledde till två versioner, på vers samt prosa) uppföras först 1881 då det gavs stor upprättelse åt upphovsmannen.21

Mäster Olof är ett historiskt drama och Strindberg skulle återvända till sådana motiv fler gånger, till exempel med Gillets hemlighet och Gustav Vasa.

Ett annat av de tidiga verken var romanen Röda Rummet som utkom 1879. Huvudpersonen Arvid Falk är en litteratör som umgås med konstnärsvänner i Stockholm och i synnerhet på Berns (där interiören återfinns från vilken titeln är hämtad), under bohemiska förtecken. På ytan rör det sig om diskussioner och festande, men också gestaltning av idéer ställda mot varandra: den nihilistiska mot den revolutionära. Romanen kom att innebära ett publikt genombrott för Strindberg även om den inte föll alla kritiker i smaken.22

Som författare kommer Strindberg till störst rätta i romanskrivandet. Även om Röda rummet och Hemsöborna är två klassiker finns det en del brister i dem båda. Det är genom sin dramatik och berättelser i noveller Strindberg intaget en plats i världslitteraturen och tillsammans med kanske främst Henrik Ibsen internationellt räknas som Nordens största litterära namn.

En dåres försvarstal

En dåres försvarstal skildrar Strindbergs relation mellan en man och en kvinna, en skildring som har snara likheter med den mellan honom och Siri von Essen. Den kan därför ses som en nyckelroman (dvs. en roman som skildrar personer direkt hämtade från verkligheten).

Siri kom från en finsk adelssläkt och träffade Strindberg i ung ålder. Siri var redan gift, men hennes äktenskap hade vid denna tid hunnit dräneras på passion, något som snart uppväcktes mellan henne och August. Dessutom stod äktenskapet mellan henne och skådespelardrömmen – vid denna tid gick det inte för sig att en gift kvinna blev skådespelare.

En dåres försvarstal skildrar förhållandets början, giftermålet och tills det går i kav mellan August och von Essen, friherrinnan. Berättarjaget hyllar bilden av friherrinnan som en madonna, han blir sjuk av kärlek; hon är förbjuden frukt, men deras kärlek är tillräckligt stark för att hon ska frigöra sig från hennes man, baronen. När förälskelsen livtag börjar släppa greppet inträder ambivalensen hos berättarjaget och det framgår snart att den han träffar också har sidor han avskyr.

Det är en märklig pendling mellan dyrkan och hat: den kvinnliga eggelsen har honom i sitt våld och gör honom oförmögen att slita bandet. Är det kanske häri dårskapen ligger? Ja, dårskapen tycks ligga i vad man kan stå ut med för kärleken. Romanen tecknar dock en något mörkare bild av relationen än hur den var i verkligheten, av antagligen berättarmässiga skäl är den starkt fokuserad på svartsjuka och de episoder som framkallar den, friherrinnan framstår som mer omdömeslös än Madame Bovary – kanske att den också skrevs att en författare som i efterhand kände sig mer förbittrad.

En dåres försvarstal är likt Strindbergs övriga romaner inte fulländad, men den utgör ett bra exempel på Strindberg som ordkonstnär (den skrevs ursprungligen på franska och Strindberg var på grund av dess innehåll tveksam till att låta den publiceras och ännu mindre villiga att den skulle översättas till svenska, vilket först skedde 1914).23

Dramatik

En viktig del i Strindbergs dramatik utgör hans realistiska dramer: Fadren (urpremiär i Köpenhamn 1887), Fröken Julie (urpremiär i Köpenhamn 1889) och Fordringsägare (urpremiär i Köpenhamn 1889). Dessa har en stark realism som övergår i naturalism och i vilka disparata motiv hos karaktärerna korsas och formar deras handlingar.

Dramat Fröken Julie är en av anledningarna till Strindberg räknas som en av världslitteraturens stora dramatiker. Konflikten utspelas mellan betjänten Jean som representerar underklassen och fröken Julie som representerar överklassen. I deras möte förskjuts deras roller efter en sexuell interaktion gett Jean övertaget. Det är på grund av den komplexa väv av motiv hos kontrahenterna som stycket spelats om och om igen. Den starka realistiska känslan kommer sig av från hur Strindberg format lösa karaktärer med vaga drivkrafter som kan ta nya riktningar – precis som riktiga människor utanför de fiktiva ramarna.

Fordringsägare har endast tre personer i handlingen. Först två män som diskuterar ett förhållande med en kvinna och sedan kommer till slut kvinnan in i bilden. Precis som Fadren är dramat ännu en uppgörelse mellan könen. Mannen beskrivs som fängslad hos kvinnan och Adolf en av karaktärerna i pjäsen säger: ”Det är underligt, men det ser ut för mig ibland som hon icke vore något själv utan en del av mig; en inälva som bar bort min vilja, min lust att leva; som om jag deponerat hos henne själva livsknuten anatomin talar om!” Samme Adolf: ”Hon smeker mig, hon är öm, men det ligger något kvävande i hennes kyssar, något sugande dövande”.

Efter att ha gjort ett uppehåll med författandet av dramer återvänder Strindberg till sitt kanske stora specialområde och skapar på nytt stor konst och nydanande verk såsom Till Damaskus som han börjat skriva 1898.

Vad som skiljer sig nu från tidigare dramaverk är en symbolisk halt där sagans övernaturliga inslag gör insteg. Själv kallar Strindberg sin nya inriktning ”supranaturalism” och den skulle på stor betydelse för det expressionistiska dramat. I Till Damaskus stöds huvudpersonen av bipersoner som fungerar som bärare av symboliska av idéer.24

Ett drömspel skulle bli en vidareutveckling på de symboliska inslagen. I gestaltning blandas ett verklighetsförlopp med drömbilder. Liknande gäller Spöksonaten som blir ännu ett verk som sätter starkt avtryck i dramatiken även i Europa.

Noveller

Vid en läsning av Strindbergs verk framstår den återkommande spänningen som föreligger mellan könen. Det är ett av hans stora teman. Som författare vill han utan tvekan söka en för honom sann syn på relationen mellan man och kvinna och det finns ofta många nyanser i skildringarna. Fast likaså förekommer emellanåt en nedsättande syn på kvinnan, vilken kanske mest tydliggörs i ett förord till novellsamlingen Giftas.

Giftas som gavs ut i två delar är Strindbergs mest kända novellsamling, vilket mycket har att göra med dess innehåll och genomslaget det fick. Bara en vecka efter att första delen publicerats väcktes ett osedlighetsåtal mot författaren – detta blev den så kallade Giftasprocessen.

Åtalet skedde på grund av att religionen hade hädats, vilket i sig var ironiskt med tanke på det angrepp på kvinnorna som den av många ansågs vara och som sågs vara den egentliga anledningen till åtalet. Processen gav näring åt en samhällsdebatt och delade upp landet i två läger.25

Boken var för sin tid vågad till den grad att den var en sådan man inte vågade ha i sin bokhylla.26 Strindberg blev dock friad i rätten och slapp ett tänkbart fängelsestraff, men det hade kostat den åtalade mycket både psykiskt och ekonomiskt.

Själva innehållet i Giftas-novellerna gäller som oftast två människor som gifter sig och hur samlivet dessa emellan utvecklar sig. Dessa berättelser utspelade sig i en tid då kvinnan anlände till det äktenskapliga boet med en hemgift och mannen sedan var tänkt att bli familjeförsörjaren. Det är just denna inordning som blir belyst kritiskt i flera noveller. Som genomgående tema är mannen som familjeförsörjare och frågan ifall denne därmed är den privilegierade parten som av samhället getts denna roll. Så förhåller det sig inte enligt författaren då denne uppbär hela familjeförsörjarskyldigheten.

Den andra delen är än mer uttalat kritisk mot kvinnan och det framgår i biografin Tjänstekvinnans son att Strindberg inte ville att hans hustru skulle läsa boken. Strindberg beskrevs som kontrast också hon kvinnodyrkare. Det kan tyckas motstridigt, men det går att från ett  perspektiv se Strindbergs stora ideal om kvinnan som ibland kommit på skam och förbytts i bitterhet.

Bland övriga novellsamlingar kan nämnas Svenska öden och äventyr, där det ingick historiska noveller  och Skärkarlsliv, med noveller i samma miljöer som romanen Hemsöborna.

Den politiskt stridbara debattören Strindberg

Under sin samtid var Strindberg uppmärksammad på många fält. Han blev ofta kritiserad för sina häftiga angrepp på ett vad han ansåg ett fåråldrat etablissemang.

I novellsamlingen Det nya riket skriver han satiriskt och raljerar om nutiden och sina meningsmotståndare, vilket gjorde att ordstriderna därefter blev än mer hätska från de som kände sig träffade.

Göran Söderström skriver att ”Få svenskar har blivit så våldsamt offentligt hatade som Strindberg, som tog djupt illa vid sig att detta. Det är inte ovanligt att skarpa kritiker av andra själva är mycket sårbara för kritik, och Strindberg är ett typiskt exempel på detta.”27

Många debakler tycktes självförvållade. Strindberg tycktes inte tveka att skriva sådantsom skulle ligga honom till last. Till exempel skulle de närgångna skildringarna baserade på verkliga människoöden på Kymmendö i romanen Hemsöborna göra att han inte såg det möjligt att mera återvända dit till vad som var hans mest älskade plats.28

Opinionen skulle dock svänga vid flera tillfällen och övergå i hyllningar, som ibland förbyttes i ny förtrytelse. Intresset för Strindbergs verkskulle naturligt nog vara på olika nivåer under hans livstid och då det rörde sig om mindre lättillgängliga verk var det publika mottagandet ganska svalt.

Strindberg har också blivit en av de mest omdiskuterade författarna. Än idag har hans skrifter förmåga att väcka starka känslor.

Noter

1. Strindberg – ett liv (2013) av Göran Söderström s. 15
2. Ibid s. 27, 29
3. Ibid s. 31
4. Ibid s. 32
5. Ibid s. 35
6. Ibid s. 44
7. Ibid s. 45
8. Tjänstekvinanns son Del 1 av August Strindberg s. 33
9. Tjänstekvinanns son Del 2 av August Strindberg s. 33, s. 60
10. En dåres försvarstal (2012) av August Strindberg s. 28
11. Svarta fanor av August Strindberg s. 64
12. Ibid s. 58
13. Strindberg – ett liv s. 227
14. Ibid s. 254
15. Ibid s, 256ff, s. 301, s. 306
16. Ibid s. 302ff
17. Ibid s. 384
18. Ibid s. 496f
19. Ibid s. 690
20. Ibid s. 698
21. Ibid s. 102
22. Ibid s. 100
23. En dåres försvarstal s. 317
24. Strindberg – ett liv s. 526f
25. Ibid s. 134
26. Ibid s. 137
27. Ibid s. 128
28. Ibid s. 196