De svenska arbetarförfattarna

Under 1930-talet skulle en skara författare med bakgrund i arbetarklassen stiga fram och ge ny näring till den svenska litteraturen. De hade alla gemensamt att de inte var akademiskt skolade utan autodidakter, självlärda, samt att de skildrade det fattiga Sverige och inte sällan genom perspektivet hos en ung man i form av utvecklingsromaner. Hit sällar sig författare som Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård och Lars Ahlin.

Begreppet proletärförfattare blev vanligt på 1910-talet och två av pionjärerna inom ”skolan” var Dan Andersson och Martin Koch.1 Men den som kanske främst skulle förknippas med begreppet proletär- eller arbetarförfattare blev Ivar Lo Johansson.

Ivar Lo-Johansson (1901-1990) skulle beskriva statarnas förhållanden i flera böcker där ett centralt verk är Godnatt, jord från 1933. Statare kan ses som livegna lantarbetare – de arbetade för en godsägare och fick i gengäld tak över huvudet och basal föda. Systemet avskaffades 1945 och Ivar Lo-Johansson brukar anses med sina böcker ha bidraget till att så skedde.2

Godnatt, jord kan ses som en kollektivroman och skildrar flera statarfamiljers liv. Statarna är överflödiga medan dem blott är arbetskraft och därmed ersättbara. De är till synes utan medel att ta sig någon annanstans. Flera drömmer om ett eget torp eller att flytta till staden, men de är samtidigt underdåniga och när oppositionsmannen Brontén som bor bland dem uppmanar till uppvigling märks deras underdånighet som mest.

Lo-Johansson skildrar statarnas lantliga miljö utan försköning. Allt från den ständiga ohyran i bostäderna till de sexuella drifterna beskrivs ingående och på detta viss finns beröringspunkter med Zolas naturalistiska stil.

Romanen har också självbiografiska sidor och statarbarnet Mikael som har en större roll än övriga romanpersoner har drag av författaren. Han lovar sin farmor och sig själv att aldrig bli statare och berättelsen slutar med att han bryter upp från sitt familjehem där planer om ett nytt liv tycks stå inskrivet.

Ivar Lo-Johansson skulle fortsätta berätta om denna del av svenska historien i romaner med självbiografiska drag och särskilt i den långa romansvit som inleds med Analfabeten (1951).

Jan Fridegård (1897-1968) romandebuterade med En natt i juli 1933 – samma år som Godnatt, jord utkom. Den skildrar en arbetsstrejk igångsatt av statarna som vill ha drägligare förhållanden. Hos Fridegård är skildringarna råare än hos Lo-Johansson och statarna romantiseras i mindre grad. Svordomarna haglar tätt och statarna har också en mer vågad ton gentemot sina överordnade.

De har dock inte mycket att sätta emot. Deras strejk kan motvägas genom att att andra arbetare kallas in. Och när det behövs en van hand till i arbetet lyckas patronens dotter med lite kurtisering få huvudpersonen Johan From att sälla sig till arbetsstyrkan.

Precis som Mikael i God natt, Jord vill frigöra sig från statarlivet drömmer Johan From om kunna utbilda sig och påverka sitt eget öde i en annan riktning.

Denne yngling som är Johan From i En natt i juli blir sedan Lars Hård i en romansvit vilken inleds med Jag Lars Hård år 1935.

Eyvind Johnson (1900-1976) kan också räknas till de svenska arbetarförfattarna även om hans bokproduktion senare skulle innefatta helt andra ämnen.

I den svit som kallas Romanen om Olof och innehåller självbiografiskt stoff från författarens unga liv finns miljöskildringar timmergallring, sågverk, godståg, tegelbruk och andra arbetsplatser där risken för arbetsskador är överhängande. Det är dock ingen romantisering av arbetaren eller arbetet. Olof känner sig inte bara fysiskt illa medfaren av sitt korta arbetsliv utan även själsligt och han revolterar ständigt inombords mot dess krav: ”Men så tänkte han på ordet. Måste? Visst måste han. Fast ordet var ju alldeles galet och stred mot människans värdighet”.3 Vad som skiljer denna romansvit mot mycket av den övriga arbetarlitteraturen är stråket av individualism och som litteratur är dessa romaner kanske också höjdpunkten i det fack som kallas den svensk arbetarlitteratur.

I framställandet rör sig Eyvind Johnson säkert mellan inre monolog och diverse berättargrepp. Både Ivar-Lo Johansson och Jan Fridegård använde lågt språk i form av talspråk och idiom i dialoger för att ge närvarokänsla och Johnsson gör detta i än högre grad (särskilt i de första delarna). Romanen lever genom överlappade ögonblicksbilder och även om den bottnar i realism flödar det fantasirika i prosan:

Direktörn frågade honom, om han hade någon bildning.
Olof stod där och gapade kanske, frågan verkade som om den rasat ner från en hylla på väggen, en konsol, där det fanns en släde av av vitt porslin som drogs av blå porslinshästar. När han tittat på hästarna ett ta och tänkt, att det skulle vara roligt att någon gång få se en blå häst, svarade han med att försöka le. 4

”Barndomen slits ur kroppen” detta år för den fjortonårige Olof  i Nu var det 1914 (1934). Trots rädslorna ger han sig ut i livet  på grund av rastlöshet, nyfikenhet och avsaknad av en solid familjerelation. Han är fosterbarn sedan fadern insjuknat och känner ingen gemenskap längre med sin biologiska familj snarare ett främlingskap. I andra delen konstaterar han att han inte har någonstans att gå ifall han vill tala med något, fast ”Det är inte smärtsamt längre, det är naturligt”. 5 Han har sin egen väg att gå. Han börjar läsa, kunskap är makt som motmedel mot arbetarens underkastade och kunskap är stegen han ska klättra på.

Olof söker arbete för att överleva, men kapitalismen har han inte mycket till överst för och ser sig själv med viss avsmak så fort han får in i en fot i ett företag. Samtidigt kan han i korta ögonblick tänka att direktör det kanske man skulle ha blivit. Flera sidor av honom flödar om vartannat medan han både drömmer om stordåd på egen utstakad väg och påminns om om sin situation utan pengar.Just för att Olaf tillåts tänka i motstridiga banor skapas ett rikhaltigt porträtt av honom och det finns ingen onaturligt dogmatisk revolutionär som kanske är fallet hos i Tåbb med manifest (se nedan).

Slutspel i ungdomen (1937) avslutar romansviten. Det är krig och ransonering. Olof letar alltjämt efter arbete – han måste försörja sig och han tittar på sina händer och tycker dem redan blivit vanskapta av arbetet. Han blir nu en del av arbetarrörelsen och känner hur revolutionen ligger i luften (det är år 1917, året för den ryska Oktoberrevolutionen), men det blir ingen revolution i hemlandet medan arbetarna är tröga att driva upp till kamp, märker han.

Olof hankar sig fram och ungdomens drömmar förbyts mot personlig misär, tills han slutligen väljer ett uppbrott och reser sin väg mot okänt öde. Eyvind Johnsons utvecklingsromanen sätter därmed punkt i samma slags skede som gällde i Ivar Lo-Johansson utvecklingsroman God natt, jord.

Precis som Eyvind Johnson växte Moa Martinson(1890-1964) upp i en fattiga miljö där hon lämnades bort till till fosterfamiljer familjen inte kunde försörjas ordentligt. Även hennes far blev sjuk och gick bort tidigt. Hon kunde återvända till modern efter denne gift sig.7

I Mor gifter sig (1936) som är den mest kända av Martinsons romaner känns hennes egna erfarenheter igen som dotter till en mor som gifter om sig. Även om fattigdomen mildras genom omgiftet handlar det om att vända på kronorna och familjefaderns alkoholproblem skapar bekymmer åt hustru och barn, även Moas styvfaders drogs med alkoholproblem och temat med en familjefars dryckesvanor och de problem de vållar är återkommande genom författarskapet.

Mor gifter sig inledde en romansvit om Mia som följdes av Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939).

Kvinnliga erfarenheter präglar Moa Martinsons romaner. I debuten Kvinnor och äppelträd (1933) skildras två kvinnor som tar sig igenom barnafödande och uppfostrande av barn med ringa hjälp av de involverande männen. Särskilt karaktären Sally, men uppenbarliga biografiska likheter med författatern själv, tvingas reda sig själv.

Hon berättar här med lågt tal fyllda dialoger och oförblommerat om sakernas tillstånd hos de familjer som härdades under de fattiga under åren vid första världskriget i Fattigsverige.

Harry Martinson (1904-1978) som var gift med Moa Martinson kan också räknas till de svenska arbetarförfattarna även om han kanske främst är ihågkommen för verk utanför denna genre. Även Martinson hade varit med om att förlora en far i tidig ålder och att därefter inackorderas i fosterfamilj. I de två sammanhängande romanerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936) ger han sin skildring av Fattigsverige stödd från egen uppväxtminen.

Han hade tidigt fått börja i fabriksarbete innan han gick till sjöss vid sexton års ålder. Livet till sjöss och det påföljande luffarlivet skildrar han i romanen Vägen till Klockrike (1948).

Lars Ahlin (1915-1997) debuterade 1944 med Tåbb med Manifest. Temat går igen gällande arbetarlitterturen och det rör sig på nytt om en utvecklingsroman med många självbiografiska drag: författaren hade själv varit på luffen sökande efter arbete.

Den kan också ses som en  idéroman då boken genomsyras av en diskussion som rör det socialism och kommunism. Den den unge Tåbb genomfar livet med en övertygelse fixerad till en skrift: Kommunistiska manifestet.

Ahlin föredrog ofta att vara något av en ”budskapsförfattare”, där den konstnärliga gestaltningen således inte är av första prioritet. Allting kretsar kring den idéutveckling huvudpersonen genomgår i den mån att nästan inget i romanen får livsluft från andra aspekter. Formuleringarna är långa med otaliga liknelser samt gäller för utförliga redogörelser av berättelsens innehåll. Replikerna är ofta uttömmande, inte en outsagd tanke finns kvar efteråt, vilket ger dem en onaturlighet.

Huvudpersonen Tåbb, alltid med Manifestet i fickan, är en resandegrabb – med hans egna ord: ”en arbetslös som gett sig ut på vägarna och som reser från plats till plats för att söka jobb”. Men emedan han inte lyckas fixa något arbete lever han på existensminimum och erfar dessutom en självförtroendekris. Den som är utan arbete är enligt Manifestet en död människa.

Det är med andra ord en halvt uträknad hjälte, med slocknande illusioner och i materiell brist som läsaren möter, och fortsatt nedgång gäller i huvudsak för Tåbb medan berättelsen framskrider. Han förblir ensam (flickan han träffar är inte kongenial nog), fattig (inga bestående arbeten dyker upp) och slutligen desperat nog för en kriminell handling. Men allra värst kännbart blir när han måste ifrågasätta hela sin livssyn då Manifestets ord inte längre svarar mot hans egna erfarenheter.

Men det infinner sig en hastig svängning till det bättre: Tåbb gör ett andra försök med flickan Kajsa och tycks när han vandrar ut ur berättelsen inleda en ordnad och harmonisk tillvaro.

Från arbetarklass till parnassen

Arbetarlitteraturen (eller proletärlitteraturen som den också kallades) utgjordes av berättelser från sådana som skrev av vad de själv sett och upplevt. Flera av de involverade författarna skulle bli uppburna och särskilt ifråga om Eyvind Johnson och Harry Martinson valdes in i Svenska Akademin.8

Johnson och Martinson skulle tillsammans tilldelas Nobelpriset i litteratur 1974.

Noter

1. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg s. 500
2. https://arbetarlitteratur.com/ivarlojohansson/
3. Citat ur Det här är ditt liv (1935)
4. Citat ur Se dig inte om! (1936)
5. Citat ur Här har du ditt liv (1937)
6. Hennes födelsenamn var Helga Maria Swartz och namnbytet skedde när hon blev skribent för tidskriften Tidevarvet. Populär historia nr 9/2016 ”Kärlek och litteratur” Sara Griberg
7. Populär historia nr 9/2016 ”Kärlek och litteratur” Sara Griberg
8. Harry Martinsson invaldes till Svenska Akademien 1949. Eyvind Johnson blir ledamot av akademin 1957.