Väderkvarnar och drömstoff

Don Quijote av Miguel de Cervantes

Don Quijote, eller Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha som är den fulla översättningen av titeln¹, utkom i två delar 1605 och 1615 (på svenska först 1888). Berättelsen där Don Quijote drar ut på äventyr ihop med sin väpnare Sancho Panza är en av de mest kända någonsin.

Don Quijote som i själva verket är en junker (äldre beteckning på en adlig godsägare) vars ”ålder närmade sig femtiotalet” har förläst sig på riddarromaner och ser sig själv som en ståtlig riddare. Hans inbillningskraft berövar honom verklighetsförankring nog för att slåss med väderkvarnar.

Upphovsmannen bakom verket hade själv varit inblandad i äventyr då han deltagit i kriget mellan Spanien och det Osmanska riket. I hans senare yrke som spannmålskommissarie skulle han göra sig bekant med värdshus och lantligt liv, vilket ofta bildar fond i hans berömda roman.

När romanen utkom markerade den ett avsteg från den etablerade riddarromanen där hjälten var ädel, mystisk och heroisk. Don Quijote är ingetdera utan snarast en komisk gestalt som blott i sina fantasier uppbär hjältestatus. Detta kännetecknar pikareskromanen i vilken en mer realistisk stil anammas, fast med komiska och satiriska inslag som paras med resandet och äventyret.

Pikareskromanen har blivit ett av Spaniens bidrag till litteraturhistorien och ska ha uppstått i mitten 1500-talet.² Miguel de Cervantes (1547–1616) skulle med Don Quijote nå höjdpunkten.

Fastän det finns en linjär utveckling i Don Quijote är den kännetecknande för den pikareska romanen genom kapitlens ofta episodiska karaktär. I den typiska berättelsen är figurer som framträder predestinerade att återkomma, men här är karaktärerna – som är åtskilliga – i de flesta fall avskilda till ett kapitel. Berättelsens konflikter har sällan långa upptrappningar förrän de kulminerar. Vid flertalet tillfällen tycks hjälten vara helt uträknad, bara för att resa sig upp och därpå rida mot den totala triumfen – enligt honom själv i alla fall.

Det är hjältens alternativa bild av verkligheten kontra omgivningens samstämmighet inför en helt annan version som utmynnar i komiska effekter. Don Quijotes utmärkande drag är således hans oförmåga att läsa av verkligheten fritt från fantasier.

Vid sidan av de komiska effekterna leder Don Quijotes sätt att tolka världen till en brygd av associationer långt bortom vad som omedelbart tilldrar sig i romanen. Det går att ana en metaforisk nivå där Don Quijotes dragning åt fantasins värld skapar en idealistisk världssyn som krockar med en materialistisk. Krocken resulterar i att idealisten hamnar i trubbel och förhånas. I sådan belysning går det att jämföra Cervantes Don Quijote med furst Mysjkin, centralkaraktären i Fjodor Dostojevskijs Idioten.

Men i vilken grad Cervantes avsåg Don Quijote som en berättelse med dubbla skikt av dels explicita skeenden dels idémässiga av mer implicit karaktär har länge varit en omdiskuterad fråga inom litteraturvetenskapen. Oavsett vilken ståndpunkt som bäst överensstämmer med författarens intentioner hindras inte en läsning som innefattar en ytterligare nivå utöver den underhållande skröna som boken onekligen är.

Ovan presenterade roman och text ingår i ...

50 klassiska romaner i världslitteraturen

Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.

Finns som ebok och ljudbok

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10 Noter

1. Den spanska originaltiteln lyder El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha.
2. Lazarillo de Tormes från 1554 av okänd författare ses som den första pikareskromanen; namnet hör ihop med spanskans picaro för skälm.