Medeltiden
I äldre historieskrivning brukar medeltiden beskrivas som den mörka tidsåldern där kulturen på bred front försvagades. Denna syn har reviderats och medeltiden förknippas inte längre med kulturell nedgång. Inom litteraturens område var det bland annat vid denna tid som rimmet upptäcktes och trubadurlyriken uppstod. Vad vissa anser som den första realistiska romanen, Genji monogatari (Berättelsen om Genji, ca 1010) av Murasaki Shikibu, skrevs under denna tidsepok.
Tidsperiodiskt brukar medeltiden antas börja kring år 500 – ett nyckelårtal som ofta får utgöra brottet mellan senantik och medeltid är 476 då Konstantinopel blir nytt centrum i det Östromerska riket i ett skede då övriga Romarriket erövras av andra folkslag.
En viktig grund i den medeltida kulturen är att de antika texterna bevaras – av frankerna, som behöll latinet som skriftspråk, och ofta tack vare lärda i den arabiska världen – och på så sätt behåller sitt inflytande på bland annat litteratur och filosofi.
Kyrkans makt växer och den kommer under många århundraden framåt ha stort inflytande över de medeltida människorna. En tidig religiöst präglad tänkare är Aurelius Augustinus (354–430). Hans självbiografiska verk Bekännelser (Confessiones, ca. 397) har fått en viktig plats inom litteraturhistorien då det räknas som den första självbiografin och är skriven i jag-form.
Utöver teologin hade filosofin fortfarande en stark ställning medan fiktionen i hög grad fick stå tillbaka under tidig medeltid. Kyrkofadern Tertullianus framkastade idén om att vad som kunde klandras i livet inte borde få visas på en scen, vilket var del i den syn som gjorde att dramat hamnade i skymundan. De antika diktarnas upptagenhet med en polyteistisk gudavärld avfärdades som hednakultur. Att relativt få verk är kända från perioden beror också på att litteraturen ofta var kopplad till kloster och katedralskolor.1
Diktandet blev åter framträdande då folkdiktningen tog form från 600- till 1000-talet i takt med tillkomsten av europeiska folkspråk medan dramat skulle återuppstå på 900-talet i form av mysterie- och mirakelspel.2
Indien och Kina
Skuggteatern, i vilken publiken ser skuggor på en vägg från dockfigurer, som uppstått i Indonesien under namnet (wayang) spreds till bland annat Sydostasien. Sanskritdramat som uppfördes vid religiösa högtider och kan ha utvecklats ur bland annat skuggteatern hade sin blomstringstid.3
Poesin under Tangdynastin (618–907) markerar en höjdpunkt i Kinas litteraturhistoria och några av de främsta poeterna heter Li Bo, Du Fu och Wang Wei.4
Arabisk och persisk litteratur
Den arabiska litteraturens mest kända verk är Koranen, en religiös text bestående av 114 kapitel (suror), nedtecknad under tidigt 600-tal. Förutom som en helig skrift inom islam är den högst inflytelserik på samtida och senare arabisk litteratur.
Känd av andra skäl är sagosamlingen Tusen och en natt som tros ha tillkommit under 800-talet, men vars historia är oklar på flera punkter. Den skrevs ursprungligen ned på persiska, men berättelserna står även under bland annat arabiskt och indiskt inflytande.
Högmedeltiden
Den europeiska högmedeltiden brukar ungefärligt räknas som perioden 1000–1300. En rad nya genrer eller nya inriktningar kom till. Hit hör riddarromanen som uppstod på de brittiska öarna samt i Bretagne med Chrétien de Troyes som upphovsman på 1100-talet och vars urtradition kretsade kring legenden om kung Arthur.5 I södra Frankrike under samma sekel uppstod trubadurlyriken med dikter på folkspråk.6
Roman breton och chanson de geste
Dante och Den gudomliga komedin
Fornnordisk litteratur
I Norden börjar medeltiden senare, först kring 1100-talet, då den föregåtts av det som kallas vikingatiden. Mest uppmärksammat i den tidiga nordiska litteraturhistorien är de sagor och dikter som huvudsakligen tillkom på Island.
Senmedeltiden
Kyrkans makt är fortfarande stark under den sena medeltiden. Dess inflytande över filosofins område avspeglas i faktumet att några av de viktigaste tänkarna under denna period är teologer såsom Thomas av Aquino (1225–1274) och Bonaventura (1217–1274).
Papperet som tros ha upptäckts på 100-talet i Kina, kom någon gång kring år 1000 till Europa via araberna och ändrade helt förutsättningarna då handskrifter kunde göras och spridas för betydligt mindre kostnader än tidigare. I mitten av 1400-talet var det dags för nästa tekniska landvinning då tysken Johann Gutenberg kom att introducera en av världshistoriens viktigaste uppfinningar i det som skulle bli kallat boktryckarkonsten. Det som tidigare varit papper med handskrifter blev nu tryckta böcker med den viktiga konsekvensen att böcker kunde tryckas i stora upplagor och nå långt fler läsare än någonsin tidigare. Från denna tid härstammar en av första kända kvinnliga författarna, Christine de Pizan, vars bok Kvinnostaden (La Cité des Dames, 1405) räknas som ett feministiskt pionjärverk.
Under 1300-talet spred sig Digerdöden över Europa – dess ohyggliga facit var att under ett par årtionden tog den död på var tredje person. Boccaccio är en av författarna som åskådliggör dess fasa och beskriver i Decamerone hur den förändrade människornas syn på livet och på mänskliga relationer i Florens vars invånare drabbades hårt av pesten.
Giovanni Boccaccio och den realistiska novellen
François Villon – brottsling och poet
Uppfattningen om hur länge medeltiden sträcker sig har skiftat i historieskrivningen. Beroende på synsätt (dvs. vad man tar fasta på,
om det är fråga om vetenskapliga upptäckter eller pånyttfödelsen av antikens
kultur och diktning) räknar man med att den varar till omkring 1200–1300 eller 1300–1500 då den efterträds av renässansen.
Frågor
Frågor som testar dina kunskaper på denna tidsperiod:
Medeltidens litteraturhistoria – vem skrev verket?
Medeltidens litteraturhistoria – vad skrev författaren?
Nästa del ur Litteraturhistorien: Renässansen
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Anders Cullhed, ”Världens vidgning och litteraturens spridning: 400–1400", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 155, 162, 228.
2. Ibid. 175, 228f.
3. Ibid. 132f.
4. Ibid. s. 136f.
5. Ibid. s. 199f.
6. Ibid. s. 207.