50 bästa romanerna

50 bästa romanerna. Tidlösa och moderna klassiker presenterar några av litteraturhistoriens största romaner från 1500-talet till 2000-talet. Lästips och litteraturhistorisk bildning.

Zorba Grecul bokomslag framsida50 Livsbejakelsens sötma och pina

Spela för mig, Zorba av Niko Kazantzakis

Bland sina insatser som författare är Niko Kazantzakis (1883–1957) mest känd för sin roman Spela för mig, Zorba (ZorbasVíos kai politeia tou Aléxi Zorbá, 1949; på svenska samma år). I den skildras mötet och den fruktbara vänskapen mellan författarens alter ego och Zorba.

Medan den ena alltid har Dante i fickan äger den andra naturmänniskans primitivism. Det är kontrasten mellan den boklärdes sfär och den egenuppfunna världsbilden som bildar ett av bokens huvudteman. Den ena skriver för att uttrycka sig medan den andre hellre dansar.

Bägge vill dem på sitt sätt lista ut livets, inklusive människornas, mysterium. För båda är det mycket som är mysterium – de försöker ställa frågorna som öppnar dörrarna eller åtminstone släpper in en springa av ljus.

Att vara nära livet kan liknas vid ormen, sägs det, som med hela sin kropp är i beröring med jorden medan ”vi som studerat, vi är de enfaldiga och dumma fåglarna i luften”. Berättaren är ambivalent inför sitt modus operandi, men han upphör inte tillägna sig kunskap genom böcker då det trots allt kan vara ett sätt mot att närma sig frågorna, som tycks ger mer klarhet än för den som vänder sig direkt till sina erfarenheter.

Zorba som är full av det ”oblandade livet” och harmonierar med det försöker förmå sin vän att ”slå sönder förstoringsglaset” – ännu en metafor för att betrakta livet genom en lins, i form av böcker i detta fall.

Romanen vars primära skådeplats är en barack på en strand på Kreta (författaren var själv född på ön) går i stämningar som pendlar mellan det livsomfamnade och det sorgesamma. Med återspeglingar till de grekiska myterna och byfolkets gamla och ibland brutala sedvänjor samt korta inblickar i öns klosterliv skapade Kazantzakis en historia som med sitt spann från intellektuella idéställningar till exotiskt kryddad skröna lyckats tilltala större läsekretsar.

Domaren och hans bödel bokomslag framsida49 Dürrenmatts anti-kriminalroman

Domaren och hans bödel av Friedrich Dürrenmatt

Friedrich Dürrenmatt (1921–1990) var en schweizisk författare och mest ihågkommen för kortromanen Domaren och hans bödel (Der Richter und sein Henker, 1950; på svenska 1956).

I Domaren och hans bödel drivs intrigen av ett mordfall, men även om romanen kan läsas som en deckare med ett mord i centrum avviker Dürrenmatts kriminalhistorier det från det konventionella. Det finns ett litterärt raffinemang att ta fasta på i det ironiska förhållningssättet till genren och hur historien sveps in i ett metaskikt.

När en polisinspektör från Bern hittas mördad, skjuten i sin bil, har kommissarien Bärlach redan från början en misstanke om vem som begått dådet. Åtminstone är det så han yttrar sig inför den underordnade Tschanz som ska hjälpa honom i utredningen, men som i själva verket utgör en beräknande baktanke.

Bärlach är en sammansatt brottsutredare. Han utvecklar säregna kriminologiska teser och uppvisar därvidlag ett excentriskt sinnelag som bildar släktskap med en viss fiktiv brottkämpare känd under namnet Sherlock Holmes. Båda är oberäkneliga och sluga, men Dürrenmatt är mån om att ge sin brottsbekämpare fler mänskliga drag som dålig hälsa och – åtminstone skenbart – ofullkomlig kompetens.

Bärlach har inget till övers för den moderna vetenskapliga kriminologin och obduktionsprotokoll tycker han ännu mindre om, han bemödar sig inte ens om att läsa vad som står om den mördade polisinspektör, men en del av ointresset och nonchalansen kommer uppenbaras som motiverade.

Några av Dürrenmatts detektivromaner har kallats anti-kriminalromaner, vilket motiverats med att de dekonstruerar den typiska berättarmodellen. Bland annat har det opålitliga berättandet framförts. En omstörtande intention kan märkas i undertiteln till Kommissariens löfte (Das Versprechen) från 1958 (för många mer känd genom filmatiseringen The Pledge från 2001 med Jack Nicholson i huvudrollen), med den tyska undertiteln Requiem auf den Kriminalroman – alltså en dödsmässa för kriminalromanen. Dürrenmatts detektivromaner har betraktats som delvis parodier och i Domaren och hans bödel finns en scen där Bärlach och Tschanz besöker en för utredning relevant person för utfrågning, vilket slutar med att denne och Bärlach utbyter tankar om kokkonsten i en trekvart, till stor förtret för Bärlach underordnade.

Demian bokomslag framsida48 Hesse och själsbiografin

Demian av Herman Hesse

Demian (1919; utgiven på svenska 1971) är Hermann Hesses (1877–1962) sjätte roman och den inordnar sig i författarens övergripande teman kring socialt utanförskap och andligt sökande.

Titelfiguren Demian är inte bokens huvudperson, det är Emil Sinclair (romanens undertitel lyder ”Berättelsen om Emil Sinclairs ungdom” och var från början huvudtiteln då boken gavs ut anonymt). Demian är likväl berättelsens främsta drivande kraft som den brådmogna aparta pojken som kommer i kontakt med Emil. Demian är i mycket en motsvarighet till Richard i Peter Camenzind (1904) och Hermann Heilner i Under hjulet (1906), två tidigare verk av Hesse. Dessa är alla individer som romanens alter egot lägger märke till och vice versa. De är likaså alla särlingar, fast i förhållande till alter egot friare, stoltare och modigare i sitt uppror. Men deras öden slutar tragiskt. I Demians fall finns dock osäkerhet därom – han gör krigstjänst och sedan är det snarast som om denne figur upplöses. Demian, den minst realistiska av upplagorna, är lika mycket symbol som karaktär.

Emils familj presenteras, men förblir i bakgrunden, omtalas utan att framträda som gestalter. Emils kontakt med dem blir dessutom svårare allt eftersom han skrider in i ”den dunkla världen” – det är hans tankar som är det centrala. Flickor är avlägsna drömting, han är mycket försynt, men i den äldre ungdomen blir han en ”berömd, våghalsig kroggäst”. Men flickorna vågar han fortfarande inte approchera.

Han börjar alltmer acceptera sin tvungna reträtt från den breda vägen: ”Om världen inte hade bruk för människor sådana som jag, om den för dem inte hade någon bättre plats, några högre uppgifter, nå väl, då gick människor som jag under.” Som den utomstående betraktar han de andra, ofta med förakt inför deras löjliga livsvillkor. Själv vill Emil hellre leva ett inre än ett yttre liv, endast då förstås världen, resonerar han. Demian blir hans vägledare in i det dunkla. Där finns ingen given dualism utan en förening av gott och ont bortom moral och konventioner.

”Vår gud heter Abraxas [Av gnostiskt ursprung och enligt Basilides som levde på 100-talet betecknande det högsta väsendet] och han är gud och satan.” Detta lär Pistorius ut, musiker och även han särling och för likt Demian en symbolisk tillvaro i romanen. Det framgår att Pistorius tidigare varit teolog, men brutit upp från detta (Hesse hade själv rymt från en missionsskola i sin ungdom). Om Pistorius framstår som den Emil kunde blivit, men undslapp att bli, är Demian den han ville vara men inte kunde eller vågade vara? Symboliken är inte alltid lättutredd.

En ytterligare karaktär på Emils väg är den plågade och splittrade Krauer. Emil hindrar honom från att begå självmord. Är detta en händelse som egentligen är en negation åt det suicidala hos Emil själv? Hermann Hesse hade själv erfarenhet av självmordsförsök.

Demian kan ses som en utvecklingsroman, vilken de nämnda Peter Camenzind och Under hjulet också är, men är i så fall den minst renodlade utvecklingsromanen av dessa tre. I Emil Sinclairs jakt efter sin själs källa för att hitta en sanningens utblick mot världen delar den även drag med Siddharta (1922) som skulle bli Hesses nästa roman. Hesse visar sin förmåga att låta en roman bjuda på filosofiska djup samtidigt som läsaren måste acceptera att berättandet då och då åsidosätts. Demian skulle kunna sägas vara vad Hesse själv betecknade sina verk, en ”själsbiografi”.

*

I denna sammanställning av historiens 50 bästa romaner utgår urvalet från främst tre kriterier:

  1. Romanen och dess författare ska ha en framträdande plats i litteraturhistorien.
  2. Eftersom sammanställningen inriktar sig till svenska läsare ska något oproportionerligt antal romanen av svenska författare ingå, samma gäller en överrepresentation av västerländska författare.
  3. En personlig preferens till romanen av undertecknad.

En klassiker är en bok som lyckas överleva sin tid och bevarar sin förmåga att kommunicera med nya generationer. Den är gammal, men inte föråldrad. Vad som påverkar att en bok får status som ett betydande litteraturhistoriskt verk och eventuellt ingår i litteraturens så kallade kanon är inte enbart att dess litterära kvaliteter prisas. Montaignes Essayer är inte lovprisade enbart för dess innehåll utan också för att med dem upprättades en ny litterär genre, essän. På liknande sätt har Boccaccios Decamerone en framskjuten position, dels som litterärt verk, dels för att det med verket uppstod en ny genre, novellen. Även om författaren inte frambragt en ny genre kan dennes verk starkt påverkat efterkommande i sin genre. Arvet från Shakespeares till dramat är till exempel enormt.

Det finns så klart inget som säger att böcker som utnämns som ”de bästa” et cetera i listor och olika slag är dem man måste kasta sig över. Det är vanligt att de som gör listor av dessa slag rentav ”lånar” från andra listor (det går snabbare och kräver mindre eget arbete; vilket ibland styrs av snålt tilltagen deadline). Denna text har inte haft någon deadline och urvalet är inte baserat på ”tjuvkikningsmetoden” (dvs. på andra urval, listor o.d.), men är för den skulle förstås ändå delvis en produkt av en litterär kanon – som nämndes ovan är det just en av urvalspunkterna.

Värderingen av det litterära verket

När nytillkomna verk värderas är det ofrånkomligt att det sker i relation med redan existerande konstverk. Men även det omvända kan gälla ... författaren T.S. Eliot skriver i en essä att ”vad som sker när ett nytt konstverk skapas är något som samtidigt händer alla de konstverk som föregick det.” Genom nya konstverk förändras ibland alltså förutsättningarna för konstarten och därmed måste förhållningssättet te sig annorlunda gentemot äldre verk.

Men det är inte bara inbördes som litteraturen påverkar värderingen av nya och gamla verk, dess skiftningar återspeglas genom vidare förändringar i samtidens syn på kultur. Vare sig det är romaner eller andra genrer är inställningen till dem något som förändras över tid.

Under en lång period var epos högst värderade och överordnade sig bland annat dikter (på liknande sätt stod landskapsmotiv högre i kurs inom konsten än stilleben och porträtt). Under en senare period skulle dramatik och lyrik värderas högre än romaner och noveller. Under 1800-talet (särskilt andra hälften) uppvärderades romanen. På slutet av 1900-talet med postmodernismen skedde en relativisering där fler genrer gavs legitimitet som skönlitteratur och gränserna för värdering har alltmer tenderat att upplösas.

Listor med den bästa skönlitteraturen

Listor med utvalda böcker genom litteraturen finns det gott om (och även den här sidan presenterar en egen sådan ovan). Den sammanställning som av Litteraturhistorien.se kan ses som mer angelägen än många andra (bland annat för den inte har ett nationellt snedvridet urval, många listor av detta slag domineras av engelskspråkig litteratur, och för att den baseras på en större enkät där etablerade författare med stor global spridning medverkat) innehåller bland annat dessa tio:

Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder (Things Fall Apart)
Hans Christian Andersen (Danmark) - Sagor och berättelser
Jane Austen (England) - Stolthet och fördom (Pride and Prejudice)
Honoré de Balzac (Frankrike) - Pappa Goriot (Le Père Goriot)
Samuel Beckett (Irland) Trilogin: Molloy, Malone dör, Den onämnbare (Molloy, Malone meurt, L 'innommable)
Jorge Luis Borges (Argentina) - Samlade noveller (Ficciones)
Joseph Conrad (Storbritannien) - Nostromo
Denis Diderot (Frankrike) - Jakob, fatalisten och hans husbonde (Jacques le fataliste et son maître)
Alfred Döblin (Tyskland) - Berlin Alexanderplatz
Ralph Ellison (USA) - Osynlig man (Invisible Man)

Hela listan finns bland annat återpublicerad på Svd.

Källor

Vad är en klassiker? Och andra essayer, ”Tradition och individuell talang" (1948) av T.S. Eliot (övers. Daniel Andreae).