De vuxnas smörja
Skit i traditionerna av Leif Panduro
Efter fastnat med sin slips i en cigarettautomat, blivit bortförd av en polis, ställt sig på alla fyra och skällt som en hund har David som är bokens huvudperson hamnat på anstalt. David är uppenbarligen i förvirringens våld, men har långt ifrån helt tappat koncepterna ska det visa sig.
Detta borgar för ett omkastat perspektiv, vilket tydliggörs tidigt: den i allmänhetens ögon avvikande framstår i själva verket ha klarast blick. Omständigheterna för bland annat tankarna till filmen Ung Rebell som visats på bio tre år före boken utgavs (i boken omtalas den tidigt bortgångne James Dean).
Skit i traditionerna (Rend mig i traditionerne) nådde därmed boklådorna 1958 (och med svensk översättning 1969), och innebar författarens andra bok – debuten hade utkommit året innan. Det följde en strid ström av utgivningar, vilket tog abrupt slut efter Hösnuva (Høfeber, 1975) då hjärtat svek Leif Panduro i en ålder av 53 år.
Utöver ett långt parti bestående av återblickar utspelas en stor del av Skit traditionerna på en psykiatrisk klinik. Något upphovsmannen själv haft erfarenhet av då hans mor varit inlagd. Och själv hade han tillbringat en del av sin barndom på ett barnhem.
En av de viktigaste bifigurerna är just huvudpersonens mamma. Hon är pratsjuk och affekterat omtänksam, men mellan raderna framgår ett och annat om hennes mindre tilltalande sidor. Den andra centrala familjemedlemmen är Davids bror Hugo, vilken uppträder som en ordentlighetens fanbärare. Han håller på punktlighet och arbetar på kontor.
Andra vuxna, inklusive läraren på Davids skola, vill evinnerligt gärna försöka förstå vad som felas David då denne uppträder alltmer besynnerligt. Men trots sin ivran kan de inte frångå slitna fraser och på förhand anlagda föreställningar och når därför aldrig fram. David är klar över detta, men kan inte artikulera sig – hans tillstånd tycks som en syntes av förvirring och insikt. De vuxna tycks däremot ha sakerna klara för sig. De lovordar sin värld, men märkligt nog tycks de inte själva vara särskilt lyckliga.
David synar normerna kritisk, men frukten är tvekan och ambivalens: ”Det jag tyckte om och inte tyckte om tog varandra i handen och smälte samman till ett”.
Eller ironiskt när det sägs att samhället ”är något bra (…) Det hindrar en både från att leva och att från att dö”. Det är syret att andas något annat som inte tycks finnas. Om vissa kan nöja sig med det gäller det inte David, för honom är det som allt som erbjuds är att spela tilldelade roller – ”Alltihop är över innan det har börjat. Alltihop är utprovat och upplevt i böcker och på film” och vad finns det då för utsikter i den verkliga världen?
Panduro begagnar ett ledigt språk, men dess förtäckta anspråkslöshet och slapphändighet är bara en vald stilnivå, bland annat bidrar stilen till att den uttryckta klarsynen får något odogmatiskt över sig. Tonläget träffar rätt och erinrar till viss del om ett annat kultverk från 1950-talet, Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye, 1951) av J.D. Salinger. Dess huvudkaraktär Holden Caulfield är liksom David 17 år och likaså drabbad av en tonårsångest som är originellt gestaltad med utanförskapet som tema.
I Panduros roman är lärarna på skolan och personalen på kliniken rustade med regler och med dessa upphöjer de sig själva. Även när de är välmenande är de underkastade det slags självrättfärdighet som verkar smittsam vid vuxen ålder. David är en av den som struntar i förpliktelserna, som skiter i traditionerna. Allt medan de vuxna är ständigt upptagna med bestyr. Och utanför sjunger koltrasten.
Nästa bok i sammanställningen De bästa romanerna: Nummer 64
50 klassiska romaner i världslitteraturen
Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.
| Senast uppdaterad: 2025.05.11Noter
Citat i översättning av Nenne Runsten.