Romananalyser
Romaner kan läsas från flera perspektiv och olika läsare kan uppleva innehållet på olika sätt.
För att analysera och beskriva en roman kan bland annat dessa metoder användas:
- Referat (beskrivning av handlingen)
- Stil och teknik (hur gestaltas innehållet och hur är berättelsen upplagd)
- Tematik (analys av teman)
- Referenser (bland annat jämförelser med andra romaner)
- Budskap (har beröring med teman, men skiljer sig ändå åt)
För att visa på hur det kan gå till att analysera romaner följer exempel där kända romaner ges fördjupning genom att bland annat använda några av de i listan nämnda metoderna.
Selma Lagerlöf – Kejsarn av Portugallien
George Orwell – Djurfarmern (Djurens gård)
Ernest Hemingway – Den gamle och havet
Termer att käna till
Allegori – en berättelse där saker som framställs även betecknar något annat av abstrakt karaktär. Ett känt romanexempel är Djurfarmen av George Orwell.
Allvetande berättare – där berättandet sker från ett allvetande perspektiv.
Anakroni – förflyttning i tid i en berättelse, det vill säga att skedet i berättelsen flyttas bakåt (s.k. flashback) eller framåt i tid.
Autofiktion – en form av självbiografi som har drag av fiktion, från sammansättningen autobiografi (självbiografi) och skönlitteratur.
Cynism – det cyniska i detta sammanhang kännetecknas av att det går illa för de goda och bra för de onda.
Deux ex machina – betecknar ett uppdykande element i en berättelse som oväntat dyker upp och ändrar historiens gång och utan att dessförinnan ha varit förankrad i berättelsen.
Episod – del av berättelse.
erlebte Rede – en form av inlevande framställning där direkt och indirekt anföring blandas.
In medias res – en berättarteknik där historien börjar mitt i ett skeende.
Jagroman – roman framställd i jag-form.
Karaktär – litterär gestalt.
Motiv – ett föremål, en situation eller företeelse som används för att åskådliggöra ett tema.
Nyckelroman – roman där verkliga personer förekommer under fingerade namn.
Point of view-teknik – berättarmetod där reducering av berättarens allvetande sker genom att historien i stället observeras/berättas av olika gestalter i romanen.
Satir – förlöjligande och kritiserande framställning. Inte sällan handlar det om satir med politisk udd. Ett känt exempel är Gullivers resor.
Sedeskildring – framställning där moral och brist på moral står i fokus. Till exempel om en viss tidsperiod eller samhällsklass.
Analys av dramatiska verk:
Samuel Beckett – I väntan på Godot
Se även Diktanalyser.