Jean-Paul Sartre – Äcklet

Äcklet (fransk originaltitel: La Nausée) är en roman av Jean-Paul Sartre som utkom 1938.

Tema och tolkning

En förändring har inträffat i Antoine Roquentins tillvaro: tingen framstår annorlunda än förut. Så skulle upptakten till Äcklet (1938) kunna summeras. Den drabbade slås av tanken på ett anfall av sinnesförvirring, men avböjer denna förklaring för något annat mer svårförklarligt: ”Det är någonting som hänt mig, det kan jag inte tvivla på längre. Det kom som en sjukdom, inte som en vanlig visshet, inte som något påtagligt.”

När Roquentin greppar en sten infinner sig det oförklarliga obehaget första gången: ”från stenen över i mina händer”. En känsla av äckel beslutar han sig till sist att kalla det.

En psykiatriker skulle tyda det som något psykosomatiskt eller kanske dissociation. Men utifrån kontexten att bokens författare skulle bli existentialismens främsta företrädare leder tolkningen naturligare in på filosofiska stigar. Det är just existentiella tankar som upptar huvudpersonen och återkastar en tillvarons glåmiga dy. Vad spelar det upplevda egentligen för roll när varje ögonblick strax tillhör det förflutna? Av sådana tankar förföljs bokens huvudperson.

”Äcklet” som ständigt återkommer i romanen, och skrivs med versal (vilket markerar att ordet inte endast företräds semantiskt utan begreppsligt), är från franskans ”le nausée”, vilket också kan översättas till illamående. Det är värt att beakta i förståelsen av hur dess innebörd ska tolkas.

Kanske kan detta äckel kvintessentiellt uttrycka en för livet förlorad smak för den som inte längre förmår ingå i det utan blott (över)analysera det – ”tankarna är det allra äckligaste”, heter det på ett ställe.

Roquentin hittar inget skäl till att existera. Själva existensen är en plåga. Men predikamentet är inte om livet är värt att leva, om man får tro huvudpersonens egen utsaga. Fokus är riktat mot känslan att tingen är godtyckliga och därmed överflödiga. Det leder Roquentin till slutsatsen att allt är likgiltigt, till och med absurt, och han drar därur slutledningar av existentiellt plågsam art.

Form

Äcklet utgörs i sin yttre framställning av dagbokens form (att den ibland betecknats som en brevroman får anses felaktigt). Dagboksanteckningarna följer efter ett företal där ”utgivaren” påtalar att texten ”påträffats” och ”publiceras här i oförändrat skick”. Det är ett relativt vanligt tilltag att låta en romantext presenteras på detta sätt, vilket löser den återkommande problematiken ifråga om berättarens roll i texten och denne som allvetare i ämnet.

Sartre befäster därtill dagboksformen genom att låta det förekomma utelämnade eller oläsliga ord på ett par ställen, om vilket fotnoter upplyser. På liknande sätt begagnas en fotnot för att förklara när viktig biperson (Anny) omnämns i förbigående utan föregående introducering. Detta bruk är dock inte fullgånget utan märks bara vid ett fåtal ställen i inledningen.

Snarare tänjer Sartre på dagboksformen genom att i stället för att rubricera avsnitt med datum sätta angivelser som ”Torsdag klockan halv två”, ”Klockan tre” och så vidare, vilket i högre grad låter scener avlösa varandra som i en regelrätt roman. Inte heller i övrigt är gestaltningen nämnvärt präglad av den förmenta dagbokssituationen.

Miljö, handling och personer

Berättelsen tilldrar sig i Bouville, en fiktiv fransk ort. En av de återkommande skådeplatserna är biblioteket där huvudpersonen stöter på ”Autodidakten”. Denne som ofta läser till stängningsdags gör så med en märkvärdig metod: planen är att läsa alla böcker i bibliotekets hyllor som de är uppställda i alfabetisk ordning. Denne karaktär representerar någon som lever sitt liv helt genom böcker, det vill säga indirekt i en mening, och därmed går miste om egna äventyr. ”Autodidakten” kan ses som en spegelkaraktär till Roquentin. Utöver biblioteket tar Roquentin ofta sin tillflykt till caféer, men handlingen kantas överlag av få yttre tilldragelser då det mesta pågår i tankarna. Sartres udda romanhjälte tycks leva under föreställningen att tankar är vad som återstår att tillgripa i ett liv till stor del uttömt på händelser. Att Äcklet kan ledas ur en tillvaro som i det närmaste skärskådas snarare än spontant levs förefaller troligt.

Roquentin är således en solitär på reträtt. Tingen kommer honom i blickfånget liksom han blir uppfylld av sig själv (som synes i brist på bättre sällskap) medan han observerar tillvaron oftare än agerar i den. Detta kan också överföras på romanframställningen i form av inslag av samtal, i bland bara som lösryckta delar, som huvudpersonen överhör.

Anny, som tidigare omnämnts och tycks vara en viktig person i Roquentins liv, kommer på allvar in i berättelsen först efter dryga 200 sidor. "Autodidakten" och Anny är de enda bifigurerna av vikt och medan den förra ingår i relativt få och korta scener och Anny först i en längre scen i bokens slutskede rör det sig om en roman där bifigurerna överhuvud spelar en mindre roll. Främst verkar scenerna med "Autodidakten" och Anny utgöra möjligheter att beröra bokens huvudtema från andra perspektiv samt i dialoger i stället som för det mesta i monologer.

En knappt utvecklad parallellhandling består i det historiska uppsatsarbetet om monsieur de Rollebon som sysselsätter Roquentin. Fast Roquentin upptäcker att denne monsieur de Rollebon är svår att få grepp om: ingen samlad bild framträder och hans person bildar inte ett helt. Detta kan ses som en pendang till ett av de teman som finns i romanens existentialistiska inriktning, nämligen att livet saknar ram: det består mest av omtagningar i stället för en berättelse.

Nästa romananalys: George Orwell – Djurfarmen

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2024.03.23

Noter

Citat i översättning Eva Alexanderson.