George Orwell – Djurfarmen
Djurfarmen, eller Djurens gård som är titeln i vissa översättningar (den engelska originaltiteln är Animal Farm), är en roman av George Orwell (1903–1950) som utkom 1945.
Referat, genrebeteckning och analys
Romanen är en så kallad fabel som är berättelser med talande djur som har mänskliga egenskaper. Valet att använda djur i stället för enbart mänskliga karaktärer är uppenbart ett medvetet drag av författaren för att fastställa bokens poäng.
Vad som tilldrar sig i handlingen är ett myteri på en bondgård och utmynnar i att djuren tar över med slagordet att två ben är dåligt och fyra ben är bra. Grisarna styr på gården i en anda att djuren äntligen ska bli fria och slippa några herrar (dvs. några som styr över dem). Allt i deras tillvaro ska bli till det bättre beslutas det om i de möten som hålls.
Fast grisarna som tagit den ledande rollen i upproret börjar snart ge sig privilegium. De tar över platsen som uppstått i maktens tomrum, vilket är ett tydligt budskap att någon alltid tycks inträda i maktposition efter de gamla innehavarna av makten avsatts.
Grisen Napoleon blir med tiden enväldig. Han befäster sin position med hjälp av ilskna hundar som han får att driva bort sin närmaste konkurrent, grisen Snöboll. Denne Snöboll svartmålas och det tecknas i romanen en illustrativ bild hur segrarna bestämmer ordningen och även kan skriva om historien. Napoleon upprättar lydnad genom skräck med sin främsta hantlangare, Tjalle. En person(gris)kult uppstår kring Napoleon liksom indoktrinering av de andra djuren. Napoleon och Tjalle utnyttjar de andra djuren minst lika hänsynslöst som den förre mänskliga gårdsinnehavaren gjort.
Berättelsen är tydligt allegorisk (kanske väl tydlig skulle man kunna invända) och vad Orwell tycks vilja visa är hur kommunism fungerar och han gör detta med hjälp av en fiktiv berättelse. Det sinnrika är hur han låter de två stridande sidorna bestå av djur och människor och det överraskande inslaget är hur till synes harmlösa djur visar sig vara något helt annat i slutändan. Men budskapet är förstås inte en inneboende ruttenheten hos djur utan hos det politiska system några av dem får företräda.
Nästa romananalys: Ernest Hemingway – Den gamle och havet