Termer

En samling litterära termer och begrepp i bokstavsordning. Se även versmått och versfötter samt litterära genrer.

 

Aforism – en kort och elegant utformad tanke eller iakttagelse. Om dess litterära form används ibland aforistik.

Akmeism – stilriktning inom rysk poesi på 1910-talet som kontrasterade symbolismen varav en av de ledande företrädarna var Anna Achmatova.

Akrostikon – dikt där begynnelsebokstäverna i varje rad bildar ett ord eller en mening. Boccaccio är känd för att ha skrivit det längsta kända av alla akrostikon och hans innefattar 1 500 bokstäver.

Allegori – en berättelse där saker som framställs även betecknar något annat av abstrakt karaktär. T.ex. en lieman som föreställer döden, en ros som föreställer en kvinna. Ett känt romanexempel är Djurfarmen av George Orwell.

Allitteration – begynnelserim med ord som börjar på samma konsonant.

Allvetande berättare – där berättande sker från ett allvetande perspektiv, till skillnad från en eller flera personers perspektiv som rymmer ett partiellt vetande.

Anagnorisis – igenkännande (term av Aristoteles).

Anakroni – förflyttning i tid i en berättelse, det vill säga att skedet i berättelsen flyttas bakåt (s.k. flashback) eller framåt i tid. Tillbakablickande anakroni kallas med en term analeps medan framåtblickande anakroni kallas proleps.

Antologi – en samling med kortare berättelse av olika författare.

Assonans – inrim med vokaler och konsonanter i ord, t.ex. välta - bälte, sprucken - luckan. Kallas ibland halvrim även om en åtskillnad kan göras mellan assonanser och halvrim där ett exempel på halvrim är måne - molnen.

Autofiktion – en form av självbiografi som har drag av fiktion, från sammansättningen autobiografi (självbiografi) och skönlitteratur.

Ballad – betydelsen har varierat under olika tidsperioden, men ur ett litteraturhistoriskt perspektiv åsyftas främst den berättande diktform som existerade under medeltiden där texten ackompanjerades av musik.

Bukolisk diktning – herdediktning.

Canzone – medeltida italiensk diktform.

Centrallyrik – kort och koncentrerad dikt med fokus på enstaka situation eller stämning.

Cesur – taktvila (ett litet uppehåll) i versrad.

Commedia dell'arte – italiensk teater som utgår från komedin där bestämda masker och dräkter används.

Deux ex machina – betecknar ett uppdykande element i en berättelse som oväntat dyker upp och ändrar historiens gång och utan att dessförinnan ha varit förankrad i berättelsen.

Didaskalier – i ett läsdrama den texten som inte är avsedd att läsas utan innefattar sådant som scenanvisningar (t.ex. att en person kommer in i ett rum) och scenbeskrivningar (t.ex. hur det ser ut i ett rum).

Distikon – se Versmått och versfötter.

Dithyramb – lovsång framförd av kör under antiken. Kan även stavas dityramb.

Dokumentarism – fiktiv framställning som bygger på händelser som ägt rum i verkligheten.

Divan – persisk beteckning på diktsamling.

Dramaturgi – bearbetning av en dramatext som förbereder den för regi och slutligen föreställning.

Ekfras – ekfrasiskt berättande eller en ekfrasisk text syftar till hur skrift återger visuella objekt. Termen kan också gälla en genre i vilken bildkonst beskrivs med text.

Elegi – sorgedikt, uppstod under antiken (fast då ej sorgedikt).

Epilog – avslutande del av berättelse, jämför prolog.

Episod – del av berättelse.

Epistel – dikt i brevform.

erlebte Rede – (tysk term) en form av inlevande framställning där direkt och indirekt anföring blandas.

Essay eller essä - är kortare textframställning som är en betraktelse över ett ämne där författaren ofta tillåter sig vara subjektiv. Genren uppkom med författaren Michael de Montaignes verk Essais som gavs ut i olika utgåvor under 1500-talet.

Expressionism – inom litteraturen en riktning främst aktuell i lyriken och markeras av känsloladdade uttrycksmedel där den moderna storstaden återkommer som tema.

Fabel – berättelse med talande djur som har mänskliga egenskaper.

Fiktion – berättelse baserad på en skildring av det påhittade. Se Fakta och fiktion.

Haiku – japansk diktform bestående av tre rader.

Herderoman – romanform som uppstod under renässansen, men gick tillbaka på antikens herdediktning. Idealiserade det pastoral och förgångna med ofta lyriska skildringar. Ett känt exempel är Diana (1559) av portugisen Jorge de Montemayor.

Hermetism – en poetisk strömning främst kopplad till den italienska poesin under 1900-talet (se mer nedan under Litterära genrer).

Humoresk – skämtsam berättelse.

Hymn – högstämd lovsång.

Hyperbol – ett överdrivet uttryck, till exempel "ett hav av rosor".

Hyperrealism – en förening av realism och absurdism.

Imagism – en rörelse inom modernistisk poesi där ett visst slags bildspråk, konkret snarare än abstrakt, betonades som diktens viktigaste uttrycksmedel. Ordet kommer av engelskans ´image´ (´bild´) och i centrum fanns främst ett antal brittiska diktare. En av de ledande företrädarna var T.E. Hulme.

Imitatio – en term som härrör från antiken och avser att skapa ett diktverk efter en litterär förlaga.

In medias res – som syftar till en berättarteknik där historien börjar mitt i ett skeende.

Intertextualitet – förhållandet där en text anspelar på eller står i relation till en annan text.

Jagroman – roman framställd i jag-form.

Kanon – en katalog av konstnärliga verk som anses ha utomordentlig betydelse, läs mer om kanon inom litteraturen.

Karaktär – litterär gestalt.

Katakres – sammanblandning av bildspråk eller uttryck som ger komisk effekt.

Klippbok – en benämning som ibland används om utgivning av blandade texter från olika sammanhang, till exempel artiklar som tidigare var publicerade i tidningar.

Krönika – historisk berättelse i tidsföljd.

Kåseri – en kortare text med spridda tankar som oftast publiceras i dagstidningar.

Lustspel – skådespel i komediform.

Lyrik – används ofta som synonym för poesi och avser då poesi som litterär form.

Madrigal – herdesång.

Magisk realism – realistiskt berättande, särskilt den latinamerikanska romanen, med inslag av mytiska och fabulerande element.

Metafiktion – även metaroman. Fiktivt verk som kommenterar sig självt. En författare som förknippas med metafiktion är Jorge Luis Borges.

Metafor – bildligt uttryck. Metaforen överför en betydelse från sitt ursprungliga sammanhang till ett nytt. Ibland delas metaforen in i två slag, metonymi (bildspråk präglat av närhetsrelation) och synekdoke (bildspråk där delen står för helheten).

Mise-en-abyme – termen myntades av André Gide och refererar till duplicerade lager i berättelser såsom en roman där huvudpersonen skriver en roman som påminner om romanen i vilken denne figurerar.

Motiv – ett föremål, en situation eller företeelse som används för att åskådliggöra ett tema.

Nyckelroman – roman där verkliga personer förekommer under fingerade namn.

Ode – högstämd hyllningsdikt med antikt ursprung.

Omkväde – en återkommande rad i slutet på verserna i en dikt. Ett berömt exempel är ”Men var är nu fjolårets snö?” i en ballad av François Villon. Från det äldre ordet ´kväde´ för dikta. Omkvädet är typisk för visor som framfördes som sång snarare än lästes.

Oxymoron – ord eller fras som står i motsatsförhållande. I Shakespeares Romeo och Julia är "O bråkande kärlek! O älskande hat!" ett sådant exempel.

Pamflett – nidskrift. En kortare skrift som ofta i hätska ordalag går till angrepp mot en person, en sak etc.

Parodi – förlöjligande efterbildning.

Pastisch – medveten efterbildning.

Pastoral – herdesång.

Point of view-teknik – berättarmetod där reducering av berättarens allvetande sker genom att historien i stället observeras/berättas av olika gestalter i romanen.

Epilog – avslutande del av berättelse, jämför prolog.

Paralitteratur – benämning på litteratur som ibland underordnas kvalitetslitteratur.

Prolog – förspel eller inledande del av berättelse, jämför epilog.

Prosa – en skönlitterärt berättande text som återfinns i till exempel romaner och skiljer sig från poesins text. Prosadikter förekommer dock. Se Poesi och prosa.

Rapsodisk – löst sammanfogad och utan fast komposition.

Restaurationskomedier  – uppstod vid tiden för den engelska restaurationen på andra delen av 1600-talet när monarkin återinfördes och karaktäriseras av sofistikerad dialog med slagfärdiga repliker repliker, allt inom ramarna för högsocietetens umgängeskod.

Rokoko – främst ett begrepp inom konst- och arkitekturhistoria, men hade viss betydelse i litteraturen. Brukar ofta ställas i kontrast med barocken som ett lättsammare och elegantare uttrycksmönster.

Stream of consciousness – kan översättas till "medvetandeström" och är en form av inre monolog.

Satir – förlöjligande och kritiserande framställning. Inte sällan handlar det om satir med politisk udd. Ett känt exempel är Gullivers resor, vilket kan ses som en allegorisk satir. Den romerska författaren Lucilius (ca 180–103 f.Kr.) brukar anses som den som uppfann genren.

Sedeskildring – framställning där moral och brist på moral står i fokus. Till exempel om en viss tidsperiod eller samhällsklass.

Strof – en grupp med versrader i en dikt. När dikten inte är indelad i strofer kallas den stikisk vers.

Stilriktning – anger stilistiska särdrag, vilket särskilt brukar beteckna en viss tidsperiod.

Travesti – komisk omformning av ett känt verk.

Trop – troper är språkliga medel som inriktas på bildliga uttryck, till exempel symbol och allegori.

Se även Litteraturvetenskapliga begrepp.

Källor

Termlexikon i litteraturvetenskap av Kenneth Åström (red.) (2008).
Natur & Kulturs Litteraturhistoria av Carin Franzén och Håkan Möller (red.) (2021).