Begrepp och berättarteknik

En sammanställning av begrepp rörande litteraturvetenskap och berättarteknik.

Litteraturvetenskapliga begrepp

Close reading – en form av närläsning där texten analyseras ingående med fokus på sådant som dess form och innehåll, fast utan att författarbiografiska perspektiv eller litteraturhistoriska sammanhang blandas in.

Diskurs – hur något berättas och inte berättelsen i sig. I hög grad hur ämnet, berättelsens stoff, förmedlas. Diskurs är inte ursprungligen en litteraturvetenskaplig term, men kan användas inom ämnet för analys av texter. Läs en vidare fördjupning av begreppet.

Implicit författare – en person i berättelsen på vilken författaren varit benägen att överföra sina egna värderingar och åsikter på.

Intertextualitet – förenklat uttryckt är intertextualitet hur texter förhåller sig till varandra samt hur en text får sin innebörd genom andra texter. I skönlitterära texter kan intertextualitet urskiljas genom innehållsmässiga anspelningar eller stilistiskt bruk som ska förstås genom kännedom av en annan text. Intertexten kan vara allom bekant eller svårigenkänd.

Litteraritet – ett begrepp som belyser vad som gör litteratur till skönlitteratur, vilket bland annat innebär en poetisk funktion som kan frångå konventionell textframställningen.

Läsart – vilket sätt man väljer att tolka en litterär text.

Mimesis – en term som härrör från antiken och avser det avbildade och imitationen av verkligheten.

Narratologi – läran om berättandet. Ordet narrativ används om berättande som är konstruerat för att infogas i ett litterärt format (t.ex. en roman), och inte är ett rent återgivande av verkligheten.

Reception – hur ett verk upplevs och mottas av läsare. Detta kan sedan studeras exempelvis baserat på läsarens sociala och kulturella bakgrund.

Fler begrepp som är mer allmänt gällande inom litteraturen hittar du i översikten över termer.

Berättarteknik

För vana läsare lyser berättartekniken ofta igenom den fiktiva berättelsen. Berättarteknik består av många element, vilka ska samverka till att göra en berättelse mer intressant och eventuellt även verklighetstrogen och spännande. Kännedom kring flera av berättarteknikens områden är viktigt för att kunna analysera ett litterärt verk.

Berättelsens struktur – dramaturgisk modell

I grunden måste berättelsen struktureras för att den ska bli intressant. Det finns vedertagna dramaturgiska modeller för hur detta går till.

Ofta startar en berättelse med en exposition, vars fas innefattar introduktionen av viktiga karaktärer och intrigen. Därefter följer fördjupning och upptrappning där konflikter eskalerar och intrigens bärande delar kulminerar, vilket ibland sker i en särskild fas som kallas klimax. Den sista fasen kallas upplösning under vilken intrigen når sitt slut och läsaren får veta utgången av historien.

Denna modell i någon tappning återkommer gång på gång. Fastän det förstås förekommer variationer är modellen i stora drag intakt.

Berättelsens verklighetstrohet – realism

Realism är en ofta önskvärd ingrediens i en berättelse och bottnar i att uppnå trovärdighet. Utan trovärdighet inför vad som utsägs är risken att läsaren överger berättelsen. Metoderna att skapa verklighetstrohet är många och skulle kräva en egen artikel. Några fundamentala inslag är att personerna som befolkar berättelsen uppför sig naturligt, att händelseförloppet är rimligt och att framställning äger objektivitet.

Berättarknep

Några exempel på berättarknep ska tas upp här.

Fokalisering – hur synvinkeln skiljer sig mellan berättare och personen som upplever något i berättelsen. Berättaren kan välja att redogöra för personernas erfarenheter i olika utsträckning. Då ett allvetande perspektiv anläggs redogörs allt som försiggår i personernas tankeliv samt deras sinneserfarenheter. En annan form av fokalisering är att redogöra för personens tankar och erfarenheter, men utesluta sådant som denne inte själv uppfattar (dvs. lämna det åt läsaren att avgöra vad som pågår runtom och t.ex. hur andra inblandade upplever personen).

Sidohistorier – ett typiskt exempel är att infoga en kärlekshistoria jämte en intrig som i grunden bygger på spänningsinslag. Till exempel en polis i en kriminalroman som under det han eller hon arbetar med ett fall inleder en kärleksrelation som utvecklas vid sidan av huvudintrigen. Själva knepet här är att väcka ytterligare intresse: den som inte främst berörs av spänningsmomenten kanske dras in i historien på grund av den uppstådda kärleksrelationen. Detta nyttjas i vissa sammanhang till att öka de mottagliga målgrupperna för en fiktiv berättelse, inte minst inom filmen.

Ramberättelse – för att ge kontext åt berättarrösten är en metod att använda en ramberättelse. På så sätt förstår läsaren varifrån berättarrösten förskaffats sin kunskap om det som utspelas. Ibland är ramberättelsen småskalig genom att det till exempel framgår att någon är i färd med att berätta en historia för ett sällskap och återger denna, andra gånger kan ramberättelsen vara mer omfångsrikt skildrad.

Ledmotiv – främst en musikterm, men kan även överföras till berättandet. Ett ledande motiv, som utgörs av en scen eller ett tema et cetera, återkommer för att göra berättelsen mer tematiskt sammanhållen eller ge den en särskild stämning.

Cliffhanger – ett avbrott sker under en dramatisk episod, vilket används för att läsarens intresse ska hållas kvar. Denna term är kanske mest förknippad med TV-serier som består av flera avsnitt där vissa slutar i ett dramatiskt skede. Detta är en uppenbar form av cliffhanger, men det kan också ske mer subtilt, exempelvis genom att författaren lämnar en karaktärs vidkommande för att ägna sig åt en annan och därmed får läsaren att otåligt vänta på att den förra karaktären återkommer i berättelsen. Detta ökar läsarens motivation att läsa vidare, genom att det skapats förväntan. Det skapar också variation samt ger författaren en frist i kravet att vidareutveckla den första karaktären.

Källor

Termlexikon i litteraturvetenskap av Kenneth Åström (red) (2008).