Skönlitteratur

Skönlitteratur brukar avgränsas till sådant som romaner, dikter och skådespel och avskiljas från det som ingår i kategorin facklitteratur eller sakprosa. Men skärskådar man gränserna kommer det visa sig att det i många fall är oklart var gränsdragningen sker. Vad som försvårar en definition är att gränserna inte varit samma över tid. Sedan ett tag finns det fler typer av text som skulle kunna inräknas som skönlitteratur, till exempel kritik och krönikor. Det kan också fastslås att ju fler kategorier av texter som inkluderas i begreppet skönlitteratur och ju mer kategorin utvidgas desto mer meningslöst blir det att överhuvudtaget använda det som begrepp.

Den litterära texten

Vad är det som gör en text litterär? Litteraturvetaren Arne Melberg definierar med att ”det är berättarröst och berättarposition som gör prosan litterär”. Med berättarröst menas författarens tilltal, som kan vara sakligt eller retoriskt. Med berättarposition menas författarens relation sig till vad som berättas i texten, som kan vara igenkännande, neutralt eller avståndstagande. ¹

Vad som hör till den litterära textframställningen är gestaltning och dramatisering. Gestalta är att litterärt bearbeta stoffet. Att dramatisera kan ske genom olika metoder och tekniker såsom inkänning, psykologiserande och perspektivförskjutning. Dialoger är ett ytterligare område, vilka inte är unika i den litterära texten, men väl ett typiskt kännetecken.

Medan dialoger alltså förknippas med den skönlitterära texten är en dialog i sig inte gestaltning. Det måste ske något i dialogen utöver återgivandet av ett replikskifte. Ett tillvägagångssätt är att replikerna får avmåla situationer och därigenom i högre grad inveckla sinnena hos läsaren. Medel som kan tas till är att använda talspråk, idiom och andra markörer samt att anlägga perspektiv som utgår från berättelsens personer i stället för författarens.  

En berättelse vill för det mesta överlämna ett budskap åt läsaren. I den litterära texten sker detta ofta via en berättarröst eller de inbegripna fiktiva personerna som författaren låter framföra väsentligheter som rör budskapet inom ramen för den handling som tenderar uppta ett huvudsakligt fokus i epiken.

Den fiktiva berättelsens kronologiska struktur kan vara linjär (eventuellt inkluderande tillbakablickar), eller vara upplöst i en bruten kronologi. Medan en del berättelser begränsar sig till en huvudintrig har andra sidohistorier vars enheter tillsammans bildar en helhet. Ifråga om komposition tenderar den fiktiva berättelsen sträva i riktning mot en upplösning som föregås av en upptrappning, vilket ger läsaren en känsla av en konstant framåtrörelse i historien.

Detta är bara en del av de många ingredienser som kan aktualiseras i en litterär text och det är inte tanken att här ge en allmän orientering i berättarteknik. Men vad som mer kan nämnas för att ringa in vad som särskiljer skönlitteraturen och sakprosan är att en skönlitterär text oftare gör bruk av antydningar, föregripande och stämningsbilder, vilka samtliga hör till gestaltningens område och som bidrar till att dramatisera snarare än informativt klargöra.  

Romanen – från fördärvlig till den mest populära genren

Under 1700-talet grundlade romanen sin dominerande ställning bland skönlitteraturens genrer. Det var det inte bara ett skifte mellan genrers inbördes popularitet utan också mellan sätten man tillägnade sig litteratur. Till skillnad mot framförda skådespel inför publik blev romanläsningen en individuell upplevelse. Idag reflekterar vi knappast över vad som händer med oss psykologiskt då vi kastas in i en av ord frambringad fantasivärld. En gång i tiden var det likväl något alldeles nytt och som ofta med nya trender följde alarmerande spekulationer. Särskilt var det flickors läsvanor som behäftades med en rad illavarslande medicinska och moraliska konsekvenser. Återkommande var uppfattningen att det fanns en koppling mellan romanläsning och hysteri bland unga kvinnor.

1800-talet brukas sägas vara romanens århundrade. En bit in på seklet var romanen likväl suspekt i mångas ögon; ryktet skamfilades av växande bokskördar på en ny kommersiell marknad där den i kvantitativ massa uppvisade återkommande prov på exploatering av sensationella ämnen. Romanen ansågs i vissa läger moralisk fördärvlig. I Stendhals roman Rött och svart från 1831 finns en passage där en kvinna omtalar att hon föredragit en roman framför en balett: ”Vad nu då! tänkte Julien förvånad och road, en så dygdesam dam sitta och berömma en roman!”²

Sedan länge intar romanen en självklart ledande ställning som den mest populära genren inom skönlitteratur. Ett tronskifte ser inte ut att vara i vardande. Men frågar man V.S. Naipaul, känd författare och Nobelpristagare, blir svaret att litteraturen som all konst är i rörelse och att varje genre och form måste förnyas och förändras. Vad romanen anbelangar ser han att dess ursprungliga originalitet övergått i ”narcissism” och att ”det är ett tecken på tidens fåfänga att romanen ännu envisas med att vara litteraturens slutgiltiga och högsta uttryck”.³

Från att ha varit ett sätt att skaffa sig erfarenheter om livet har romanen idag blivit en form av underhållning och verklighetsflykt om än med i vissa fall bildande inslag.

Nästa avsnitt ur litterära genrer: Fakta och fiktion

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10 Noter

1. Att läsa prosa (2020) av Arne Melberg s 15.
2. Rött och svart (1991) av Stendhal (övers. Tage Aurell)
3. Att läsa och skriva (2003) av V.S. Naipaul (övers. Rose-Marie Nielsen)