Fakta och fiktion

En gränslinje inom litteraturen brukar dras mellan fakta och fiktion. Indelningen är självförklarande: det rör sig i ena fallet om litteratur baserad på fakta och i andra fallet om litteratur baserad på fiktion (dvs. sådant som är påhittat).

När det gäller fiktionen i romaner och noveller handlar det uppenbarligen inte om ett fullständig påhittat material. När det refereras till kända personer eller geografiska platser är dessa normalt hämtade ur verkligheten. August Strindbergs roman Röda rummet är fiktion, men den utspelas i den verkliga staden Stockholm och i synnerhet den del av Berns salonger som titeln är tagen från.

Likaså gäller historiska händelser. En roman som utspelas vid tiden efter andra världskriget och anspelar på ett nyligen inträffat krig kommer säkerligen anspela till just andra världskriget. Däremot är det som kallas alternativfiktion ofta uppbyggt i skildringen av en värld där historiens gång i något avseende ändrats (kontrafaktisk historia).

Somliga läsare föredrar fakta medan andra vill ha fiktion. Här används genrebeteckningar som facklitteratur (eller sakprosa) kontra skönlitteratur. Den rena faktaframställningen brukar inte ges status som litteratur, vilket är förbehållet gestaltad fiktion eller för delen lyrik.

Ett undantag är självbiografin som inte räknas som fiktion, men som kan få status som litteratur. Den skiljer sig från typisk sakprosa.

På senare tid finns en tendens att självbiografin tar över mer av läsekretsen från romanfiktionen. Pär Wästberg skriver angående detta i essän ”Till romankonstens lov” och belyser en av skillnaderna mellan romanen och självbiografin i de skilda sätt läsaren tar sig an dessa genrer:

Fiktionen är ett rum som byggs av oss gemensamt, av författaren genom skrivandet, av läsaren genom läsandet. Men självbiografin – det personliga dokumentet – förkastar idén om det ömsesidiga skapandet.1

I romanen finns det alltså större utrymme för läsaren då fiktionen på ett annat vis är ”öppen” för medskapande. Wästberg drar ytterligare en skiljelinje mellan fakta och fiktion i det han ställer historikerns utforskande av ”verkligheten” mot romanförfattarens utforskning av ”existensen”.

Autofiktion och true crime

Fakta och fiktion kan blandas och ibland till den grad att det blir osäkert vad som är vad. Särskilt gäller detta i den genre som kallas autofiktion. Sättet att skriva med blandning av fakta och fiktion är inte något nytt, men som genrebeteckning är autofiktion relativt ung och har aktualiserats på 2000-talet genom ett flertal uppmärksammade romaner, inte minst Karl-Ove Knausgårds Min kamp (2009–2011).

I den genre som på engelska kallas true crime, och alltså är en berättelse baserad på verkliga (brotts)händelser, utgör det faktamässiga en viktig grund i framställningen. Men till det faktamässiga tillförs fiktion, exempelvis i gestaltningen av scener och dialoger där faktagrunden måste kompletteras. Hur mycket författaren väljer att dramatisera, vinkla, tematisera och så vidare skiljer sig mellan olika verk. Ett verk som ofta nämns som ett startskott för genren är Truman Capotes Med kallt blod (In Cold Blood) från 1966.

Nästa avsnitt ur litterära genrer: Poesi och prosa

Noter

1. Lovord (2004) av Pär Wästberg