Litteraturvetenskap

Som komplement till den övriga framställningen som koncentrerar sig på litteraturens historia följer här en genomgång av metodologier som används inom litteraturvetenskapen samt några begrepp. Jacopo Zabarello skrev så här:

Metod är ett intellektuellt instrument med vilket det är möjligt att med utgångspunkt i det kända producera kunskap om det okända.

Metodologier

Inom litteraturvetenskaplig forskning och befryndade verksamheter används en rad metoder som former av tillvägagångssätt att ta sig an ämnet. Metoderna ingår i teoribildningar varav de flesta som nämns här dök upp under 1900-talet. Ibland används flera metoder, men det finns som kommer att framgå metoder som motsätter varandra. Eftersom teorierna inte exklusivt används inom litteraturvetenskapen används termer som text och författare omväxlat med konst respektive konstnär.

Biografi

Att närma sig en text från ett biografiskt perspektiv innebär att denna belyses utifrån jämförelser med konstnärens eget liv. Även individuella drag hos upphovsmannens person som kan spela in vid tolkningar framförs.

Komparativ metod

Använder andra verk och författare som jämförelser för att visa på influenser och sammanhang hos ett enskilt verk eller författarskap.

Historicism

Historicism är en teori som utgår från litteraturen och andra kulturformer som produkter av en historisk utveckling.

Formalism

Formalismen utgår från formen. Med detta menas att formen betonas framför innehållet när det gäller att tolka en text. Särskilt handlar det om att avlägsna sig från upphovsmannens eventuella intentioner samt kulturella referenser och studera texten i sig. Fokus riktas således mot texten i form av komposition, symboler, teman och annat som är frånskilt yttre omständigheter.

En av de mest inflytelserika personerna för formalismens utveckling var Roger Fry (1866–1934).

Marxism

Karl Marx (1818–1883) ansåg att konsten var en produkt av sin kultur och det marxistiska betraktelsesättet var en reaktion mot formalismen. Den ville tvärtom betona ekonomiska och sociala aspekter som bundna till konsten.

Formelement och stilistiska drag tilldelades en mindre roll när fokus framför allt kom att gälla konstverkets kontext. Utifrån denna ståndpunkt fanns det heller ingen välvillighet inför inriktningar som betonade ”konsten för konstens skull” (I’art pour l’art).

Marxismen är näraliggande sociologin och de båda begreppen sammanfaller ibland.

Feminism

Grundbulten i feministisk konstteori är betydelsen av genus. I likhet med marxismen motsäger sig den feministiska metodläran formalismens synsätt. En viktig punkt är belysandet av en diskriminering inom konsten där kvinnor fått träda åt sidan för män som konstnärer och konstkritiker. En del av diskrimineringen handlar också om hur kvinnor framställts i konsten.

Semiotik

Semiotik betyder teckenlära och semiotiken utgår från att konstverk är bestående av tecken, vars mening går bortom dess bokstavliga betydelse.

Två viktiga personer för semiotikens utveckling är Charles Sanders Pierce (1834–1914) och Ferdinand de Saussure (1857–1913).

Ur semiotiken skulle det växa fram nya metodologier såsom Strukturalism, Poststrukturalism och Dekonstrukturalism.

Strukturalism

Strukturalismen uppkom efter 1950 och var påverkad av bland annat marxism. Teorin utgick från att författarens egen roll inför textens mening var underordnad språket självt. Detta utifrån idén att språkanvändningen inte ansågs ske individuellt utan språket var själv det essentiella. Det vill säga att författaren, eller subjektet, inte kunde kringgå de strukturer – bland annat sociala – som var sammanvävt med språket och därmed blev den subjektiva aspekten mindre intressant ur tolkningssynpunkt.

I stället för att rikta fokus på enskildheter i form eller innehåll gällde studiet helheten, som kunde utläsas i strukturer. Dessa strukturer bestod av ett system av relationer mellan delar och element, eller tecken, vars relationer till varandra åskådliggör texten.

Strukturalism skulle i slutet av 1960-talet avlösas av Poststrukturalism.

Poststrukturalism

Poststrukturalismen reducerade ytterligare författarens roll i tolkningen av det litterära verket och intellektuella med Roland Barthes (1915–1980) i spetsen började prata om ”författarens död”.

Dekonstrukturalism

Termen användes först av Martin Heidegger, men har främst blivit förknippad med Jaques Derrida (f. 1930). I motsats till strukturalister som försöker konstruera system för att finna en ordning, dekonstruerar Derrida systemen och påvisar i stället en brist på ordning, till exempel ett glapp mellan upphovsmannens intention och hur verket kan tolkas.

Enligt denna teori fungerar inte tillämpningen av specifika teckensystem för att fixera konstverkens mening utan de varierar beroende på kontexter, vilka i sin tur är föränderliga.

Hermeneutik

Hermeneutiken är en metodologi som på samma sätt som strukturalismen ser på en text som en helhet överordnad delarna, men skiljer sig också från strukturalismen genom att inte se på en text som en struktur i vilka delarna upplöses, utan intresserar sig även för delarna i sig.

Hermeneutiken betonar också vikten av tolkande och förståelse inom humanvetenskaper, såsom litteratur och konst, kontra naturvetenskaper där det väsentliga är tekniska förklaringar. Allt människoskapat är enligt hermeneutiken meningsbärande i sig och därmed tolkningsbart.

Psykoanalys

En av de mest kontroversiella teorierna under 1900-talet var psykoanalysen. Denna kunde till viss del även appliceras i litteraturvetenskapen. Psykoanalysen fokuserar på det omedvetna. Enligt teoribildaren Sigmund Freud (1856–1939) är vårt upplevda medvetande bara en liten del av vårt fulla medvetande varav mesta delen tillhör det omedvetna. Processen då konstnären skapar består således av i hög grad av omedvetna instinkter och fantasier. Med detta följer att inte uttolkaren eller ens konstnären själv alltid kan finna en tillfredsställande tolkning av ett konstverk.

Att använda sig av en psykoanalytisk metod inom litteraturvetenskap har av tämligen uppenbara skäl inte visat sig lika framgångsrikt som inom terapin. Det råder dock viss brist på samstämmighet därom.

Litteraturvetenskapliga begrepp

Close reading – en form av närläsning där texten analyseras ingående med fokus på sådant som dess form och innehåll, fast utan att författarbiografiska perspektiv eller litteraturhistoriska sammanhang blandas in.

Diskurs – hur något berättas och inte berättelsen i sig. I hög grad hur ämnet, berättelsens stoff, förmedlas. Diskurs är inte ursprungligen en litteraturvetenskaplig term, men kan användas inom ämnet för analys av texter. Läs en vidare fördjupning av begreppet.

Implicit författare – en person i berättelsen på vilken författaren varit benägen att överföra sina egna värderingar och åsikter på.

Intertextualitet – förenklat uttryckt är intertextualitet hur texter förhåller sig till varandra samt hur en text får sin innebörd genom andra texter. I skönlitterära texter kan intertextualitet urskiljas genom innehållsmässiga anspelningar eller stilistiskt bruk som ska förstås genom kännedom av en annan text. Intertexten kan vara allom bekant eller svårigenkänd.

Litteraritet – ett begrepp som belyser vad som gör litteratur till skönlitteratur, vilket bland annat innebär en poetisk funktion som kan frångå konventionell textframställningen.

Mimesis – en term som härrör från antiken och avser det avbildade och imitationen av verkligheten.

Narratologi – läran om berättandet. Ordet narrativ används om berättande som är konstruerat för att infogas i ett litterärt format (t.ex. en roman), och inte är ett rent återgivande av verkligheten.

Reception – hur ett verk upplevs och mottas av läsare. Detta kan sedan studeras exempelvis baserat på läsarens sociala och kulturella bakgrund.

Fler begrepp som är mer allmänt gällande inom litteraturen hittar du i översikten över termer).

Berättarteknik

För vana läsare lyser berättartekniken ofta igenom den fiktiva berättelsen. Berättarteknik består av många element, vilka ska samverka till att göra en berättelse mer intressant och eventuellt även verklighetstrogen och spännande. Kännedom kring flera av berättarteknikens områden är viktigt för att kunna analysera ett litterärt verk.

Berättelsens struktur - dramaturgisk modell

I grunden måste berättelsen struktureras för att den ska bli intressant. Det finns vedertagna dramaturgiska modeller för hur detta.

Ofta startar en berättelse med en exposition, vars fas innefattar introduktionen av viktiga karaktärer och intrigen. Därefter följer fördjupning och upptrappning där konflikter eskalerar och intrigens bärande delar kulminerar, vilket ibland sker i en särskild fas som kallas klimax. Den sista fasen kallas upplösning under vilken intrigen når sitt slut och läsaren får veta utgången av historien.

Denna modell i någon tappning återkommer gång på gång. Även om det förstås förekommer variationer är modellen i stora drag intakt.

Berättelsens verklighetstrohet - realism

Realism är en ofta önskvärd ingrediens i en berättelse och bottnar i att uppnå trovärdighet. Utan trovärdighet inför vad som utsägs är risken att läsaren överger berättelsen. Metoderna är skapa verklighetstrohet är många och skulle kräva en egen artikel. Några fundamentala inslag är att personerna som befolkar berättelsen uppför sig naturligt, att händelseförloppet är rimligt och att framställning äger objektivitet.

Berättarknep

Några exempel på berättarknep ska tas upp här.

Fokalisering – hur synvinkeln skiljer sig mellan berättare och personen som upplever något i berättelsen. Berättaren kan välja att redogöra för personernas erfarenheter i olika utsträckning. Då ett allvetande perspektiv anläggs redogörs allt som försiggår i personernas tankeliv samt deras sinneserfarenheter. En annan form av fokalisering är att redogöra för personens tankar och erfarenheter, men utesluta sådant som denne inte själv uppfattar (dvs. lämna det åt läsaren att avgöra vad som pågår runtom och t.ex. hur andra inblandade upplever personen).

Sidohistorier – ett typiskt exempel är att infoga en kärlekshistoria jämte en intrig som i grunden bygger på spänningsinslag. Till exempel en polis i en kriminalroman som under det han eller hon arbetar med ett fall inleder en kärleksrelation som utvecklas vid sidan av huvudintrigen. Själva knepet här är att väcka ytterligare intresse: den som inte främst berörs av spänningsmomenten kanske dras in i historien på grund av den uppstådda kärleksrelationen. Detta nyttjas i vissa sammanhang till att öka de mottagliga målgrupperna för en fiktiv berättelse, inte minst inom filmen.

Ramberättelse – för att ge kontext åt berättarrösten är en metod att använda en ramberättelse. På så sätt förstår läsaren varifrån berättarrösten förskaffats sin kunskap om det som utspelas. Ibland är ramberättelsen småskalig genom att det till exempel framgår att någon är i färd med att berätta en historia för ett sällskap och återger denna, andra gånger kan ramberättelsen vara mer omfångsrikt skildrad.

Ledmotiv – främst en musikterm, men kan även överföras till berättandet. Ett ledande motiv, som utgörs av en scen eller ett tema et cetera, återkommer för att göra berättelsen mer tematiskt sammanhållen eller ge den en särskild stämning.

Cliffhanger – ett avbrott sker under en dramatisk episod, vilket används för att läsarens intresse ska hållas kvar. Denna term är kanske mest förknippad med TV-serier som består av flera avsnitt där vissa slutar i ett dramatiskt skede. Detta är en uppenbar form av cliffhanger, men det kan också ske mer subtilt, exempelvis genom att författaren lämnar en karaktärs vidkommande för att ägna sig åt en annan och därmed får läsaren att otåligt vänta på att den förra karaktären återkommer i berättelsen. Detta ökar läsarens motivation att läsa vidare, genom att det skapats förväntan. Det skapar också variation samt ger författaren en frist i kravet att vidareutveckla den första karaktären.

Litteraturvetenskap böcker

Ett mindre urval relevanta böcker på svenska.

Litterär teori och stilistik - Peter Hallberg

Litteraturvetenskapens fackuttryck - Louise Vinge

Romanens formvärld - Staffan Björk

Idéer och teorier om ordens konst - Inge Jonsson

Romankonsten - Milan Kundera

I ordkonstens lustgård - Roland Barthes

Författare, världen, språket - Marie Louise Ramnefalk

Inblickar - K.A. Svensson

Källor

The Methodologies of Art av Laurie Schneider Adams (1996).
Idéer och teorier om ordens konst av Inge Jonsson (1971).
Termlexikon i litteraturvetenskap av Kenneth Åström (red) (2008).