Litteraturvetenskap

Som komplement till den övriga framställningen som koncentrerar sig på litteraturens historia följer här en genomgång av metoder som används inom litteraturvetenskapen samt dithörande begrepp. Jacopo Zabarello skrev så här:

Metod är ett intellektuellt instrument med vilket det är möjligt att med utgångspunkt i det kända producera kunskap om det okända.

Metodologier

Inom litteraturvetenskaplig forskning och befryndade verksamheter används en rad metoder som former av tillvägagångssätt att ta sig an ämnet, i synnerhet vad gäller tolkningar av författares verk.

Metoderna ingår i teoribildningar varav de flesta som nämns här dök upp under 1900-talet. Ibland används flera metoder överlappande, men det finns som kommer att framgå metoder som motsätter varandra. Eftersom teorierna inte exklusivt används inom litteraturvetenskapen används text och författare omväxlat med konst respektive konstnär.

Biografisk metod

Att närma sig en text från ett biografiskt perspektiv innebär att denna belyses utifrån jämförelser med konstnärens eget liv. Även individuella drag hos upphovsmannens person som kan spela in vid tolkningar läggs vikt vid.

Komparativ metod

Använder andra verk och författare som jämförelser för att visa på influenser och sammanhang hos ett enskilt verk eller författarskap.

Receptionsteori

Reception avser i detta sammanhang mottagande, hur ett verk mottas av publiken och betraktandet av dess genomslag. Receptionsteori fokuserar i högre grad på hur läsare kan tänkas uppfatta ett verk än den litteraturforskarens egen uppfattning.

Här ingår receptionshistoriska perspektiv, vilka grundar sig på hur äldre verk har använts och mottagits efter dess tillkomst fram till nutid samt hur dess status förändrats och skälen bakom detta. Bland annat ingår aspekter kring kanon, hur denna ska behandlas som stabil eller om den bör ifrågasättas.

Historicism

Historicism är en teori som utgår från litteraturen och andra kulturformer som produkter av en historisk utveckling.

Formalism

Formalismen utgår från formen. Med detta menas att formen betonas framför innehållet när det gäller att tolka en text. Särskilt handlar det om att avlägsna sig från upphovsmannens eventuella intentioner samt kulturella referenser och studera texten i sig. Fokus riktas således mot texten i avseende av komposition, symboler, teman och annat som är frånskilt yttre omständigheter.

En av de mest inflytelserika personerna för formalismens utveckling var Roger Fry (1866–1934).

Marxism

Karl Marx (1818–1883) ansåg att konsten var en produkt av sin kultur och det marxistiska betraktelsesättet var en reaktion mot formalismen. Den ville tvärtom betona ekonomiska och sociala aspekter som bundna till konsten.

Formelement och stilistiska drag tilldelades en mindre roll när fokus framför allt kom att gälla konstverkets kontext. Utifrån denna ståndpunkt fanns det heller ingen välvillighet gentemot inriktningar som betonade ”konsten för konstens skull” (I’art pour l’art).

Marxismen är näraliggande sociologin och de båda begreppen sammanfaller ibland.

Feminism

Grundbulten i feministisk konstteori är betydelsen av genus. I likhet med marxismen motsäger sig den feministiska metodläran formalismens synsätt. En viktig punkt är belysandet av en diskriminering inom konsten där kvinnor fått träda åt sidan för män som konstnärer och konstkritiker. En del av diskrimineringen handlar också om hur kvinnor framställts i konsten.

Semiotik

Semiotik betyder teckenlära och semiotiken utgår från att konstverk är bestående av tecken, vars mening går bortom dess bokstavliga betydelse.

Två viktiga personer för semiotikens utveckling är Charles Sanders Pierce (1834–1914) och Ferdinand de Saussure (1857–1913).

Ur semiotiken skulle det växa fram nya metodologier såsom strukturalism, poststrukturalism och dekonstrukturalism.

Strukturalism

Strukturalismen uppkom efter 1950 och var påverkad av bland annat marxismen. Teorin utgick från att författarens egen roll inför textens mening var underordnad språket självt. Detta utifrån idén att språkanvändningen inte ansågs ske individuellt utan språket var själv det essentiella. Det vill säga att författaren, eller subjektet, inte kunde kringgå de strukturer – bland annat sociala – som var sammanvävt med språket och därmed blev den subjektiva aspekten mindre intressant ur tolkningssynpunkt.

I stället för att rikta fokus på enskildheter i form eller innehåll gällde studiet helheten, som kunde utläsas i strukturer. Dessa strukturer bestod av ett system av relationer mellan delar och element, eller tecken, vars relationer till varandra åskådliggör texten.

Strukturalism skulle i slutet av 1960-talet avlösas av poststrukturalism.

Poststrukturalism

Poststrukturalismen var dels en reaktion mot strukturalismen, dels reducerade den ytterligare författarens roll i tolkningen av det litterära verket. Intellektuella med Roland Barthes (1915–1980) i spetsen började prata om ”författarens död”. Vad Barthes avsåg var att läsarens roll tilltog på bekostnad av författarens ifråga om att bestämma synen på det litterära verket.

Poststrukturalismen stod i samband med postmodernismen där betraktandet av det konstnärliga verket även tog hänsyn till kulturinslag utöver de som traditionellt förknippades med litteraturen.

Dekonstrukturalism

Termen användes först av Martin Heidegger, men har främst blivit förknippad med Jaques Derrida (1930–2004). I motsats till strukturalister som försöker konstruera system för att finna en ordning dekonstruerar Derrida systemen och påvisar i stället en brist på ordning, till exempel ett glapp mellan upphovsmannens intention och hur verket kan tolkas.

Enligt denna teori fungerar inte tillämpningen av specifika teckensystem för att fixera konstverkens mening utan de varierar beroende på kontexter, vilka i sin tur är föränderliga och upplösliga.

Hermeneutik

Hermeneutiken är en metodologi som på samma sätt som strukturalismen ser på en text som en helhet överordnad delarna, men skiljer sig också från strukturalismen genom att inte se på en text som en struktur i vilka delarna upplöses, utan intresserar sig även för delarna i sig.

Hermeneutiken betonar också vikten av tolkande och förståelse inom humanvetenskaper, såsom litteratur och konst, kontra naturvetenskaper där det väsentliga är tekniska förklaringar. Allt människoskapat är enligt hermeneutiken meningsbärande i sig och därmed tolkningsbart.

Psykoanalys

En av de mest kontroversiella teorierna under 1900-talet var psykoanalysen. Denna kunde till viss del även appliceras i litteraturvetenskapen. Psykoanalysen fokuserar på det omedvetna. Enligt teoribildaren Sigmund Freud (1856–1939) är vårt upplevda medvetande bara en liten del av vårt fulla medvetande varav mesta delen tillhör det omedvetna. Processen då konstnären skapar består således av i hög grad av omedvetna instinkter och fantasier. Med detta följer att inte uttolkaren eller ens konstnären själv alltid kan finna en tillfredsställande tolkning av ett konstverk.

Att använda sig av en psykoanalytisk metod inom litteraturvetenskap har av tämligen uppenbara skäl inte visat sig lika framgångsrikt som inom terapin. Det råder dock viss brist på samstämmighet därom.

Se även Litteraturvetenskapliga begrepp.