Poesi och prosa

Ett ofta använt kategoripar är poesi och prosa. Medan poesi är en ovedersäglig textform är prosa inte lika självklar att definiera för den som är mindre förtrogen med litterära begrepp. Det enklaste sättet att definiera prosa är att ställa den i kontrast med poesin. Det som inte är poesi är prosa. Romaner, noveller, reportage, essäer med mera är exempel på prosa.

Vad som är skrivet som prosa kan förstås vara poetiskt (som beskrivande adjektiv av textens karaktär), men när poesi ställs emot prosa avses snarast textens form. Litteraturvetaren Arne Melberg betonar att det inte är frågan om några motsatser då det handlar om två former av text med litterära egenskaper. Han gör en distinktion utifrån det rytmiska: ”versen bryter upp, prosan håller ihop och bildar sekvens”. 1

Ett annat sätt att skilja textformerna åt är att betrakta dikter som mer förtätade än prosans former. Vad betyder då förtätat? I detta sammanhang menas att meningarna och ibland de enstaka orden bär på fördolda innebörder som kan ha väsentlig betydelse för hur innehållet ska tas emot. Det finns mer symbolik att inläsa i dikter än prosa generellt, något som föranleds av diktens koncentrerade form som kommunicerar med betydligt färre ord än till exempel en essä.

Prosa

Ordet prosa härstammar från latin (prosa oration för ”direkt tal”) och används om text i obunden form.

Prosa utgörs av löpande text medan poesin normalt består av avbrutna rader (en prosatext är ofta indelad i stycken och en dikt är ofta indelad i strofer). Den undergenre inom lyriken som kallas prosadikt har diktens tilltal, men prosans textutformning.

Prosa förekommer främst som en litterär term och används sällan om texter som står utanför ett litterärt sammanhang. Prosa är dock inte synonym med den litterära texten. Till exempel används sakprosa som synonym till facklitteratur (även om det ibland görs en indelning mellan funktionell och litterär sakprosa).2

Poesi

Poesins textutformning har historiskt sett skiftat. Från att ha varit baserat på versmått under lång tid har den sedan 1900-talet alltmer frångått versens uppbyggnad med bestämda versmått och rimflätning. Även uppbyggnaden i strofer frångås sedan 1900-talet relativt ofta. Diktens textutformning har ändå för det mesta gått att skilja från prosans.

Det lyriska språket som särskilt kännetecknar dikten har musikaliska inslag. Rytm och språkljud bidrar till sådana kvaliteter hos texten. Även om rim inte längre är lika typiskt för dikter är rimmet fortfarande relativt vanligt, inte minst i sångtexter som har flera likheter med diktens språk. Rimmet är fonetiskt, det grundar sig på språkljud och betydelsen sätts inte alltid i första hand.

Dikter är i allmänhet vad som med en term kallas för öppen text med innebörden att textens definitiva betydelse ej kan fastställas i varje enskild del. Den öppna texten är dessutom subjektivt associerande, vilket innebär att det finns utrymme för tolkningar.

En dikt skiljer sig ofta från prosan genom att kommunicera indirekt. Den kommunicerar inte sitt innehåll rakt utan med omskrivningar (vilka kan vara en mängd saker inkl. metaforen). De som förhåller sig skeptiska mot poesin (åtminstone den av mer kryptisk karaktär) som litterär form undrar varför man inte säga det som ska sägas rakt ut, varför konstla? Svaret är bland annat att poesin inte strävar efter att utsäga något på det direkta sättet. Den vill inte förmedla information som det vore ett egenvärde utan värdet ligger i hur det sägs.

Den som fotograferar en solnedgång får sällan frågan: ”Varför tog du inte bilden mitt på dagen, då hade det ju framgått tydligare vad som finns på bilden?”

Till det poetiska språket hör inte sällan satskonstruktioner som skiljer sig från andra textframställningar. Och att det sägs ”kryptiskt”, tvetydigt, handlar en del om att ladda texten med betydelser och öppna för vidare associationer. Och kanske att söka något subtilt genom språkanvändning och ordval.

Även det rytmiska och dess närhet med sången är en viktig aspekt och något Friedrich Nietzsche berör i reflektioner kring poesins ursprung: ”denna rytmisering av talet som snarare motverkar än befordrar tydligheten i meddelandet”.3

Den som kommunicerar med poesins språk söker något annat än det rent uppenbara. Det kan vara skönheten som förstärks genom diktionen och metaforens sammansättning av det abstrakta i mötet med det konkreta – eller med Nietzsches ord framlever poesin ”som ett hån mot all nyttig ändamålsenlighet”.4

Därför är ofta de som läser dikter medvetet eller omedvetet intresserade och stimulerade av att finna hur något kan uttryckas på ett annorlunda sätt. Diktens språk utgör ett språk som inte används för sina mest rättframma uppgifter utan stöps om.

Det låter sig göras en distinktion mellan poesi och lyrik även om orden på flera sätt fungerar som synonymer. Lyrik betecknar framför allt en stil eller genre medan poesi kan användas på samma sätt men också vara en egenskap hos texten. Fast å andra sidan kan även det senare gälla för lyrik, det går att säga att en text har lyriska kvaliteter.

Nästa avsnitt ur litterära genrer: Biografin

Noter

1. Att läsa prosa (2020) av Arne Melberg s 15.
2. Ibid. s 20.
3. Den glada vetenskapen (2019) av Friedrich Nietzsche (övers. Carl-Hening Wijkmark) s 80.
4. Ibid.