Biografin

Ordet biografi härstammar från grekiskans biographia som är en sammansättning liv (bio) och skrivande (graphia). Biografi betyder således att skriva om ett liv.

Man skiljer på auktoriserade och icke auktoriserade biografier. Det förra är sådana som fått personens (föremålet för boken) godkännande. Medan den auktoriserade biografin ofta har högre status behöver den inte alltid vara den mest överensstämmande redogörelsen: för att författaren ska få ett godkännande är det tänkbart att synpunkter framhållits som medfört ändringar eller strykningar. En auktoriserad biografi kan därför vara en mer okritisk skildring än den icke auktoriserade.

När det gäller biografier om andra personer finns risken att överbetona händelser som senare skulle prägla personens liv, men som då de inträffade inte hade särskilt stor betydelse. Det kan alltså bli fråga om efterrationalisering som bryter mot ett livsmaterial som var betydligt mer neutralt när det upplevdes.

Det som ibland kallas life and letters, på svenska liv och verk, lägger fokus på till exempel en författare där dennes liv och verk får delad uppmärksamhet.

Självbiografin

I Under huden skriver Doris Lessing angående biografins förutsättningar: ”Man kan inte sätta sig ned och skriva om sig själv utan att retoriska frågor av de mest irriterande slag gör sig påminda. Vår gamla vän Sanningen kommer först. Sanningen … Hur mycket ska man berätta och hur lite?”¹

Utöver graden av uppriktighet är minnet en uppenbar förutsättning för vad som ingår och inte i en självbiografi. Doris Lessing är i ovan nämnda bok ärlig med att hon ibland helt enkelt inte minns. När någon som skriver sin självbiografi väljer att även medta barndomen står valet mellan att utesluta det mesta eller att fylla ut minnesluckor med vad som befinns troligt.

En annan del i att skriva självbiografiskt är sovrandet och hitta sådant som skapar en röd linje, eller åtminstone är särskilt relevant för helheten. Att en del av innehållet lagts till av författaren för att förbättra dispositionen eller annat i framställningen är något som läsaren måste räkna med.

En del självbiografier skrivs dessutom av spökskrivare. Även om materialet bygger på personens redogörelser är det antagbart (vad behövdes annars spökskrivaren för?) att spökskrivaren redigerat och arrangerat detta material för att göra det till en intressantare läsupplevelse med en bättre anlagd disposition.

Bland tidiga självbiografier brukar Augustinus Bekännelser från slutet av 300-talet framföras samt Rousseaus verk med samma namn från 1700-talet. Medan Augustinus mest uppehöll sig kring sin religiösa omvändelse var Rousseaus verk mer av vad vi idag skulle betrakta som en självbiografisk redogörelse. Rousseaus Bekännelser som utkom i sex volymer är en milstolpe i litteraturhistorien då ingen tidigare skrivit lika öppet om sitt eget liv. I Sverige är August Strindbergs Tjänstekvinnans son (1886) en start på den självbiografiska traditionen.²

Förutom som en egen genre är det självbiografiska ofta närvarande i många fiktiva genrer. Det är vanligt att romaner har självbiografiska inslag. Fast så länge boken rubriceras som roman utgör fiktionen grunden och att sedan avgöra hur stor den självbiografiska halten är blir i det närmaste omöjligt. Ett viktigt kriterium för att åtskilja självbiografin och romanen med självbiografiska inslag är att självbiografin har livsberättelsen som självändamål medan det självbiografiska i romanen endast bidrar med stoff till helheten och fritt kan omgestaltas.³

Att nämna är också den fiktiva självbiografin, vilket Moll Flanders från 1722 av Daniel Defoe utgör ett tidigt exemnpel på.

Autofiktion

Den text som ibland benämns autofiktion ligger någonstans mellan en roman och en självbiografi. Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.

Memoaren

Besläktad, och ibland använd som synonym, med självbiografin förekommer memoaren. Memoar som betyder minnesskrift kan skiljas från självbiografin och ses som en variant för denna. I Att läsa prosa ger litteraturvetaren Arne Melberg en redogörelse om vad som karaktäriserar den och skiljer från självbiografin:

Memoaren utmärks av att författaren vill tala om vad som verkligen har skett: han eller hon vill ge sin version – den sanna versionen – av ett politiskt eller socialt skeende. Memoaren är ofta synnerligen utförlig, den insisterar på sin sanning och den publiceras ofta i efterhand ... Memoaren är inte alltid lika personlig som självbiografin och bekymrar sig sällan om privatlivets detaljer. ⁴

Det är vanligt att politiker författar memoarer där deras liv i politikens centrum står i fokus. Ofta kan memoaren då fungera som en upprättelse eller förklaring från den skrivandes perspektiv över dennes politiska gärning. Hanteringen av politiska affärer och relationer med kollegor i makttoppen kan här få en vidgad bild som kanske inte tidigare framgått av den allmänna nyhetsbilden av densamme.

Närliggande självbiografin är dagboken som är helt och hållet självbiografisk, men skiljer sig till formen. Medan självbiografin är en översikt och komponerad över ett helt liv (eller åtminstone stora delar av det) sett i backspegeln är dagboken ofta avgränsad till en period och bestående av nedslag då den skrivandes liv dokumenterats detaljerat. Självbiografin är därmed i högre grad summerande och en efterhandskonstruktion än dagboken.

Vittneslitteratur

Det som ibland kallas vittneslitteratur är besläktat med det som på engelska går under namnet oral history, vilket är en bred term för texter som fokuserar på livshistorier. Louis "Studs" Terkel (1912–2008) är ett känt namn inom denna gren och ett belysande exempel från hans bokutgivning är Hårda tider: amerikaner berättar om den stora depressionen (Hard Times: An Oral History of the Great Depression, 1970).

Vittnesliteratur är överlag mest förknippad med böcker som skrivits av personer som varit med om historiska händelser som krig och i synnerhet varit fångar i koncentrationsläger. Primo Levi som överlevde Auschwitz skrev en sådan skildring i Är detta en människa? (1947). Eftersom det är grundläggande med ett dokumentärt innehåll är detta mer av reportagelitteratur än romanlitteratur. Fastän det är självbiografiskt skiljer det sig från en självbiografi medan det rör sig om en framställning om en viss händelse och inte om ett helt liv.

Nästa avsnitt ur litterära genrer: Essän

Noter och källor

1. Under huden: del 1 av min självbiografi fram till 1949 av Doris Lessing (2015, övers. Annika Preis).
2. Att läsa prosa (2020) av Arne Melberg s 135.
3. Ibid. s 132.
4. Ibid. s 133f.