Dagboken

Dagboksskrivandet kan ses som en ”räddningsaktion” åt de livserfarenheter som är predestinerade att falla ur minnet såvida de inte sätts på pränt. Att skriva dagbok är bland annat att ge sig chansen att en dag återkomma till sig själv. I essän ”Till dagbokens lov” formulerar Pär Wästberg dagboksskrivandets väsen: ”Vi är alla privata historiker”.¹

Det ska skiljas på traditionell privat dagbok och litterär dagbok. Den litterära dagboken är förvisso personligt närgången, men samtidigt ämnad som ett litterärt projekt med idén om publicering och därmed offentlighet. I den litterära dagboken är det inte självklart att författaren är fullt identisk med dagboksjaget. Av uppenbara anledningar kan sådant som personen vill hålla absolut hemligt sållas bort. Det sker oundvikligt något med innehållet då den tänkta läsaren inte enbart är en själv utan en allmänhet.

I de fall dagboken skrivs med tanke på en kommande publicering är det inte ovanligt med efterarbete i form av redigering. Oavsett redigeringsarbetets omfattningen medför tidsförskjutningen en distans som kan föranleda en annan framtoning än den ursprungliga, spontana nedteckningen.

Ibland publiceras dagböcker efter författarens död och det är då inte alltid självklart om dagboksanteckningarna var menade för eventuell publicering. Här finns alltså en del etiska aspekter att ta ställning till i beaktandet av en utgivning.

Utgivningen av dagböcker sker ofta som ett urval och därigenom undergår den ursprungliga textmassan ytterligare en process. En dagbok kan växa till tusentals sidor, vilket kräver att en del avlägsnas för att rymmas i en bok. Det finns undantag när dagböcker ges ut i flera volymer, men även då har de oftast föregåtts av ett urval. Det kan vara antingen dagboksförfattaren eller redaktören som står för urvalet.

Urvalet innefattar flera bevekselgrunder och beslut: ska urvalet uppvisa en spridning eller försöka avgränsas till tydliga teman i dagboken? En del utsätter anteckningarna en sovringsprocess åt kravet på en röd tråd som i en berättelse medan andra författare (och i vissa fall redaktörer) struntar i stoffets divergerande karaktär i mån om att låta detaljerna avgå med segern.

Lars Gustafsson skriver i en essä angående svenske Prosten Muncktell som på 1800-talet skrev dagbok:

Hur blir man en stor dagboksförfattare? Inte riktigt av samma skäl som man blir en stor romanförfattare som Herman Melville eller en stor poet som Rainer Maria Rilke. Dagboksförfattaren får vara mycket tråkigare, mycket mer maniskt självupptagen än vad vi någonsin skulle tillåta de andra. Det gäller att med envisheten hos en kardborre hänga fast vid yttervärlden och dess händelser. Resten sköter den historiska framkallningsprocessen.²

En av de mest kända bland tidiga utgivna dagboksförfattare är engelsmannen Samuel Pepys (1633–1703) som skrev Diary, vilken innefattade åren 1659–1669. Litteraturvetaren Carin Franzén skriver att ”generellt vittnar det självbiografiska skrivandets utveckling under 1600-talet om en individualisering av det litterära och intellektuella livet och ett ifrågasättande av efterbildningens primat, och även om obligatoriska hänvisningar till antikens och kristenhetens auktoriteter fortfarande finns kvar framträder här ett nytt mer autonomt subjekt.” ³

Syftet med dagbokspubliceringen kunde helt eller delvis vara försvarskrift: som danska drottningen Leonora Christinas (1621–1698) Jämmers minnen som skrevs då hon satt inspärrad i Blå tornet i Köpenhamn.

Arne Melberg skriver i Att läsa prosa om dagbokens upprättade persona som delvis en ”litterär konstruktion som syftar till att fånga upp någonting som går utöver privatpersonen”. ⁴

Medan en roman som skapar ett fiktivt universum och därigenom upprättar en allmängiltighet är dagbokens föremål (personen som skriver den) oftast mindre intressant om personen inte är en offentlig person. Det är alltså inte enbart dagbokens litterära förtjänster som räknas. Oftast är det författares dagböcker som ges ut; när andra kända personer ger ut beskrivningar av sina liv sker det oftast som memoarer där det mindre handlar om livsbetraktelser och introspektion än en genomgång av karriären och andra livsminnen.

En känd dagbok från en före utgivandet okänd person är Anne Franks dagbok. Hon dog i ett läger under andra världskriget. Fastän hon inte var en etablerad författare och dessutom en mycket ung dagboksförfattare saknar inte texten i sig självt litterärt värde. Men kanske främst är det ett bevarat historiskt dokument i form av en förstahandskälla från en av de många judar som förlorade sina liv under Förintelsen. Och att Anne Frank skrev sin dagbok i ungdomen gör levnadsödet än mer gripande.

Två andra exempel på kända litterära dagböcker är Henri-Frédéric Amiel En drömmares dagbok (1883)⁵ och Witold Gombrowicz Dagboken (första volymen utgiven 1957)⁶. I Sverige har på senare tid Ulf Lundell utkommit med en serie uppmärksammade dagböcker med den kongeniala titeln Vardagar (2018–). Ulf Lundells Vardagar kan inordnas i den med dagboken delvis överlappande bekännelseskriften. I de fortlöpande kronologiska anteckningarna blandas det privata med det dagsaktuella. I det senare fallet passar författaren ibland på att racka ned på bland annat kulturpersonligheter och politiker. Detta berör en fråga huruvida dagbokensformen i högre grad legitimerar att gå längre i personkritik då det snarast återspeglar det subjekt som för pennan över sina betraktelser om det varjehanda. Bekännelseskriften kan på så vis både vara såväl självutlämnande som utlämnande av andra. Något som också har omtalats i samband med utgivningar av en annan svensk författares personliga utgjutelser, Lars Noréns En dramatikers dagbok.

Dagboksromanen

En korsning av roman och dagbok är dagboksromanen. Den är en fiktiv form av dagbok och bygger på liknande premisser som brevromanen med den uppenbara skillnaden att dagboksromanen i högre grad är utformad som monolog.

Det kan också röra sig om insprängda dagboksanteckningar i en roman. Att låta en del av romantexten vara i dagboksformat kan variera formen och växla perspektiv. Ett grepp jämförbart med att infoga brev i romaner.

Nästa avsnitt ur litterära genrer: Manifest

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2024.02.13 Noter

1. Lovord (2004) av Pär Wästberg ”Till dagbokens lov”
2. Vänner bland de döda (1997) av Lars Gustafsson ”De gråa åkrarna och vårens lärkor”
3. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Carin Franzén, ”En ny tids början: 1600-talet", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 413.
4. Att läsa prosa (2020) av Arne Melberg s. 220.
5. Den franska originaltiteln lyder Fragments d'un journal intime.
6. Den polska originaltiteln lyder Dzienniki.