Manifest

I litteraturhistorien blir manifestet primärt en bekant företeelse under 1900-talet då företrädare för nybildande litterära riktningar framför sin estetiska övertygelse och levererar en programförklaring till sin konstnärliga vision och ofta i polemik med rådande konstuppfattningar.

Manifestet har dock sina rötter i Frankrike under 1500-talet där det tillämpades av politiker och andra i maktställning för att förklara sina ståndpunkter. Manifestet sprids till andra europeiska länder under kommande sekel och blir inte sällan ett redskap för den politiska makten att föra fram sitt budskap. Under 1600-talet används manifest även av grupper och individer i maktposition för att tillkännage samhällsåsikter.¹

Det estetiska manifestet blir på 1900-talet och under modernismen näst intill obligatoriskt för de många nya litterära riktningarna. Modernismens första manifest författas av futuristen Filippo Tommasi Marinetti och publiceras i franska Le Figaro den 20 februari 1909. ”Mod, djärvhet och uppror” är slagord Marinetti brukar för den nya konstriktning han företräder. Märkbart i detta och flera andra estetiska manifest vid tiden är den aggressiva framtoningen. Marinetti förhärligar exempelvis krig och uppmanar till förstörelse av vad han kategoriserar som urmodiga företeelser som muséer, bibliotek och akademier. Detta uppbrusande drag hos manifestet är en naturlig rest av dess ursprung i politiken där det ofta bestod av kraftfullt uttalade maktanspråk, ibland med underliggande hot.²

Pamfletten

Pamfletten är en liten skrift som ofta trycktes i ett häfte. Den är knappast gångbar i dagens informationssamhälle, men blev efter tryckpressen uppfanns vanlig för att sprida nya idéer. Pamfletternas innehåll var inte sällan kontroversiella och framförda med en vass ton. De politiska skrifterna kunde jämsides med avdelningar i nyhetstidningar föra ut politiska åsikter.

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2024.02.13 Noter

1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Mats Jansson, ”Modernismens decennier", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 682.
2. Ibid. 680 ff.