Modernismen – avant garde inom konsten

Modernismen utgör ett avant garde inom skönlitteraturen och andra konstarter som inleds kring år 1900 där det huvudgripande målet är att frigöra sig från normer. Detta kan jämföras med romantikernas avsteg från det klassiska konstidealet under 1800-talets början. Modernismen har kallats för romantikens medvetna stadium.1

Litteraturen kännetecknades av formexperiment på en tidigare oöverträffad nivå. Inom prosan övergavs delvis realismen som ett mål och inom lyriken övergavs bunden vers.

Övergången till fri vers innebar ett farväl till dikter med ett visst antal verser, verser med ett bestämt antal rader samt tillhörande rimflätning. Efter att bunden dikt övergetts blev typografin ett område för experiment. Den vanliga ordningen med vänsterställda rader kunde frångås, större mellanrum kunde förekomma mitt i rader, små eller stora bokstäver kunde användas genomgående. Guillaume Apollinaires (1880–1918) kalligram utgjorde kanske de mest remarkabla proven där diktraderna i sig själva föreställde symboler och andra motiv. Detta var i sig dock ingen nyhet medan så kallade figurdikter var vanliga under barocken, men Apollinaire införde nya figurer. Till exempel textrader som lutade snett nedåt och skulle föreställa regn, vilket också utmanade mottagaren då det komplicerade en vänster till höger läsning.

Det är alltid svårt att peka ut en startpunkt för en kulturell rörelse som omfattar flera konstformer och språkområden. Inom litteraturen brukar tiden för modernismens start bestämmas till 1900-talets inledning eller strax före seklets början (på samma sätt som man talar om att förromantiken föregick romantiken förekommer ”förmodernism” som inbegriper naturalism och symbolism under slutet av 1800-talet), men inom lyriken används ibland termen modernism långt tidigare och ett namn som nämns ofta är Baudelaire.

Det finns heller ingen given slutpunkt för modernismen, men ofta föreslås en övergång från modernism till postmodernism i mitten av 1960-talet (läs mer utförlig nedan).

Dadaism, surrealism och andra ismer under modernismens dagar

Modernismen kan sammanfattas som en huvudriktning inom vilken en rad andra ismer uppstod. Dessa ismer existerar ofta parallellt inom litteratur och bildkonst.

Mer noterbar än i litteraturen var modernismen inom bildkonsten där nydanande konstriktningar som expressionism, dadaism, futurism och kubism på skilda sätt avvek från det realistiska avbildandet. Men flera av de nya ismerna gjorde också stora avtryck i litteraturen.

För ismer såsom futurism, surrealism och dadaism (mer om dessa i separata artiklar) var diktens material i centrum. Det gamla språket skulle enligt förespråkarna ersättas av nya – ibland gick det så långt att hela ordklasser skulle utrensas, vilket givetvis fick praktiska svårigheter till följd för såväl diktarna som förvirrade läsare.

När det gällde prosan övergavs ofta det lineära berättandet där ett av resultaten blev en fragmentisering av verkligheten så som den framställs, vilket skulle återspegla det moderna livets splittrade värld och disharmoniska tid. En av främsta representanterna är irländaren James Joyce.2

Ett annat fenomen inom främst poesin var automatisk skrift och automatism som i båda fallen handlade om att skapa spontant (den automatiska skriften betonade det undermedvetna som källa), utan styrning från medvetandet.

Expressionism som härleds av ordet ´expression´ (engelska för uttryck), syftar till att konstnärens inre känslor och föreställningar avspeglas i framställningen samtidigt som det görs avkall på det rent avbildande. Enklast att skönja är detta inom bildkonsten där Vincent van Gogh, Edvard Munch och Marc Chagall alla gjorde motiv där expressionism var märkbar. Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv hade expressionismen under sina första år sitt centrum i Berlin och vars flesta anhängare tillhörde den avantgardiska poesin. Två tidiga tyskspråkiga representanter var Else Lasker-Schüler (1869–1945) och Georg Trakl (1887–1914).3

Räknas som expressionister kan i viss mån även författare som Federico García Lorca, Franz Kafka, Edith Södergran och Pär Lagerkvist, i vilkas skapande verkligheten förvrängdes genom en inre psykologi. Eftersom expressionismen innehavt mindre distinkta attribut i litteratur- kontra konsthistorien är dessa namn dock inte alltför förbundna med denna ism. 

Inom dramatiken och teatern uppstod efter andra världskriget den riktning som gavs namnet absurdism. Absurdistiska dramaverk kännetecknades av orimliga intriger och dialoger. Två av de största namnen var Samuel Beckett (1906–1989) och Eugène Ionesco (1912–1994).

Modernistisk litteratur var av sin natur ofta svårbegriplig (ibland rentav obegriplig). Den avancerade och bortvända litteraturen var inte tänkt att tilltala en bred publik och modernismen skulle i viss mån bli en elitistisk angelägenhet.

Motreaktion

Som vanligt efter att en ny riktning eller strömning fått breda ut sig under en tid följs det av en motreaktion. I fallet modernismen kom den huvudsakliga reaktionen på 1960-talet och hette inom litteratur nyenkelhet.

Varför modernismen fick ett slut vid denna tid är kanske omöjligt att ge ett exakt svar på. En faktor var att modernismens förgrundsgestalter som i förstone utgjort ett avant garde nu i viss mån övertagit rollen som normgivande. Detta kunde med tiden inte bli annat än självmotsägande och när en riktning som livnärs av nyskapande och bortvändhet från traditionen uppnår en sådan status är den förmodligen på väg att avlösas av något nytt. (Att den ändå höll ut så länge kan ha sin förklaring i att den utspelade sig med fördröjning under olika skeden allteftersom fler länder ”införskaffade” modernismen i sitt kulturella statsskick.)4

I efterhand framstår onekligen ”modernism” som ett problematiskt begrepp. Modernism ska inte betraktas som en synonym till modern litteratur – ingen konstriktning kan av uppenbara skäl ge sina konstprodukter en sådan stämpel på obestämd tid – utan en avgränsad företeelse. Inte desto mindre har många av modernismens uppenbarelser lagt grunden för vad vi idag anser som modernt inom flera konstarter. Samtidigt ska det konstateras att de flesta experimentella inslagen inte överlevde modernismen och det förhärskande berättandet i dagens romaner – vare sig det rör sig om en nobelpristagare eller deckardrottning – är i hög grad traditionellt.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Futurism

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Tack, modernismen, för den tid som varit!, s 27 Göran Palm (2007).
2. Ibid, s 23.
3. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Mats Jansson, ”Modernismens decennier", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 691.
4. Tack, modernismen, för den tid som varit!, s 73.