Stig Dagerman

Under sin livstid skrev Stig Dagerman (1923–1954) bland annat fyra uppmärksammade romaner, ett stort antal noveller och ett flertal dramer. Stig Dagermans berättarstil innehåller ett psykologiskt djup och en rikedom av bildspråk, ofta av expressiv karaktär.

Romaner

Som 22-åring debuterar Dagerman med Ormen (1954), vilken är skriven med en prosa fullproppad av metaforer. Bildspråket är fortsatt frekvent i De dömdas ö (1946) och även i tredje romanen Bränt barn (1948), men får nu mer stå tillbaka för en psykologisk inträngande gestaltning.

Skildringen i Bränt barn berör främst en sons problematiska relation med sin far som förvärras då sonen upptäcker att fadern har en ny kvinna kort efter moderns bortgång. Det blir den nya kvinnan som både utlöser hat och olycksbådande kärlek hos sonen.

Det finns ett självförakt och en grämelse inför livets kylighet hos sonen, författarens alter ego i romanen. Texten är laddad med stor kraft och författarens stora inlevelseförmåga förmår förmedla huvudpersons våndor och raseri till läsaren.

Antydningar och anspelningar samsas i formuleringar med hög grad av koncentration; om berusningen heter det ”Allt som är hårt blir mjukt och allt som är vårt blir andras”. De många psykologiska iakttagelser är inte sällan med besk eftersmak: ”Hon tycker om den som tycker hon är vacker. Det är många som tycker hon är vacker. Därför tycker hon om många. Mest tycker hon om sig själv”.

Dagermans sista roman, Bröllopsbesvär (1949), skiljer sig från de föregående romanerna genom att ta form en under en dag med brokigt persongalleri.

Bildspråk och symbolik

Dagerman ödslade med bildspråket, vilket gav prov på hans eminenta skrivförmåga, fast ansågs hos en del kritiker vara alltför förekommande. Bildspråket flödar ofta samman med en symbolik där en benägenhet att nämna färger är påfallande.

Användningen av färger är en del av den expressionistiska sidan hos bildspråket. Förutom som estetiskt medel är det ofta framhävande stämningar och känslor. Som i novellen ”Den dödsdömde” där en man sitter i bilen på väg mot en restaurang: ”Det var en sån där stor svart bil som ser ut att älska begravningar”.1

Den dödsdömde åker alltså i en bil som synes älska begravningar – detta är hans egen perception och det är just en viktig funktion hos det expressiva att framhäva en specifik persons upplevelser för en högre grad av inlevelse.

I bilen finns ”skuggor” efter ”stora svartglänsande män”, vilka gjorde att det var ”mörkt och svårt att andas”. Huruvida de andra i bilen upplever detsamma förtäljs inte, fast kan uteslutas av själva gestaltningen. Inlevelsen är viktigare än förklaringen. Eftersom skeendenas orsak inte alltid redovisas blir tolkningens väg naturligt nog genom den stämning och suggestiva skildring bildspråket frammanar.

”Den dödsdömde”, som först publicerades i tidskriften 40-tal i december 1946, omarbetades till att bli en pjäs vilken hade premiär på Dramaten året därpå.2 Den hade då undertiteln ”Ett existensiellt drama”, vilket betonar novellens beröring med den filosofiska riktningen existentialismen. Det kan i novellen spåras existentialistiska kopplingar. Den dödsdömde tillfrågas hur han upplever det att ha blivit fri, det antas att det måste vara något underbart. Men den dödsdömde upprepar då bara frågan för sig själv vilket röjer en skepsis. Han uppvisar också en ”kallsinnighet” när han i sista stund fått behålla livet.

Misstanken att Dagerman tagit till sig Camus filosofi stärks av att det i samma novellsamling figurerar en novell (”Vår nattliga badort”) där huvudpersonen bär namnet Sisyfos (Albert Camus skrev en bok med titeln Myten om Sisyfos). Att han läst Jean-Paul Sartre framgår av ett brev.3 

Kopplingen till expressionismen kan till tillsammans med utforskandet av bildspråkets expressionism ses som en nyckel i tolkningen av en del av Dagermans verk.

Angivelser om färger är anmärkningsvärt förekommande hos Dagerman och inför ett sådant överflöd blir det naturligt att utforska eventuella symboliska anknytningar. Färgerna kan antas ingå som en del av den expressiva gestaltningen.

I novellen ”Den dödsdömde” följer en scen med huvudpersonen och en kvinna i ett avgränsande rum dit den dödsdömde följt med kvinnan. Hon låser rummet efter dem med en nyckel som hänger i ett rött snöre från halsen. På golvet ligger en röd matta.

Den röda färgen på snöret och golvet tycks göra mer än beskriva föremål. I den aktuella scenen vilket gäller för en erotisk situation kan rött förmodas signalera därom.

Under berätelsens lopp inskjuts bilder som gestaltar karaktärernas tillvaro som genom en extra projicering. På väg i bilen mot restaurangen finns ett exempel när en lykta passeras, dess ”kalla ljus skar in genom rutan”. Samtidigt detta sker vänder sig en av männen i framsätet mot den dödsdömde med ett leende. Men vad händer när denne ska återgälda leendet? ”Mungiporna satt fast, mungiporna hade frusit”.

Upplevelsen av det kalla ljuset har enkom gällt den dödsdömde även om det inte framgår explicit i texten. Hans upplevelser synes till den grad starka att han förlamas av dem. Vad Dagerman gör är att framhäva en karaktärs sinnesintryck genom expressionistiska bilder som förklaring åt dennes psykologi. Detta är ett återkommande bruk av författaren vilket får som konsekvens en stil där den subjektiva upplevelsen prioriteras framför det objektiva iakttagandet.

Inte bara utanför bilen tycks världen hotfull och påträngande, även inne i bilen är skräckupplevelsen infriad. Han känner sig sitta ”i en bur av kött”. Erfarenheter från cellfångenskapen återkommer här som liknelse av den frihet som inte kan bli annat än relativ.

Det är inte bara huvudpersonen som erfar ångestladdade händelser. Perspektivet, som oftast är huvudpersonens, skiftar och den på restaurangen uppdykande kvinnan blir subjekt: ”När den svarta klänningen stelnade vid höften såg hon med skrikande ögon att hans händer var som knivar.”

De skrikande ögonen framstår tämligen filmiskt, precis som beskrivningen av händerna som knivar är en slags dramatisk inzoomning genom ord som inger suggestiv skärpa. Dagerman hade en förkärlek för filmen och dess effekter, detta skulle kunna tillskrivas en del av orsaken till den stora användningen av bildspråk.

I novellens sista två scener väljer Dagerman att låta bildspråket dominera:

De kom ut i den klara natten med stjärnor som isnålar, de åtta männen slöt sig tätt kring honom så att han inte frös. Skridskobanan låg öde under en ensam lampa. En upphittad barnvante hängde som en död sparv på en staketstolpe. Den stora svarta bilen kom guppande emot dem med frånslagen motor.

Till synes neutrala ting ´stjärnor´, ´skridskobana´, ´barnvante´ ges expressiva egenskaper. Dessa ting blir förledande företeelser som får resonans i berättelsens värld.

För andra gången sitter den dödsdömde inklämd i den stora svarta bilen som ser ut att älska begravningar. Och det mesta är nu svart: ”svarta höga hattar” som tycks vara assessorer till bilen, skridskobanan är svart och stenarna i ett vattendrag under en bro är svarta likaså.

Det bildrika språket var ett naturligt uttryckssätt för Dagerman, men värt att omtala är att den svenska 40-talslitteraturen hade märkt av ett stort inflytande från modernismen där den realistiska framställningen hade många alternativ. Ett konkret exempel är Erik Lindegrens mannen utan väg som utkommit 1942, ett verk överöst med metaforer.    

Benägenheten att nämna färger märks även i romanen Bränt barn. I en scen på en restaurang efter en begravning ser huvudpersonen Bengt ut genom fönstret: spårvagnsspåren är blåa och likaså röken som stiger upp ur en skorsten. Även snöfallet visar sig sedan vara blått.

Men det är de röda och svarta färgerna som dominerar. Faderns älskarinna utlöser hatiska känslor hos Bengt som han tvingas undertrycka. Hennes uppenbarelse går i rött: hennes röda klänning, röda baddräkt

Hans egen fästmö får inte blodet att rusa på samma sätt. Vid ett tillfälle får han syn på hennes klänning som också är röd, men Bengt har varit i tron att den är svart. Fästmöns uppenbarelse är för det mesta annars i svart: svart kappa, svarta stövlar, svart baddräkt.

Frågar som uppstår inför de ofta förekommande färgbenämningar är ifall färgsymboliken är medveten och ifall den är systematiskt genomförd. Ytterligare frågor är hur färgernas innebörder hos Dagerman svarar mot vedertagen färgsymbolik.

Ännu ett exempel från ”Den dödsdömde: ”… för att få träffa honom med en brun piska i fängelsets källare, han var fri från fyra gråa väggar och ett blått sprucket tak” (mina kurs.).

Det är fångvaktaren som straffar den dödsdömde med den bruna piskan. Den bruna färgen används sällan och därför bör eventuell symbolik inte överbetonas. Likväl kan nämnas att brunt kan associeras med maskulina egenskaper och att piskan tilldelats en färg kan härledas till viljan att förstärka intrycket i denna scen.4

Färger tycks hos Dagerman kunna ha både positiva och negativa associationer. Rött kan till exempel förknippas med både krig och erotik.5 Hos Dagerman där huvudpersonerna sällan framstår som särskilt starka och stridbara och heller inte odelat entusiastiska inför erotikens sidor blir den röda färgen oftast representerande något negativ. I både ”Den dödsdömde” och Bränt barn nämns det att kvinnan utan namn respektive faderns nya kärlek har röda läppar, vilket knappast är anmärkningsvärt i sig med är noterbart ur en tolkningsaspekt i dessa fall.

Kirsten Hansen har i viss utsträckning kommenterat färganvändningen hos Dagerman. Hon konstaterar att starka röda färger förbinds med exempelvis hat och begär.6

Ett bevis på hur viktig färgsymboliken kan vara för en novells tolkning kan ses i ytterligare ett exempel från ”Min son röker sjöskumspipa”: ”Just detta att acceptera sin illusion, att acceptera att såpbubblan är grön och inte röd eller gredelin, just detta är om något konsten att leva.” Grönt står för något relativt positivt hos Dagerman. Men kanske inte det högsta, det verkligt åstundade vilket kanske rött eller gredelin är, vilka kan associeras med eld, styrka, liv respektive värdighet, mysterier, magi. Medan det gröna är naturen, som kan representera stabilitet, harmoni och uthållighet.7  

I ”Den dödsdömde” förekommer färgen grön vid ett tillfälle: ”och blänken från alla gröna flaskor fick honom nästan att brista i gråt efter all denna tid av ensamhet, kyla, ångest och mörker”.8 Här tycks det gröna antyda en harmoni, något livgivande, högst positiv i jämförelse med mörkret.

Ett annat sätt att närma sig analysen av färganvändningen är att inte göra en omedelbar koppling till vad de representerar i form av känslor, egenskaper och dylikt, utan i stället vad de tillfogar det visuella i gestaltningen. En anknytning till viljan att framställa med många färger kan vara att låta färgerna förbli i egenskap hos sig själva. Författaren studerade konsthistoria på Stockholms högskola och för övrigt livnärde ett sådant intresse.9

Vad som stämmer överens med det expressionistiska måleriet (och befryndade konststilar) är preferenser i färgvalen: starka färger som rött, gult, blått är betydligt mer förekommande än svaga.

Vad som kan fastslås är att i Dagermans sinnevärld dominerar det visuella. ”Efter en stund föll en skarp ljusstrimma ljudlöst över mattan.”10 Det visuella är betonat, ”skarpt”, medan det auditiva ges negationen -löst. Ett annat exempel: ”marockanerna … slänger skrattande några vita mynt längs trottoaren”.11 Färgen på mynten snarare än klingande ljud framhålls.      

Färger i Nattens lekar är ofta på samma gång som symboliska även expressiva, de kan ”måla över”: en skog kan bli blå, fotsteg i snön kan vara gröna, händer kan vara gula och så vidare.

Det landskap där en strand lyste i grönt har sedermera målats över i blått, ”allt är blått”.12 Detta är ingen skymningens färgskiftning utan ett symboliskt meddelande ur en expressionistisk (perspektiv).

Avslutningen av novellen ”Den dödsdömde” går mestadels i svarta färger, den dödsdömde återvänder till en förmodad dödsdom i den svarta bilen. En sista expressiv visuell ögonblicksbild ges genom huvudpersonens sikt inifrån bilen:

 Han blundade åt de frusna träden som det gula ljuset från billyktorna silade in i och
då kunde han se de söndagssörjande: grova män med röda ansikten och svarta höga
hattar.

De röda ansiktena verkar kunna indikera energi och illvilja. Samtidigt som deras svarta hattar tycks omänskliga i sin formalitet och överdimension. De är alla belysta av gult ljus, en färg som troligtvis står för äckel och förfall hos Dagerman. 

Svaga huvudpersoner som ställs emot starka bipersoner är återkommande hos Dagerman. Hans karaktärer är ofta fulla av skuld och mindervärdeskänslor, vidare äger de ofta en känslighet som låter dem betrakta sin omgivning med äckel och främlingskänsla. Människorna som omger dem tycks kraftigare, hårdare och mer fullkomliga, men samtidigt mindre rena. Det expressiva, som i sina ytterligheter ibland når det suggestiva ibland det groteska, är en del av författarens sätt att skildra människor inifrån med stor inlevelse. De gestalter som står i fokus i Dagermans berättelser bär ofta på ett omtumlande inre och har en problematisk relation med omvärlden.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Skiften i svensk litteratur på 1950- och 1960-talen

Noter

1. Stig Dagerman Den dödsdömde (1977) m.fl. citeringar där inget annat anges.
2. Olof Lagercrantz, Stig Dagerman (1985), s. 4.
3. Sandberg, Hans (sammanställare), Stig Dagerman. Brev (2002) s. 98.
4. http://www.psykologisktvetande.se/farger.html ”Hur vi reagerar på färger”
5. Ibid.
6. Kirsten Hansen, ”Politisk intention, existentiell livssyn och personligt konfliktstoff i Nattens lekar” i Ångestens hemliga förgreningar, red.: Brutus Östling (Stockholm 1984) s. 80.
7. http://www.psykologisktvetande.se/farger.html ”Hur vi reagerar på färger”
8. Stig Dagerman 1947 s. 257.
9. Lagercrantz, Stig Dagerman (1985) s. 72f.
10. Stig Dagerman 1947 s. 180. Ur novellen ”Mannen som inte ville gråta”. 
11. Stig Dagerman 1947 s. 230. Ur novellen ”När det blir riktigt mörkt”.
12. Stig Dagerman 1947 s. 30.